Skivrecension: Wildbirds & Peacedrums - Rhythm

ROCK
WILDBIRDS & PEACEDRUMS
Rhythm
(REPEAT UNTIL DEATH/PLAYGROUND)
Betyg: 3

Svenska duon Mariam Wallentin och Andreas Werliin tar The White Stripes-konceptet ett steg längre. Det här är fjärde skivan med - nästan bara - sång och körer (Wallentin) och slagverk (Werliin). Debuten Heartcore blev Årets jazz i Sverige redan 2008. Rhythm, en i sammanhanget kongenial titel, är inte särskilt mycket jazz. Möjligtvis är rock inte heller en relevant genrebeteckning, men vad ska de jämföras med? Musiken är innovativ och skulle kunna bli vad som helst. Rock med elgitarr, jazz med trumpet, folkmusik med fiol, techno med synt. Är man trött på det gamla vanliga är detta en oas.

Lyssna på: Golddigger, Who I Was och Keep Some Hope.

Läs mer om liknande:
The White Stripes tar farväl med dokumentär
Svensk jazz för nybörjare
Se & Hör bjuder på härligt tutig frijazz
Världsmusikfestival i Växjö
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Är det något unikt vi hör?

Tid: Lördagen 25 oktober.
Plats: Italienska palatset.
Publik: Ett trettiotal (fullt).
Längd: 35 minuter.
Bäst: Det är en genuint egen upplevelse.

Det börjar, som alla konserter värda namnet, med ett cymbalsolo där en mikrofon får klangen att leva kvar längre än örat kan uppfatta i det lilla rummet. Det fortsätter med musik på keyboard som påminner om något från en av åttiotalets skräckfilmer. Oavsett vad man tycker om den genren så var musiken ofta bra. Sedan sjunger Agnes Mercedes på danska, isländska, engelska eller svenska. Eller allihop eller något helt annat. Är orden rent nonsens är det okej så länge hon menar det. Ett ord som upprepas låter som minututbildningsbildspel.  

Skapande människor tycker ofta om att prata om att de går sin egen väg och är sig själva. Och detta egentligen oavsett hur serieproducerade de är. Agnes Mercedes har onekligen hittat något eget som inte växer på träd och inte går att plocka när man känner för det. Ibland känns det möjligtvis lite väl poserat och väl uttänkt (och det klart att det är, men det ska helst inte märkas) men närmast unikt. Förstår man inte riktigt vad det är som pågår får man ändå sitta och undra vad som ska hända.

Under konsertens gång dyker det också upp små enkla och vackert drömska pianoslingor à la Erik Satie (1866-1925) som bitvis övergår i små dissonanter. Som lyssnare är det svårt att avgöra om musiken är utformad som ett längre stycke eller om det är olika delar hon satt ihop. Bitvis dyker det upp något som låter som en vers eller två ur en traditionell pianoballad. Hon pratar inte så länge musiken pågår. Oftast blundar hon eller tittar ner på tangenterna. Några i publiken blundar också och ser med största sannolikhet helt olika saker spelas upp i/från sitt inre.

Agnes Mercedes rör sig bitvis på gränsen till konstmusik och gör musik som de flesta inte ens skulle överväga att försöka sig på. Besöker man hennes hemsida blir man inte klokare, snarare mer förvirrad. Upplever man henne i konsert får man inte heller några svar, men man kan i alla fall försöka smälta upplevelsen och se vad det leder till. Och sedan upptäcka att man har ännu fler frågor.

Mercedes jobbar på radio som ljudillustratör och det är ett bra ord för vad hon håller på med även under konserten. Vad det är för bilder och värld hon illustrerar är upp till var och en. Går det inte att förstå - varför man nu ska göra det - är det ändå en genomgående vacker upplevelse. Hellre det än något begripligt som tråkar ut.

