Konsertrecension: Oddjob

Oddjob 
Tid: Lördagen den nittonde november. 
Plats: PM & Vänner. 
Längd: Femtiofem minuter. 
Publik: Sammanlagt över 120 sålda biljetter. 
Bäst: Att det är alldeles... alldeles... underbart. 
Sämst: Att inte alla konserter är så här. 
Saknade mest: Mer!

I helgen var det dags för den andra upplagan av restaurang PM:s jazzfestival. För den uthålliga och/eller envisa gick det att jazza från ett på eftermiddagen till strax före midnatt. På två scener blandades lokala akter med nationella som turnérar internationellt.  Bland de mest aktade namnen var Goran Kajfes som kom till Växjö med sin trumpet både som medlem av sin Subtropic Archestra och Oddjob.

Kvintetten Oddjob spelade vid nio och är något av den svenska jazzvärldens all stars, ett Travelling Wilburys. De är rykande aktuella med en hyllningsskiva till Weather Report. Oddjob är en upplevelse som går utanför de vanliga referensramarna och gör det som krävs för att följa musiken. Kort sagt: De spelar inte jazz, de spelar musik. De har tolkat svensk folkmusik, filmmusik från filmer med Clint Eastwood och ligger bakom den underbara barnmusikskivan Jazzoo. Till PM kommer de med vad som snabbt visar sig vara en rejäl dos musikglädje.

Vi i publiken blir påminda om varför vi älskar musik, en sån upplevelse man alltid hoppas på varje gång det är konsert. Piano, trumpet och saxofon ligger över de feta drivande rytmer som skapas av bas och trummor, ibland närmast okuvligt pumpande. Inte helt lätt att sitta still. De gånger tempot sänks blir det en välkommen andningspaus, i alla fall i den utsträckning det finns något syre kvar i den härligt fulla lokalen. Bandet får upp farten så pass att det tar närmare halvtimmen innan saxofonisten Per ”Ruskträsk” Johansson hälsar på publiken, presenterar bandet och försöker sälja en skiva. Sedan blir det full storm i en gammal folkmusiklåt som börjar med ett lockrop. De getterna lär inte få mycket sömn. Sedan avslutar de med sin personliga version av Where Did You Sleep Last Night, som bland annat Lead Belly och Nirvana också gjort.

Det har gått fjorton år sedan Oddjobs debutskiva och de är minst sagt samspelade. Samspelade är rent av en underdrift. Samtidigt ser det ut som om de har roligare än ett gäng grisar som rullar sig i årets första lera. Det ska föreställa en komplimang. För det är inte bara levande musik, det är musik som lever, verkligen lever. Musik som, för en stund, får en att glömma allt annat. Ett evigt ögonblick som tar slut allt för snabbt. Det blir väl en tredje upplaga, PM?

Läs mer om liknande: 
Konsertrecension: Magnus Öström Quartet och Tonbruket 
Konsertrecension: Carin Lundin Quintet 
Can kunde svänga, tysk funk regerar
Svensk jazz för nybörjare

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Konsertrecension: Dynamite

Dynamite 
Plats: Kafe De Luxe. 
Tid: Fredagen den elfte november. 
Längd: Sextio minuter. 
Publik: Fullt, fullare, Dynamitespelning.
Bäst: En rejäl dos bonna-rock´n´roll sitter väl aldrig fel? 
Sämst: Nej, inget sånt.

Hur många AC/DC-doftande band från Växjötrakten krävs det för att skruva i en glödlampa? Okej, det är kanske inte så enkelt att svara på. Men hur många krävs det för att ordna luftgitarrfest på Kafe De Luxé en kylig fredagskväll i november? Ett. Dynamite.

Att de försöker låta exakt, exakt, ta mig tusan, som AC/DC är inte menat som kritik. Det finns sämre band att inspireras av. Och nu när AC/DC verkar sjunga på sista versen finns det skor, stora skor, att fylla. Och att Dynamite just kommit hem till Sverige från en längre turné betyder att de är ruskigt samspelta. Det visar sig omgående i en källare som är insvettad och redo redan innan första ackordet. Ingen är på plats för att ha tråkigt. På scenen finns tre förstärkare som tar upp så stort utrymme att trummisen Jonas Hagström med nöd och näppe får plats, men han syns där bakom trots allt.

