tisdag, november 08, 2016

Recension: En Skam För Sverige 2

En Skam För Sverige 2 
Plats: Konserthuset.
Tid: Fredagen den 21 oktober. 
Längd: Två timmar plus paus. 
Publik: Slutsålt. 
Bäst: Antalet skratt per minut imponerar.

Det har gått tre år nästan på dagen sedan Soran Ismail och Magnus Betnér var i Växjö med En Skam För Sverige. Att det skulle bli en fortsättning var inte helt otippat, inte minst för att de uppenbart har så kul tillsammans. Denna gång är det till och med på scenen samtidigt. De pratar bland annat om saker Betnér inte vill göra på scenen. Visar sig vara en lång lista. Ismail klär ut sig till en superhjälte. En Skam För Sverige 2 är en uppföljare mer till namn än innehåll och form. Eller form och form. Det är fortfarande stå upp, fast sittande.

Men det är Betnér som börjar och inleder med hår och skägg, passkontroller, dansk rattonykterhet och skillnaden mellan bra och dålig politisk korrekthet, rysk logik och en massa Adele. Han tittar nära, väldigt, väldigt nära, på hennes texter. Betnér får snabbt igång publiken och möts av jubel redan när han lommar ut på scenen. Om han i vanliga fall pratar mycket politik blir det denna gång en hel del trams. Och varför inte? Trams är underskattat.

Ett favoritämne, dessutom oändligt, är idioter på Facebook där han får upp tempot ordentligt. Kanske för att hinna med så mycket som möjligt. Han byter inte ämne förrän han börjar prata om kungen, och det steget kanske ändå inte är så långt. Det går att känna igen delar av materialet från Betnérs förra besök, men det hindrar inte att han river ner jubel och applåder.   

En anledning till duons framgång, förutom att de är väldigt roliga, är att de kompletterar varandra på ett bra sätt. Ismail, den lågmält resonerande med underskruven och det pojkaktiga leendet, och Betnér som, tja, lågmält resonerande är inte hans grej. Komikens Tintin och Kapten Haddock. Vem som är vem får ni bestämma själva.

Efter paus är det Ismails tur och tempot blir lägre. Han börjar med att prata om skillnaden mellan generationerna. Om den ständiga viljan att inte bli som sina föräldrar, försöken att inte upprepa den tidiga generationens misslyckande. Att mena väl men göra fel, lättkränkthet och att överbeskydda sina barn. Och förstås lite om hur vi vet om vi är katter eller människor. Om vi nu kan veta det.

När humor är som bäst kan samma formulering innehålla både skratt och en djupare tanke, en frågeställning. En tanke som kan slå rot. En Skam För Sverige 2 är bitvis på den nivån – och ljuvligt trams.
Läs mer om liknande:  
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.
 

Etiketter: ,

0 kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]

<< Startsida