Bokrecension: Historien Om Nisse Hellberg & Wilmer X

HISTORIEN OM NISSE HELLBERG & WILMER X
MICKE SJÖBLOM 

FÖRLAG: ROOS & TEGNER

En av de kanske mer marginella saker det går att läsa om i Historien Om Nisse Hellberg & Wilmer X är att det var Nisse Hellberg och hans vän Håkan Bladh som lanserade uttrycket betongkeps.

Redan för några år sedan pratades det om att det skulle komma en bok om Hellbergs liv och karriär, men något gick fel och arbetet avbröts. 

Det blir tydligt under de 300 sidorna att Nisse Hellberg gör vad Nisse Hellberg vill göra när Nisse Hellberg vill göra det och Nisse Hellberg gör inte vad Nisse Hellberg inte vill göra när Nisse Hellberg inte vill göra det. Och han har aldrig varit med i Så Mycket Bättre eller liknande leka-och-prata-ut program. Han har till synes alltid hållit sig på sin kant. Det går att ana att han inte alltid är helt lätt att jobba med, i alla fall inte om man själv har ambitioner att sitta i förarsätet. Det går förstås att kalla det målmedveten också.

Ingen jävel över bron i mitt liv, sjöng han i Wilmer X-låten Fritt Fall och det sammanfattar hans attityd. I sina låttexter har han ibland öppnat på luckorna och låtit oss titta in, men då har han å andra sidan alltid kunnat skydda sig med att det bara är en text i en låt och inte ska tolkas som att den handlar om honom.

Men nu öppnar han sig för Micke Sjöblom och berättar om sitt liv, inte minst sin barndom och uppväxt, och bjuder på rikligt med bildmaterial. Hellberg är sladdbarn och vande sig tidigt vid att vara något av familjens maskot och att stå i centrum för uppmärksamheten. Samtidigt berättas det om närmast förlamande blyghet och mycket ensamhet. En känd Halmstadbo med fäbless för experimentella frisyrer kan säkert känna igen sig.

Musiken blir Hellbergs sätt att kommunicera och tillsammans med Clas Rosenberg - de två sitter och tjurar i varsitt hörn - och det sociala geniet Jalle Lorensson i mitten som samordnare läggs grunden till vad som ska bli ett av Sveriges hårdast turnérande rockband på åttiotalet. När de slår igenom brett med Teknikens Under och Vem Får Nu Se Alla Tårar? förstår de inte riktigt hur det går till. 

Vi får också veta vad som långsamt frätte sönder bandet under nittiotalet, hur maktbalansen ändras och hur Nisse motvilligt tar mer och mer ansvar och till slut inser att det vore enklare att vara soloartist även till namnet. Och hur han då hittar en  ny publik med en annan sorts rock´n´roll som är mindre AC/DC och mer Buddy Holly men fortfarande med Chuck Berry som balanspunkt i mitten. Samma musik men med tyngden på andra benet.

Jag är inte den mest kritiskt lagda människan när det gäller Nisse Hellberg eller Wilmer X, den här bloggen är inte döpt efter en The Fooo-skiva. Vi verkar dessutom överens om vilka svackor han haft i karriären. Så den enda kritik jag har mot den här oväntat personliga boken är att den inte är tillräckligt tjock. 300 sidor till hade inte skadat. Har svårt att se hur någon som gillar Hellberg skulle kunna bli besviken. Och det är väl bara att tacka för att man föddes för dum för pop, som en pojke i skuggan, och gärna står lite vid sidan om.

En annan av de mer marginella saker som går att läsa om är att Charlie Truck från låten Gott Hopp, Charlie Truck lånades/snoddes/hämtades på obestämd tid från singelbaksidan till Snoddas klassiker Flottarkärlek.

Läs mer om liknande:

Recension av Nisse Hellbergs senaste skiva Vad Har Han I Huvudet?

Nisse Hellberg live som vanligt bättre än vanligt

Nisse Hellbergs förra skiva - Flod Av Eld

Ossler var med i Wilmer X innan han gick en väldigt egen väg