Kvällens låtar sitter som vantar, eller om ni så vill – som en välanvänd skoluniform. Många som vill vara AC/DC verkar missa hur oerhört välarrangerade låtarna är, hur mycket små detaljer det finns . Hur smarta de är, mitt i all idioti. Dynamite har fattat det. Det tar inte lång tid innan ett stort fånleende infinner sig och huvudet börjar nicka fram och tillbaka. Dynamite spelar bara det som behövs, inga onödiga toner eller flashiga solon. Fullt stamp framåt. Det låter enkelt, men är svårt.  Löst och tajt samtidigt. Publikkörer, händer i luften. Fredagskväll. Men med den här musiken skulle det kunna vara fredagskväll en regnig måndagsmorgon.

Streetfighting Blues är kvällens lite lugnare inslag, även om lugnare ska tas med en nypa salt. Tempot är långsamt sugande. Redan första ackordet möts av ett ”ja, fy fan vad bra!” från någon längst fram. Det är inte en felaktig analys. Alla som blir oroliga över avsaknaden av tempo möts sedan av smockan Ride Alone. Lock´n´Load blir sista låten innan extranumrena och den lever upp till sin titel.

Förvisso är det svårt att bortse från att låtarna är snarlika. Men bra. Och det betyder i alla fall att Dynamite har en bra låt som de sedan spelar i sexton upplagor. Och en bra låt är ärligt talat mer än de flesta band har. Den här kvällen är nerlusad med bra låtar kompletta med underbart korkade texter. Om rocken är död går det i alla fall inte att förneka att liket har väldigt roligt. 

Läs mer om liknande:

Fler som vill vara AC/DC

Skivrecension: Pig Irön

Hårdröck för nybörjare

Den mytologiserade missbrukaren  

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Skivrecension: Nisse Hellberg - Vägen Västerut

Nisse Hellberg
Vägen Västerut
(Gamlestans Grammofonbolag/Border)
Betyg: 4

Nytt skivbolag, ny producent och utökat band. Och en mer påtaglig spelglädje än på länge när Nisse gör en countryskiva. Det betyder inte att Nisse hakar på countrytrenden. Det här är country, inte country. På samma sätt som McDonald´s inte ska blandas ihop med med någon som gör hamburgare. Texmex, cajun och lite Sun Records. Lådbilen är varken den första eller sista Johnny Cash-hyllningen Nisse gör. Texten handlar om en dröm där jaget är med om en olycka med just en lådbil och sedan kramar sin älskade när han vaknar. En liten söt kaka om att inte ta allt för givet. Möjligtvis ett pekoral, men med hjärtat på rätt ställe. En Hel Slev Snikenhet gästas av piano och dragspel på ett lyhört och svängande sätt.

Här finns den ständiga kampen mellan att se tillbaka och försöka leva i nuet och gärna lite mer kompromisslöst, samtidigt som vardagen ska gå ihop. Texterna är som vanligt små betraktelser som med små och till synes enkla formuleringar fångar den där sortens vanliga liv som inte är så vanligt. Få är så bra på att göra diskbänksrealism så svängigt som Hellberg. Och förresten - få svenska artister är så bra på att göra det Hellberg gör, musik med rötterna långt ner i USA:s musikaliska musikarv.

Läs mer om liknande:
Konsertrecension: Nisse Hellberg sitter som en vante 

Bokrecension: Historien om Nisse Hellberg och Wilmer X 
Skivrecension: Vad Har Han I Huvudet?
Ni har väl inte missat att före detta Wilmer X-kollegan Ossler gör musik på egen hand?

