Fula Fula Ord: Konsertrecension: The Eminent East Coast Dixie Stompers

The Eminent East Coast Dixie Stompers

Tid: Onsdagen den femte juli.

Plats: Utvandrarnas hus.

Publik: Strax över hundra.

Längd: 90 minuter.

Bäst: Äkta spelglädje är alltid bästa spelglädjen.

Gladjazz, tradjazz, dixielandjazz, New Orleans-jazz, revivaljazz, ragtimejazz, skolbandsjazz. Kärt barn blir lätt förvirrat. Men på onsdagen var det besök av The Eminent East Coast Dixie Stompers som spelar denna sorts jazz, alla namnen beskriver ju mer eller mindre samma musik. Det är jazz som började i New Orleans, är starkast förknippad med Louis Armstrong och spreds över USA just av honom i takt med att hans band turnerade över landet.

East coast i bandnamnet betyder inte New York, utan Kalmar. Men det är mer eller mindre samma sak. De är vänliga nog att informera om att där har solen minsann skinit hela dagen. Stamparna bildades redan 1976, men musiken de spelar var gammal redan då. För visst må takterna de bjuder på vara lastgamla och överlag kända, men de bjuder också på några egenskrivna arrangemang.

Det är uppenbart att de har väldigt kul när de sitter eller står och med småputtrig charm tar sig igenom låtar som i vissa fall är jämngamla med första världskriget. Det blir en världspremiär med Mardi Gras Parade. Mardi gras äger rum i New Orleans, men det visste ni förstås redan. Redan i kvällens tredje låt klämmer de dessutom till med ett trumsolo.

Stilpoäng också för det underhållande mellansnacket, fingerknäppandet och frågesporten som skapar skratt och höjer atmosfären. Med sju personer på scenen saknas det inte heller musikaliska detaljer att njuta av. Blåsinstrumenten dominerar, men det finns också gitarr, bas och trummor bakom saxofonerna, trumpeten och klarinetten. Det både svänger och tutar.

Det blir till och med sång i några passager, bland annat i I Can´t Get Started, en av 247 låtar de säger sig ha i sin katalog, som innehåller en liten pass till en svensk skådespelare som de sedan inte avslöjar vem det är. Sedan blir det Hasse & Tages Hon och jag, vars text förresten gav Per Gessle idén att sätta på flickorna på Tv 2. Och självklart blir det en genomgång av orkesterns ljudutrustning.

Av låtarnas snittålder går det att ana sig till publikens snittålder. Även om det inte dansas överdrivet vilt i bänkraderna börjar det relativt omgående rycka i benen och sedan fortsätter det.