Läs mer om liknande:

Kate Bush ger oss 50 Words For Snow

Anna Von Hausswolff värmer i höstmörkret

Svensk jazz för nybörjare

Esbjörn Svensson Trio i livsbejakande farväl

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Skivrecension: Tindersticks - Ypres

KLASSISKT
TINDERSTICKS
Ypres
(LUCKY DOG/PLAYGROUND)
Betyg: 4 

Tindersticks har en ganska brokig skivutgivning bakom sig, men frågan är om inte Ypres tar priset. För tre år sedan fick engelsmännen i uppdrag att göra musik till första världskrigsmuseet i Ypern (som Ypres heter på svenska) i Belgien. Tindersticks är inte kända för att göra glad musik och det här hade inte varit rätt tillfälle att börja. Men i sorgen finns skönhet utan ett enda sjunget ord av sångaren Stuart Staples. Första stycket, över tolv minuter långa Whispering Guns, sätter tonen med stråkar som återskapar visslande granatljud. Det är nykomponerad klassisk musik. Den långsamma stillheten påminner om György Ligeti.

Lyssna också på: Shutter Island: Music From The Motion Picture (2010).

Läs mer om liknande:
Nytt från Tindersticks
Norrbotten NEO gör klassiskt samtida

Imani Winds från New York är inte blåsta  
Klassisk musik för nybörjare 

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Skivrecension: Billy Boy Arnold

BLUES
BILLY BOY ARNOLD
The Blues Soul Of Billy Boy Arnold
(STONY PLAIN/BORDER)
Betyg: 4

Pojken har hunnit bli 79 år och debuterade 1952. Han har spelat med Bo Diddley (munspel på I´m A Man) och tolkats av David Bowie. Och åldern till trots håller han fortfarande Chicagobluesens fana högt med kraftfullt munspel, lyriskt gitarrspel och den där sången som lägger sig mjukt över rytmerna. Förutom blues hanteras Staxsoul och New Orleans lika lätt och ledigt. Det är egentligen bara några låtar under den timme skivan pågår som går lite på rutin, men betyget är aldrig hotat. För det svänger ordentligt och bredden imponerar.

Lyssna på: I´d Rather Drink Muddy Water, You Give Me Nothing To Go On och Don´t Set Me Free.

Läs mer om liknande:
Muddy Waters - lite blueshistoria
Så spelar du blues
Bo Diddley har avlidit
David Bowie för nybörjare
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Skivrecension: Ex Hex - Rips

ROCK
EX HEX
Rips
(MERGE/PLAYGROUND)
Betyg: 4

Den amerikanska punken som föddes på CBGBs var charmigare och mer handklappspoppig än den brittiska varianten som dök upp några år senare. Ex Hex är svårt charmig rock med punkigt skrammel och oh-oh-refränger från samma håll som Blondie och The Runaways. Mary Timony som spelar gitarr och sjunger har spelat i olika band under radarn sedan tidigt nittiotal. Tillsammans med Laura Harris på trummor och Betsy Wright på bas skapar hon, trots all rutin, en känsla av att de just lärt sig spela och ser till att allt ska vara så enkelt som möjligt. Fler borde följa deras exempel. Det är svårare än det låter.

Lyssna på: Don´t Wanna Know, How You Got That Girl och War Paint.

Läs mer om liknande:
Mer om CBGB finns att läsa i boken Please Kill Me
Punk för nybörjare 
Patti Smiths väg till Polarpriset
Svenska Tiger Bell spelar liknande musik
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Sophie Zelmani live - skickligt och följsamt

SOPHIE ZELMANI
Tid: Torsdagen 16 oktober.
Plats: Teatern.
Längd: 90 minuter.
Publik: 240 betalande.
Bäst: Musikaliteten och låthantverket.
Saknade mest: Jävlaranamma.

Det finns två vägar att gå som liveartist. Antingen kan man se till att det underhålls och publiken känner sig delaktig. Bruce Springsteen är mästare på det. Motsatsen är att inte bry sig om att det finns en publik. Att inte säga något. Att bara spela låtarna rakt upp och ner. Miles Davis var mästare på det. Han brukade spela med ryggen mot publiken. Och inte för att han var blyg utan för att han helt enkelt struntade i publiken.