Skivrecension: Air - Twentyears

Air
Twentyears
(Parlophone/Warner)
Betyg: 4

Franska duon Air slog igenom stort 1998 med sitt debutalbum Moon Safari och var trendigast i stora delar av Europa i flera veckor. Problemet med att vara veckans trend är att man redan nästa vecka hunnit bli förra veckans trend. De där? Håller de fortfarande på? Och nog för att det här är deras första skiva sedan 2012, men ja, de håller fortfarande på. Nu har det dessutom nästan hunnit gå sex månader sedan den här samlingen släpptes.

Glädjande nog låter musiken väldigt bra fortfarande, något som inte alltid går att säga om elektronisk musik. Musik som är väldigt mycket nu brukar snabbt bli mycket då. Air är drömska, ibland lite långsamma och gör musik att spela i bakgrunden. Om det kan låta som en förolämpning att kalla något "bakgrundsmusik" så är det i det här sammanhanget en komplimang. Den funkar också utmärkt i hörlurar. Det är inte musik som gapar och nödvändigtvis kräver all din uppmärksamhet. Ibland är de lite lågmält funky på ett märkligt franskt vis. 

Att duon gjort filmmusik är inte en slump. Kanske är det rent av så att soundtracket till Sofia Coppolas The Virgin Suicides är det mest kända exemplet. De varma analoga syntarna på Premiers Symptomes har ett speciellt ljud jag är väldigt förtjust i. Men även på annat håll är musiken ett argument för att elektronisk musik inte behöver vara kall och sakna känslor, som den ofta anklagas för. Ibland skapar de samma sköna känsla av avslagen sommardåsighet som Pink Floyd var mästare på i början av sjuttiotalet.

För er som har gamla exemplar av 10 000 Hz Legend och Talkie Walkie hemma är det dags att återupptäcka. Ibland blir man förvånad av vilken musik som fortfarande låter bra femton år senare. Och så här års, när det är något av en uppoffring att befinna sig utomhus, är det extra trevligt med musik som erbjuder en resa som kan avnjutas nerbäddad i sängen med en stor kopp te.

Läs mer om liknande:

Skivrecension: Olafur Arnalds & Nils Frahm

Skivrecension: Martin Gore

Skivrecension: Mogwai

Filmtips för långa vinterkvällar

Konsertrecension: Magnus Uggla

Magnus Uggla
Plats: Konserthuset.
Tid: Lördagen den femte november.
Längd: 110 minuter.
Publik: Slutsålt.
Bäst: Att det är konstant underhållande med lite gripande bonus.

En sak som måste sägas om Magnus Uggla är att han ser extremt mycket ut som Magnus Uggla. Och alltid har gjort. Han är som en Ramonesmedlem . Efter att bland annat ha ondgjort sig över att kritikerna har sågat honom längs, och nästan under fotknölarna, har han de senaste åren nått stora framgångar med monologbaserade föreställningen Hallå! Popmusik, Kickar Å Kläder som han nu är på turné med. Det är en självbiografisk resa genom den unge Ugglas liv och familj. Han har en moster som heter Per. Men vad är en patentrådsblick? Som föreställningens namn säger är det relationen till musiken som står i centrum. Bland annat berättar han hur han knockas av David Bowies The Rise And Fall Of Ziggy Stardust And The Spiders From Mars, Mott The Hoople och Lou Reed. På slutet pratar han lite nutid och att förlora människorna som är länken till det förflutna. Om att vakna mitt i natten, som en gammal människa, och åka in till stan och sova på kontoret.

Innan han har sagt ett ord, och utan att säga ett ord, skämtar han om sin längd när han går fram till mikrofonen  som sitter alldeles för högt. Sedan börjar han prata om musikens kraft och sin egen karisma. Eller kanske snarare brist på den. När han som ung gick in i ett rum blev det direkt dålig stämning. Ikväll möts han i alla fall med jubel bara genom att gå upp på scen.  Det är också en skildring av Stockholms sextio- och sjuttiotal. Han tar på sig ett par platåskor, elva centimeter höga, som han imponerande nog mer eller mindre kan gå i. Och till och med dansa. En gång i tiden hade han dem både när han gick ut och när han gick hem. Målet var att se homosexuell ut för att skrämma vanligt folk.

