Världsmusikfestival i Växjö
Igår anordnade Musik I Syd för sjunde gången världsmusikfestival i
Växjö. Musik och musiker från Irland, Skottland, Mali, Portugal,
Brasilien och Sverige samsades om utrymmet på de två scenerna i
församlingshemmet på Nygatan. Redan när John Leo Carter och David Adam
inledde vid strax efter öppning klockan sex hade ett femtiotal hittat
dit och välkomnades med irländska ballader.
När Olov Johansson, som också är medlem i Väsen, och Catriona McKay möts på scen möter den svenska nyckelharpan den skotska harpan. Det är musiktradition med långa och djupa rötter bakåt. Å ena sidan olika, å andra sidan - som så ofta - väldigt lika. Vi får traditionellt från både Sverige och Skottland och nyskrivet från båda musikerna. Man kan höra skogar och hedar och får en känslomässig historielektion. Det är stillsamt och dansant samtidigt.
När duon kommer upp på scenen har vi redan fått möta irländsk tradition i form av de fyra medlemmarna i Mairtin O´Connor Band utrustade med bland annat gitarr, dragspel, fiol, banjo och en liten trumma. Det får plats många gröna kullar i ett dragspel. O´Connor var också en av männen bakom Riverdance. Om det är en merit eller inte är upp till var och en. Mellan låtarna pratar de med en dialekt som är grötigare än gröt. Låtarna är oftast långa och instrumentala och byggs upp för att bli mer och mer intensiva. Någon i publiken får ur sig ett yeeeha.
Säga vad man vill om svenskars förmåga att roa sig, men vi är väldigt bra på att sitta still. Ibland svänger musiken så pass att publiken börjar vicka på tårna. Det hindrar förvisso inte att applåderna är värmande och stämningen välkomnande. Mat och dryck då? Vad sägs om Westfalisk lufttorkad skinka eller grönsaksburgare? Detta går att skölja ner med både alkohol och nyktert alternativ. Vi befinner oss trots allt i ett församlingshem.
Mamani Keita började sin karriär som sångerska bakom Salif Keita i hemlandet Mali. Hon bor numera i Europa och hennes musik har inslag av både traditionell judisk musik och Kina. Tillsammans med sitt fyramannaband höjer hon temperaturen så pass att folk börjar röra även på överkroppen och vissa klappar takten. Några ställer sig upp och börjar dansa. När en glatt leende Mamani på franska uppmanar publiken att komma fram till scenen och dansa är det ett gäng som går fram och efter ett tag får vissa rejäl feeling. Det är trots allt fredagkväll. Mamani och hennes band höjer också insatsen vad gäller instrument - med all respekt för nyckelharpa och gitarrer. Men plötsligt förekommer både kora och n´goni.
Senare på kvällen när undertecknad gått hem för att skriva var det dags för ett portugisiskt band från Stockholm som låter svensk visa möta portugisisk fado. Ännu senare var det dags för Simone Moreno från Brasilien, i Sverige kanske mest känd för sitt samarbete med Timbuktu. Ryktet gör gällande att hon blandar fler musikstilar än man kan dansa till utan att bli svettig. Men det är väl som det ska? Ju mer träningsvärk dagen efter desto roligare kvällen innan.
När Olov Johansson, som också är medlem i Väsen, och Catriona McKay möts på scen möter den svenska nyckelharpan den skotska harpan. Det är musiktradition med långa och djupa rötter bakåt. Å ena sidan olika, å andra sidan - som så ofta - väldigt lika. Vi får traditionellt från både Sverige och Skottland och nyskrivet från båda musikerna. Man kan höra skogar och hedar och får en känslomässig historielektion. Det är stillsamt och dansant samtidigt.
När duon kommer upp på scenen har vi redan fått möta irländsk tradition i form av de fyra medlemmarna i Mairtin O´Connor Band utrustade med bland annat gitarr, dragspel, fiol, banjo och en liten trumma. Det får plats många gröna kullar i ett dragspel. O´Connor var också en av männen bakom Riverdance. Om det är en merit eller inte är upp till var och en. Mellan låtarna pratar de med en dialekt som är grötigare än gröt. Låtarna är oftast långa och instrumentala och byggs upp för att bli mer och mer intensiva. Någon i publiken får ur sig ett yeeeha.
Säga vad man vill om svenskars förmåga att roa sig, men vi är väldigt bra på att sitta still. Ibland svänger musiken så pass att publiken börjar vicka på tårna. Det hindrar förvisso inte att applåderna är värmande och stämningen välkomnande. Mat och dryck då? Vad sägs om Westfalisk lufttorkad skinka eller grönsaksburgare? Detta går att skölja ner med både alkohol och nyktert alternativ. Vi befinner oss trots allt i ett församlingshem.
Mamani Keita började sin karriär som sångerska bakom Salif Keita i hemlandet Mali. Hon bor numera i Europa och hennes musik har inslag av både traditionell judisk musik och Kina. Tillsammans med sitt fyramannaband höjer hon temperaturen så pass att folk börjar röra även på överkroppen och vissa klappar takten. Några ställer sig upp och börjar dansa. När en glatt leende Mamani på franska uppmanar publiken att komma fram till scenen och dansa är det ett gäng som går fram och efter ett tag får vissa rejäl feeling. Det är trots allt fredagkväll. Mamani och hennes band höjer också insatsen vad gäller instrument - med all respekt för nyckelharpa och gitarrer. Men plötsligt förekommer både kora och n´goni.
Senare på kvällen när undertecknad gått hem för att skriva var det dags för ett portugisiskt band från Stockholm som låter svensk visa möta portugisisk fado. Ännu senare var det dags för Simone Moreno från Brasilien, i Sverige kanske mest känd för sitt samarbete med Timbuktu. Ryktet gör gällande att hon blandar fler musikstilar än man kan dansa till utan att bli svettig. Men det är väl som det ska? Ju mer träningsvärk dagen efter desto roligare kvällen innan.
Mer om liknande:
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.
upplagd av Ola Claesson
16:57:00
0 kommentarer:
Skicka en kommentar
Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]
<< Startsida