Sophie Zelmani är uppenbart blyg. Hon gjorde en gång en numera klassisk intervju med Tomas Tengby där hon ibland nästan svarade med hela ord på hans frågor. På sin första stora turné på tio år - även om hon säger att hon var i Växjö för fyra år sedan och fortsätter: det har inte hänt så mycket sedan dess - pratar hon lite mer och skämtar. Musikaliskt befinner vi oss i facket långsamt, lågmält och längtande. Musik att dricka te under filt till. Senaste skivan Everywhere släpptes för mindre än en månad sedan och hon sjunger mycket därifrån, bland annat första låten (både på skivan och på konserten) By Your Side. Efter en handfull nya låtar säger hon nästan ursäktande: ni får säga till om ni vill höra något annat sedan. Något annat blir det sedan i form av gamla bekanta If I Could, Going Home och Aftermath. Free Now börjar med trummor och är en i sammanhanget närmast rockig låt och en höjdpunkt. Mycket variation blir det annars inte, men det som görs görs klockrent.

Med sig har hon ett band - och de är motsatsen till måndagsexemplar - bestående av mästaren Lars Halapi på gitarr, Rickard Nilsson på keyboard, orgel, gitarr, dragspel och trumma, Thomas Axelsson på bas och Peter Korhonen på trummor och lap steel. Bitvis spelar de så tyst att man kan höra en knappnål fundera på att falla på en bomullstuss på gräsmattan mellan teatern och konserthuset. Inte för att volymen egentligen är lägre än på andra konserter, men för att anslaget oftast är försiktigt.

- Men ska vi göra något, frågar hon musikerna när en paus mellan två låtar blir lite lång. Någon i publiken har ropat efter Most Of The Time och vi får höra ungefär halva denna lite borttappade Bob Dylan-pärla innan hon kommer fram till att hon inte minns hur den går och avbryter. Men annars sitter allt och Sophie Zelmani har gett oss en välskriven och välsjungen kväll med vackert lågmäld röst att värma sig med i höstmörkret.

Läs mer om liknande:

Bruce Springsteen för nybörjare 

En åtta år gammal text om Miles Davis 

Bob Dylan för nybörjare 

Anna Ternheim bjuder inte på kompromisser

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Skivrecension: U2 - Songs Of Innocence

ROCK
U2
SONGS OF INNOCENCE
(ISLAND/UNIVERSAL)
Betyg: 3

Mycket kring U2s första skiva på fem år har handlat om hur den plötsligt fanns hos alla Appleanvändare vare sig de bett om det eller inte. I vissa kretsar är det en nationalsport att hata U2, och oftare för vad de - och framförallt Bono - representerar. Men musiken då? Som det väl ändå borde handla om. 

En sak man måste ge irländarna är att de bortsett från The Edges gitarrljud till mångas förtret vägrar leva på gamla meriter. Den här gången tittar de ändå tillbaka, framför allt i texterna som Bono sjunger med nyfunnen och välkommen lågmäldhet. För många sentida U2-låtar har sänkts av hans överdrivet skrikiga röst. Nu ser han tillbaka på sin barndom och uppväxt med ett bitvis intimt tonläge. 

Temat barndom är väl rimligtvis också vad skivans titel syftar på. För att komplettera referensen till William Blakes Songs Of Innocence And Experience ryktas det att de snart ska släppa en skiva till som då antagligen ska heta just Songs Of Experience. Men å andra sidan säger U2 i samband med varje skivsläpp att de har en skiva till klar - och sedan dröjer det ändå fyra-fem år till nästa släpp. Så håll inte andan. 

Bandets musikaliska rötter avhandlas i låtar som The Miracle (Of Joey Ramone), California (There Is No End To Love) som börjar som en hyllning till The Beach Boys och handlar om irländarnas första besök på amerikas västkust och Sleep Like A Baby Tonight som börjar med ett tydligt lån från Kraftwerk.