Så vad vi får är berättelsen om hans liv från barndomen fram till skivdebuten med Om Bobbo Viking och strax bortom. Det betyder att alla de låtar han är mest känd för uteblir. Ingen Jag Mår Illa, Fyra Sekunder eller Kung För En Dag.

Martin Luuks manus kan sägas förklara Uggla och hans musik på ett sätt han eller den aldrig varit i närheten av. Det kan också sägas att den karaktär Uggla skapat ofta är minst lika underhållande som hans musik.

Men jo, det blir musik också. Sparsamt framförd med bara tre musiker. Samtliga låtar satta i sitt biografiska sammanhang. Bland annat Hallå, Bobbo Viking och Balladen Om 70-talets Största Rockband. En dörrvaktsimitation leder till Dörrslusk. Mot slutet kommer genombrottslåten Varning På Stan. Med tredje skivan slog det till ordentligt.

En liten fråga bara. Hade han verkligen rakt hår när han var liten?

Läs mer om liknande:

David Bowie för nybörjare

Punk för nybörjare

Punkhistoria i Please Kill Me skrämmer och roar

Nico sjöng låtar som aldrig spelas på radio

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Recension: En Skam För Sverige 2

En Skam För Sverige 2 
Plats: Konserthuset.
Tid: Fredagen den 21 oktober. 
Längd: Två timmar plus paus. 
Publik: Slutsålt. 
Bäst: Antalet skratt per minut imponerar.

Det har gått tre år nästan på dagen sedan Soran Ismail och Magnus Betnér var i Växjö med En Skam För Sverige. Att det skulle bli en fortsättning var inte helt otippat, inte minst för att de uppenbart har så kul tillsammans. Denna gång är det till och med på scenen samtidigt. De pratar bland annat om saker Betnér inte vill göra på scenen. Visar sig vara en lång lista. Ismail klär ut sig till en superhjälte. En Skam För Sverige 2 är en uppföljare mer till namn än innehåll och form. Eller form och form. Det är fortfarande stå upp, fast sittande.

Men det är Betnér som börjar och inleder med hår och skägg, passkontroller, dansk rattonykterhet och skillnaden mellan bra och dålig politisk korrekthet, rysk logik och en massa Adele. Han tittar nära, väldigt, väldigt nära, på hennes texter. Betnér får snabbt igång publiken och möts av jubel redan när han lommar ut på scenen. Om han i vanliga fall pratar mycket politik blir det denna gång en hel del trams. Och varför inte? Trams är underskattat.

Ett favoritämne, dessutom oändligt, är idioter på Facebook där han får upp tempot ordentligt. Kanske för att hinna med så mycket som möjligt. Han byter inte ämne förrän han börjar prata om kungen, och det steget kanske ändå inte är så långt. Det går att känna igen delar av materialet från Betnérs förra besök, men det hindrar inte att han river ner jubel och applåder.   

En anledning till duons framgång, förutom att de är väldigt roliga, är att de kompletterar varandra på ett bra sätt. Ismail, den lågmält resonerande med underskruven och det pojkaktiga leendet, och Betnér som, tja, lågmält resonerande är inte hans grej. Komikens Tintin och Kapten Haddock. Vem som är vem får ni bestämma själva.

Efter paus är det Ismails tur och tempot blir lägre. Han börjar med att prata om skillnaden mellan generationerna. Om den ständiga viljan att inte bli som sina föräldrar, försöken att inte upprepa den tidiga generationens misslyckande. Att mena väl men göra fel, lättkränkthet och att överbeskydda sina barn. Och förstås lite om hur vi vet om vi är katter eller människor. Om vi nu kan veta det.

När humor är som bäst kan samma formulering innehålla både skratt och en djupare tanke, en frågeställning. En tanke som kan slå rot. En Skam För Sverige 2 är bitvis på den nivån – och ljuvligt trams.

Läs mer om liknande:  

En Skam För Sverige 

Magnus Betnér behövs
Magns Betnér plockar gratispoäng
Ljust & Fräscht roar med lyxångest

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.