Bokrecension: Alla Tiders Gyllene Tider
ALLA TIDERS GYLLENE TIDER - en roadmovie-biografi
JAN-OWE WIKSTRÖM & ANDERS ROOS
FÖRLAG: ROOS & TEGNÉR
JAN-OWE WIKSTRÖM & ANDERS ROOS
FÖRLAG: ROOS & TEGNÉR
Det är oklart hur Per Gessle blev en av Sveriges mest provokativa
artister. Det enda han gjort är att posera med gitarren som sina hjältar
från pojkrummet hemma i Halmstad och viga en livstid åt att jaga den
perfekta treackordslåten. Vid några tillfällen har han kommit nära.
När Gyllene Tider
singeldebuterade 1979 var det väldigt få saker som skvallrade om att ett
av de mest framgångsrika kapitlen i svensk pophistoria just inletts.
Hysterin var oväntad. Och om inte Roxette gjort Gessle till föredetta
föredetting tio år senare hade Gyllene Tider
med största sannolikhet inte kunnat släppa en ny listtoppande skiva och
sälja imponerande 260 150 biljetter till den största svenska turnén
sommaren 2013 samtidigt som många festivaler gick på knäna. De är också
det enda svenska band som spelat på Ullevi två gånger. Det är denna
turné boken utgår från.
Jan-Owe Wikströms (till vardags på Hallandsposten) bok är en
framgångssaga, som väl bandet förvisso också är, och mysfaktorn är högre
än den journalistiska nivån. Mycket känns igen från hans första Gyllene Tider-bok
från 1997. Vi får lite gnissel om pengar, men mest, misstänker man, för
dramaturgins skull. Och säga vad man vill om Gessles beryktade girighet
- hur mycket folk än älskar Göran Fritzons närmast k-märkta
Farfisaorgel skulle han inte sälja ut Ullevi på egen hand. Å andra
sidan: Gessle har inte spelat där utan Fritzon så det jämnar ut sig.
Gitarristen Mats MP Persson och basisten Anders Herrlin, som numera gör
filmmusik till bland annat Beck, tycks båda måttligt intresserade av
rampljuset och vill helst jobba i studion och lära sig vad alla nya
knappar gör. Trummisen Micke Syd Andersson tycks fortfarande helst vilja
vara frontfigur.
Tydligt blir att Gyllene Tider
är ett band som hela tiden hittar nya fans, många inte födda när
debuten Flickorna På TV 2 släpptes, många inte ens födda när Gå & Fiska släpptes i mitten av nittiotalet. De är fem högst osannolika
popstjärnor. Det lilla samhället Harplinge, där tre av medlemmarna växte
upp, är inte New York. Samtidigt har de passerat stadiet för
nostalgiakt och istället blivit någon sorts nationalklenod. Gessles plan
är fortfarande lika enkel som omöjlig - att bara skriva hits och ta
sina ordlekar på allvar.
Nackdelen med berättelsen är att man, om man är tillräckligt
intresserad för att läsa en bok i ämnet, förmodligen inte lär sig så
mycket nytt och den hade eventuellt tjänat på en korrekturläsning till.
En av Wikströms slutsatser motbevisas dessutom av bokens blotta
existens. Fördelen är att den är väldigt snyggt formgiven och har många
bilder av Anders Roos. Den är trevlig att sitta och bläddra i, en
turnésouvenir för de som eventuellt glömde köpa tröja. Men vill man
förstå bandets storhet är det bättre att lyssna på skivan Moderna Tider.
Läs mer om liknande:
Etiketter: litteratur, musik
0 kommentarer:
Skicka en kommentar
Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]
<< Startsida