Raised By Wolves handlar om fyra bilbomber som i maj 1974 dödade 33 personer i Dublin och Monaghan. En av dem befann sig på Talbot Street och den då 14-årige Paul Hewson - numera mer känd som Bono - klarade sig oskadd för att han för en gångs skull cyklade direkt hem efter skolan istället för att bege sig till skivaffären som bomben var placerad utanför. En av hans kompisar hade inte samma tur. Kompisen överlevde men märktes för livet mentalt. Texten innehåller till och med registreringsnumret på bilen som bomben var placerad i.

Han sjunger också om kvinnorna som format honom. Vackra Song For Someone handlar om hans fru Ali och Iris (Hold Me Close) om modern som gick bort när Bono var 14. Det var av allt att döma inget bra år för honom.

Är låtarna inte i klass med ljudmässigt besläktade Achtung Baby - blivande liveklassiker att lägga till de gamla är svåra att hitta - så är de ett rejält kliv i rätt riktning från 2009 års misslyckade No Line On The Horizon. Den gången fanns det intressanta idéer och ljud som inte hade någonstans att ta vägen. På Songs Of Innocence finns det dessutom minnesvärda melodier att blomma ut i.

Lyssna på: Song For Someone, Sleep Like A Baby Tonight och This Is Where You Can Reach Me Now.
Läs mer om liknande:
Punk för nybörjare
The Beach Boys för nybörjare
Kraftwerks framtidsnostalgi är tidlös
Jag vill nog fortfarande se U2 live. Dessi?
Publicerades ursprungligen i en kortare version i Smålandsposten.

Blandade skivrecensioner

FOLKPOP
VASHTI BUNYAN
Heartleap
(FAT CAT/BORDER)
Betyg: 4

1970. 2005. 2014. De åren har Vashti Bunyan släppt sina tre skivor. Det vore en överdrift att kalla henne produktiv. Någonstans på vägen blev hon kultförklarad och om man räknar hur många av de som faktiskt köpt skivorna som blivit berörda av musiken och fått sin världsbild rubbad borde siffran ligga någonstans kring 87 procent. Nästan sjuttio år gammal har hon kvar sin änglalika röst och fingertoppskänsla i arrangemangen. Skivan är ett närmast drömlikt tillstånd som pågår i 35 minuter genom de tio låtarna. Musiken låter lika mycket som soluppgång över den engelska landsbygden som dimmig skräckfilm.

Lyssna också på: Just Another Diamond Day (1970).

POP
PHILIP SELWAY
Weatherhouse
(BELLA UNION/BORDER)
Betyg: 3

Med tanke på att Radiohead de senaste tio åren bara gjort två skivor - och dessutom med mer trummaskiner än trummor - är det inte konstigt att Selway, som till vardags spelar just trummor i just Radiohead, började göra musik i eget namn. Lågmälda singer/songwriter-debuten Familiar släpptes 2011 och nu är det dags för den mer experimentellt lekfulla skiva två. Att det påminner om Radiohead är kanske inte helt oväntat. Arrangemangen är snygga. Några av OK Computers mer suggestivt lågmälda ögonblick blandas med rytmiken från Kid A och det lär inte några Radioheadfans ha problem med.

Lyssna på: Around Again, It Will End In Tears och Drawn To The Light.

ROCK
MARIANNE FAITHFULL
Give My Love To London
(NAIVE/PLAYGROUND)
Betyg: 4

Marianne Faithfull har uppnått en status som gör att hennes musik ibland glöms bort. Att hon har levt mer i skuggan än i solen hörs på hennes röst som i sig berättar en historia. Faithfulls status i musikvärlden märks på vilka hon jobbar med. Nick Cave (delar av The Bad Seeds kompar), Anna Calvi och muntergöken Roger Waters dyker upp som låtskrivarpartners. Suggestiva höjdpunkten Mother Wolf leds av fiol. Och vad det verkar utan ansträngning får hon varje egenskriven text att låta som en evig sanning. Versionen av Leonard Cohens Going Home ger också behaglig gåshud.

