Konsertrecension: Dynamite

Dynamite 
Plats: Kafe De Luxe. 
Tid: Fredagen den elfte november. 
Längd: Sextio minuter. 
Publik: Fullt, fullare, Dynamitespelning.
Bäst: En rejäl dos bonna-rock´n´roll sitter väl aldrig fel? 
Sämst: Nej, inget sånt.

Hur många AC/DC-doftande band från Växjötrakten krävs det för att skruva i en glödlampa? Okej, det är kanske inte så enkelt att svara på. Men hur många krävs det för att ordna luftgitarrfest på Kafe De Luxé en kylig fredagskväll i november? Ett. Dynamite.

Att de försöker låta exakt, exakt, ta mig tusan, som AC/DC är inte menat som kritik. Det finns sämre band att inspireras av. Och nu när AC/DC verkar sjunga på sista versen finns det skor, stora skor, att fylla. Och att Dynamite just kommit hem till Sverige från en längre turné betyder att de är ruskigt samspelta. Det visar sig omgående i en källare som är insvettad och redo redan innan första ackordet. Ingen är på plats för att ha tråkigt. På scenen finns tre förstärkare som tar upp så stort utrymme att trummisen Jonas Hagström med nöd och näppe får plats, men han syns där bakom trots allt.

Kvällens låtar sitter som vantar, eller om ni så vill – som en välanvänd skoluniform. Många som vill vara AC/DC verkar missa hur oerhört välarrangerade låtarna är, hur mycket små detaljer det finns . Hur smarta de är, mitt i all idioti. Dynamite har fattat det. Det tar inte lång tid innan ett stort fånleende infinner sig och huvudet börjar nicka fram och tillbaka. Dynamite spelar bara det som behövs, inga onödiga toner eller flashiga solon. Fullt stamp framåt. Det låter enkelt, men är svårt.  Löst och tajt samtidigt. Publikkörer, händer i luften. Fredagskväll. Men med den här musiken skulle det kunna vara fredagskväll en regnig måndagsmorgon.

Streetfighting Blues är kvällens lite lugnare inslag, även om lugnare ska tas med en nypa salt. Tempot är långsamt sugande. Redan första ackordet möts av ett ”ja, fy fan vad bra!” från någon längst fram. Det är inte en felaktig analys. Alla som blir oroliga över avsaknaden av tempo möts sedan av smockan Ride Alone. Lock´n´Load blir sista låten innan extranumrena och den lever upp till sin titel.

Förvisso är det svårt att bortse från att låtarna är snarlika. Men bra. Och det betyder i alla fall att Dynamite har en bra låt som de sedan spelar i sexton upplagor. Och en bra låt är ärligt talat mer än de flesta band har. Den här kvällen är nerlusad med bra låtar kompletta med underbart korkade texter. Om rocken är död går det i alla fall inte att förneka att liket har väldigt roligt. 

Läs mer om liknande:

Fler som vill vara AC/DC

Skivrecension: Pig Irön

Hårdröck för nybörjare

Den mytologiserade missbrukaren  

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.