Är det något unikt vi hör?
Tid: Lördagen 25 oktober.
Plats: Italienska palatset.
Publik: Ett trettiotal (fullt).
Längd: 35 minuter.
Bäst: Det är en genuint egen upplevelse.
Plats: Italienska palatset.
Publik: Ett trettiotal (fullt).
Längd: 35 minuter.
Bäst: Det är en genuint egen upplevelse.
Det
börjar, som alla konserter värda namnet, med ett cymbalsolo där en
mikrofon får klangen att leva kvar längre än örat kan uppfatta i det
lilla rummet. Det fortsätter med musik på keyboard som påminner om något
från en av åttiotalets skräckfilmer. Oavsett vad man tycker om den
genren så var musiken ofta bra. Sedan sjunger Agnes Mercedes
på danska, isländska, engelska eller svenska. Eller allihop eller något
helt annat. Är orden rent nonsens är det okej så länge hon menar det.
Ett ord som upprepas låter som minututbildningsbildspel.
Skapande
människor tycker ofta om att prata om att de går sin egen väg och är
sig själva. Och detta egentligen oavsett hur serieproducerade de är. Agnes Mercedes
har onekligen hittat något eget som inte växer på träd och inte går att
plocka när man känner för det. Ibland känns det möjligtvis lite väl
poserat och väl uttänkt (och det klart att det är, men det ska helst
inte märkas) men närmast unikt. Förstår man inte riktigt vad det är som
pågår får man ändå sitta och undra vad som ska hända.
Under
konsertens gång dyker det också upp små enkla och vackert drömska
pianoslingor à la Erik Satie (1866-1925) som bitvis övergår i små
dissonanter. Som lyssnare är det svårt att avgöra om musiken är utformad
som ett längre stycke eller om det är olika delar hon satt ihop. Bitvis
dyker det upp något som låter som en vers eller två ur en traditionell
pianoballad. Hon pratar inte så länge musiken pågår. Oftast blundar hon
eller tittar ner på tangenterna. Några i publiken blundar också och ser
med största sannolikhet helt olika saker spelas upp i/från sitt inre.
Agnes Mercedes
rör sig bitvis på gränsen till konstmusik och gör musik som de flesta
inte ens skulle överväga att försöka sig på. Besöker man hennes hemsida
blir man inte klokare, snarare mer förvirrad. Upplever man henne i
konsert får man inte heller några svar, men man kan i alla fall försöka
smälta upplevelsen och se vad det leder till. Och sedan upptäcka att man
har ännu fler frågor.
Mercedes jobbar på radio som ljudillustratör och det är ett bra ord för vad hon
håller på med även under konserten. Vad det är för bilder och värld hon
illustrerar är upp till var och en. Går det inte att förstå - varför man
nu ska göra det - är det ändå en genomgående vacker upplevelse. Hellre
det än något begripligt som tråkar ut.
Läs mer om liknande:
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar
Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]
<< Startsida