Lyssna också på: Nick Cave & The Bad Seeds - Push The Sky Away (2013).

ROCK
TWEEDY
Sukierae
(ANTI/PLAYGROUND)
Betyg: 4

Jeff Tweedy leder till vardags amerikanska rockbandet Wilco. Nu har han gjort en skiva med trummande sonen Spencer. Under arbetet fick Jeffs fru och Spencers mamma en cancerdiagnos. Hennes smeknamn blev skivans titel. Det är inte allt för långsökt att anta att projektet blev någon sorts frizon och familjeterapi. De 20 låtarna blir mer och mer lågmälda under resans gång, men bitvis är det lekfullt och löst i kanterna. Som om musiken jammats fram. Att texterna fokuserar på kärlek och rädsla är inte helt oväntat. Men hoppet vinner. Resultatet är ett argument för att inte underskatta musikens helande krafter. 

Lyssna på: Low Key, Flowering och Down From Above.

ROCK
GOAT
Communal
(STRANDED/UNIVERSAL)
Betyg: 4

Rock kan vara en snävt konservativ genre. Men Goat spelar psykedelisk rock från korsningen San Francisco 1967, Nigeria och Marocko. Bandet med de maskerade medlemmarna är baserat i Göteborg men säger sig komma från Korpilombolo i Norrbotten. De påstår att voodoo är populärt i byn efter att en medicinman bodde där. So far so Göteborgshumor (även om Korpilombolo är lika verkligt som Älmeboda). Goat hyllades utomlands redan med debutskivan World Music för två år sedan och turnerade både i USA och England. Saknar man The Soundtrack Of Our Lives - eller bara gillar bra musik - är geten välkommen.

Lyssna på: Talk To God, To Travel The Path Unknown och Goatslaves.

FOLKPOP
ADAM COHEN
We Go Home
(COOKING VINYL/PLAYGROUND)
Betyg: 3

Att heta Cohen i efternamn och göra oftast lågmäld avskalad pop tyder på självförtroende. Och jämförelsen är oundviklig. Texterna handlar om troende, kärlek och tro på kärlek. Har de inte samma skärpa som pappas kompenseras det med en intressant röst och melodier som ibland nynnar sig själva. Och han använder både stråkar, gospelkörer och lap steel för att bredda ljudbilden. Ska man jämföra honom med lågmälda kanadensare med förkärlek för melodier kan man dra paralleller till Ron Sexsmith. De delar förresten skivbolag. Det här är musik att dricka te till när sommaren övergår i höst.

Lyssna på: Too Real, We Go Home och What Kind Of Woman.

POP
PETRA HARALDSON
Vildflickan
(BARRACKS RECORDS)
Betyg: 3

Artister behöver inte återuppfinna hjulet eller ljudet för att deras musik ska vara intressant, men när Haraldson döper en skiva till Vildflickan och pratar om att vildflickan äntligen är fri skulle det kunna reflekteras mer i musiken, att hon tog ut svängarna mer. I texterna antyder hon att livet inte alltid har varit enkelt och i rösten finns ett eget uttryck på skånska. Sammanlagt 14 musiker medverkar på skivan och den rör sig problemfritt i gränslandet mellan pop, folkmusik och country. Bland instrumenten finns cello, pedal steel och dragspel. Här finns även snygga blåsarrangemang på vissa låtar.

Lyssna på: Kanten, Flyg Med Mig och Lever Livet.

