söndag, oktober 19, 2014

Sophie Zelmani live - skickligt och följsamt

SOPHIE ZELMANI
Tid: Torsdagen 16 oktober.
Plats: Teatern.
Längd: 90 minuter.
Publik: 240 betalande.
Bäst: Musikaliteten och låthantverket.
Saknade mest: Jävlaranamma.

Det finns två vägar att gå som liveartist. Antingen kan man se till att det underhålls och publiken känner sig delaktig. Bruce Springsteen är mästare på det. Motsatsen är att inte bry sig om att det finns en publik. Att inte säga något. Att bara spela låtarna rakt upp och ner. Miles Davis var mästare på det. Han brukade spela med ryggen mot publiken. Och inte för att han var blyg utan för att han helt enkelt struntade i publiken.
Sophie Zelmani är uppenbart blyg. Hon gjorde en gång en numera klassisk intervju med Tomas Tengby där hon ibland nästan svarade med hela ord på hans frågor. På sin första stora turné på tio år - även om hon säger att hon var i Växjö för fyra år sedan och fortsätter: det har inte hänt så mycket sedan dess - pratar hon lite mer och skämtar. Musikaliskt befinner vi oss i facket långsamt, lågmält och längtande. Musik att dricka te under filt till. Senaste skivan Everywhere släpptes för mindre än en månad sedan och hon sjunger mycket därifrån, bland annat första låten (både på skivan och på konserten) By Your Side. Efter en handfull nya låtar säger hon nästan ursäktande: ni får säga till om ni vill höra något annat sedan. Något annat blir det sedan i form av gamla bekanta If I Could, Going Home och Aftermath. Free Now börjar med trummor och är en i sammanhanget närmast rockig låt och en höjdpunkt. Mycket variation blir det annars inte, men det som görs görs klockrent.
Med sig har hon ett band - och de är motsatsen till måndagsexemplar - bestående av mästaren Lars Halapi på gitarr, Rickard Nilsson på keyboard, orgel, gitarr, dragspel och trumma, Thomas Axelsson på bas och Peter Korhonen på trummor och lap steel. Bitvis spelar de så tyst att man kan höra en knappnål fundera på att falla på en bomullstuss på gräsmattan mellan teatern och konserthuset. Inte för att volymen egentligen är lägre än på andra konserter, men för att anslaget oftast är försiktigt.
- Men ska vi göra något, frågar hon musikerna när en paus mellan två låtar blir lite lång. Någon i publiken har ropat efter Most Of The Time och vi får höra ungefär halva denna lite borttappade Bob Dylan-pärla innan hon kommer fram till att hon inte minns hur den går och avbryter. Men annars sitter allt och Sophie Zelmani har gett oss en välskriven och välsjungen kväll med vackert lågmäld röst att värma sig med i höstmörkret.
Läs mer om liknande:
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter: ,

0 kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]

<< Startsida