BLUES
JOHNNY WINTER
Step Back
(246/BORDER)
Betyg: 3

När Johnny Winter gick bort 70 år gammal i juli var den här skivan redan färdiginspelad. Det låter som bluesskivor av män i den åldern brukar låta. Habilt snarare än inspirerat och med Eric Clapton som gäst. Även Billy Gibbons (ZZ Top), gitarronanibluesens stora hopp Joe Bonamassa, Joe Perry (Aerosmith) och Dr John hälsar på - och lika många till. Resultatet är inte fullt så gubbigt som man kan tro och bitvis med snyggt blås. Låtarna är en racka bluesstandards och de tolkas genomgående relativt bokstavstroget. En värdig avslutning på en karriär som började redan innan det stod 1960 i almanackan

Lyssna på: Killing Floor, Death Letter och Blue Monday.
Läs mer om liknande:
Radiohead för nybörjare
Marianne Faithfull har gett ut skivor på Island
Borttappad klassiker av Ron Sexsmith fyller tio år
Så spelar du blues! Hela listan! Hovet rasar!
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Bokrecension: Historien Om Nisse Hellberg & Wilmer X

HISTORIEN OM NISSE HELLBERG & WILMER X
MICKE SJÖBLOM 

FÖRLAG: ROOS & TEGNER

En av de kanske mer marginella saker det går att läsa om i Historien Om Nisse Hellberg & Wilmer X är att det var Nisse Hellberg och hans vän Håkan Bladh som lanserade uttrycket betongkeps.

Redan för några år sedan pratades det om att det skulle komma en bok om Hellbergs liv och karriär, men något gick fel och arbetet avbröts. 

Det blir tydligt under de 300 sidorna att Nisse Hellberg gör vad Nisse Hellberg vill göra när Nisse Hellberg vill göra det och Nisse Hellberg gör inte vad Nisse Hellberg inte vill göra när Nisse Hellberg inte vill göra det. Och han har aldrig varit med i Så Mycket Bättre eller liknande leka-och-prata-ut program. Han har till synes alltid hållit sig på sin kant. Det går att ana att han inte alltid är helt lätt att jobba med, i alla fall inte om man själv har ambitioner att sitta i förarsätet. Det går förstås att kalla det målmedveten också.

Ingen jävel över bron i mitt liv, sjöng han i Wilmer X-låten Fritt Fall och det sammanfattar hans attityd. I sina låttexter har han ibland öppnat på luckorna och låtit oss titta in, men då har han å andra sidan alltid kunnat skydda sig med att det bara är en text i en låt och inte ska tolkas som att den handlar om honom.

Men nu öppnar han sig för Micke Sjöblom och berättar om sitt liv, inte minst sin barndom och uppväxt, och bjuder på rikligt med bildmaterial. Hellberg är sladdbarn och vande sig tidigt vid att vara något av familjens maskot och att stå i centrum för uppmärksamheten. Samtidigt berättas det om närmast förlamande blyghet och mycket ensamhet. En känd Halmstadbo med fäbless för experimentella frisyrer kan säkert känna igen sig.

Musiken blir Hellbergs sätt att kommunicera och tillsammans med Clas Rosenberg - de två sitter och tjurar i varsitt hörn - och det sociala geniet Jalle Lorensson i mitten som samordnare läggs grunden till vad som ska bli ett av Sveriges hårdast turnérande rockband på åttiotalet. När de slår igenom brett med Teknikens Under och Vem Får Nu Se Alla Tårar? förstår de inte riktigt hur det går till. 

Vi får också veta vad som långsamt frätte sönder bandet under nittiotalet, hur maktbalansen ändras och hur Nisse motvilligt tar mer och mer ansvar och till slut inser att det vore enklare att vara soloartist även till namnet. Och hur han då hittar en  ny publik med en annan sorts rock´n´roll som är mindre AC/DC och mer Buddy Holly men fortfarande med Chuck Berry som balanspunkt i mitten. Samma musik men med tyngden på andra benet.

Jag är inte den mest kritiskt lagda människan när det gäller Nisse Hellberg eller Wilmer X, den här bloggen är inte döpt efter en The Fooo-skiva. Vi verkar dessutom överens om vilka svackor han haft i karriären. Så den enda kritik jag har mot den här oväntat personliga boken är att den inte är tillräckligt tjock. 300 sidor till hade inte skadat. Har svårt att se hur någon som gillar Hellberg skulle kunna bli besviken. Och det är väl bara att tacka för att man föddes för dum för pop, som en pojke i skuggan, och gärna står lite vid sidan om.

En annan av de mer marginella saker som går att läsa om är att Charlie Truck från låten Gott Hopp, Charlie Truck lånades/snoddes/hämtades på obestämd tid från singelbaksidan till Snoddas klassiker Flottarkärlek.

Läs mer om liknande:

Recension av Nisse Hellbergs senaste skiva Vad Har Han I Huvudet?

Nisse Hellberg live som vanligt bättre än vanligt

Nisse Hellbergs förra skiva - Flod Av Eld

Ossler var med i Wilmer X innan han gick en väldigt egen väg

Bokrecension: En Bok Om Dogge Doggelito

IBLAND VILL MAN BARA FÖRSVINNA: EN BOK OM DOGGE DOGGELITO
KIM VEERABUTHROO NORDBERG
Förlag: ALBERT BONNIERS FÖRLAG

Boken börjar med att en sjuårig Dogge hoppar från sjunde våningen för att han tror han kan flyga. Anledningen till det sista är den jointen en av husets tonåringar just bjudit honom på. Målet är att bli den första "blatten på månen". Han landar på en man som just är på väg ut ur huset och klarar sig oskadd. Dagen efter får han veta att en av pensionärerna boende i huset har sjunkit ihop utanför huset och dött. Det är också berättelsen om det ambitiösa miljonprojektet och verkligheten det ledde till.

När The Latin Kings slår igenom får de ett brett genomslag på kultursidor och deras inflytande som representanter för något som varit gömt långt ut i marginalen överträffar snabbt deras roll som pionjärer för den hiphop som dittills mest varit ett exotiskt inslag och väl - liksom alla annan ny musik - mest såg som en övergående fluga.

Kungarnas uppgång (vild allsång: snubben trodde han var cool, för han hade en pistol) och fall skildras i boken, men Dogge själv verkar ha ett något kluvet förhållande till den delen av sitt liv. Delvis sannolikt grundat i att det på ett personligt plan ofta var jobbiga år. De andra två tredjedelarna av The Latin Kings, bröderna Salla och Chepe, har undanböjt att medverka i boken. Deras medverkan hade onekligen gjort boken mer helgjuten, men Veerabuthroo Nordberg bifogar svaren han fått från bröderna i samband med sina förfrågningar och tydligare nej är svårare att hitta.

Boken beskriver ett liv som inte alltid varit lätt, men här finns också en man med en rejäl dos charm, energi och järnvilja men visar sig också dölja en grubblare som rent känslomässigt har gått igenom saker som skulle få många andra att ge upp. Han har förlorat en fru till cancer och ett barn som bara får ett andetag.
Men att ge upp har aldrig varit ett alternativ för Dogge. Den kanske största svackan i hans liv skedde under samma period som The Latin Kings nådde sin absoluta kommersiella topp och stod på ett utsåld Ullevi som förband till Gyllene Tider.

Dogge började som en förortskille som betedde sig som en förortskille förmodades bete sig kombinerat med en charm och iakttagelseförmåga som nu i efterhand gjort honom till svensk hiphops gudfader. Han sålde sitt ansikte till reklam och ställde upp på allt som gav pengar. Han förklarar själv i boken att den cred det ger att vara hiphoppionjär inte betalar hyran och ger mat till hans barn. Det gör däremot alla reklamjobb och tv-sammanhang han tackat ja till. När han anklagas för att ha sålt sig svarar han med att hans främsta jobb är att göra folk glada. Och att döma av hans status i det Botkyrka han föddes i och fortfarande bor kvar i har han lyckats. Han är en omtyckt lekfarbror, även om han skrotat kepsarna.
När man läser en biografi går det alltid att ifrågasätta saker som inte kom med, men när man läser boken får man svar på frågor samtidigt som nya ställs. Och med den hiphopvåg som svept över Sverige de senaste åren går det inte att överskatta hur viktiga The Latin Kings var och är - medans Dogge själv numera satsar på salsa - även om det var gratis cyklar som gav honom en plats i folkhemmet. Men dit var resan lång. Det här en intressant, välskriven och gripande bok även om för den som inte tror sig ingå i målgruppen. Ge den en chans - den handlar om konsten att överleva.

Läs mer om liknande:

Viv Albertines självbiografi är en av årets bästa

Gyllene Tider-biografi borde kunnat bli mer

Proggen sa också något om sin samtid

Pugh var också en del av konserten på Ullevi

Bok samlar texter av Izzy Young

Den bland mycket annat före detta Jeffersonredaktören Scott Barretta har sammanställt en bok om folkmusikpredikanten och Stockholmsboende Izzy Young kallad The Conscience Of The Folk Revival. Där samlas huvudsakligen texter Young skrev från mitten av femtio- till mitten av sjuttiotalet. Det tyckte vi var så intressant att vi gick och ordnade en liten intervju.

How come you decided to do a book on Izzy Young?

I first met Izzy in 1992, shortly after I arrived in Sweden, and we soon became close friends.  I had been told about him before I arrived in Sweden by Ralph Rinzler, an old friend of Izzy's who was likewise an important figure in the folk revival. I was living in Helsingborg, and later Lund, and would often stay in Izzy's store when I came up to Stockholm. We talked for hundreds of hours, often about the years when he ran the Folklore Center in New York City (1957-1973).

I remember looking at a proposal someone had put together for a book of Izzy's writings back in the '90s, but didn't think about it again until about four years ago, when I was contacted  by a book series editor who told me that the person who was going to do the book was sick and couldn't continue with the project. He wondered if I would consider doing it. I didn't hesitate to say yes.

What did you learn during the process? What surprised you the most?

Having spent so much time with Izzy in person or on the phone I was very familiar with his basic story and the issues about which he was most passionate. Preparing the book, though, forced me to read in detail all of his writings, and in so doing I really gained a strong and nuanced understanding of how the folk revival progressed. I think what probably surprised me the most were his earliest writings on the folk revival - he was watching the whole thing unfold, and his predictions about what was going to happen were frighteningly accurate.

Plans for any more books?

Yes, but I don't have the plans for actually doing them!  Actually, I've been talking with Jim O'Neal about a book on the Mississippi Blues Trail - we have now written nearly 180 markers, and would love to present the information all in one place. Also, I'm currently working on a documentary film about Mississippi Fred McDowell, and we're finding more information than can fit into the film. It would be fun to include it in a book about him. His story is wonderful, and the people that knew him all loved him.

Last but not least, any recommendations for music old or new?

Regarding old music, my favorite recent release is the five CD boxed set Soul And Swagger, which collects The ´5´ Royales' recordings from 1951 to 1967. It's on the Rockbeat label, and has excellent notes and artwork, and really gives the group the respect they deserve. As far as new recordings go, I've really been enjoying the new CD Prospect Hill by Dom Flemons, who recently left the Carolina Chocolate Drops. The album really captures his musical adventurousness, and he performs with multiple groupings of musicians. And my favourite record over the last years is probably Mindbender by Brother Tyrone from New Orleans. He's just in his fifties, but evokes the spirit of Bobby "Blue" Bland. If You Ain't Cheating is a really thoughtful song about infidelity, and When It's Gone, It's Gone address Katrina with some wonderful black humor.

Läs mer om liknande: 

Dave Van Ronks självbiografi utspelar sig i samma värld

Izzy är inte helt förtjust i att alla frågar om Bob Dylan

Så spelar du blues! Hela listan!

Ska man prata USA och folkmusik är Pete Seeger svår att komma runt
Publicerades ursprungligen i Jefferson.