Fenomenet TEDx hittade till Växjö

 - Tycker du att en idé måste vara nyskapande för att vara värd uppmärksamhet, undrar Maria Estling Vannestål i sitt TEDtalk. Som fyrabarnsförälder lämnade hon med familjens stöd en tjänst som filosofie doktor i engelsk lingvistik för ett mer ekonomiskt osäkert men friare och mer kreativt liv som författare, bloggare och föreläsare.

- Alla upplever motgångar i sina liv, påpekar hon. Frågan är hur man hanterar dem, om man använder dem som ursäkt för att tycka synd om sig själv eller om man använder dem som insikt för att komma fram till vad man egentligen vill göra.

1984 hölls den första TED-konferensen i Kalifornien. De senaste åren har antalet länder med egna event - vill man arrangera ett får man söka licens - blivit fler och fler. I helgen kom fenomenet till Växjö och Palladium där sammanlagt sju talare pratade under temat inspiration under max 18 minuter var för fyrtiotalet deltagare.

Arrangörerna Camilla Ryglert och Tomas Forsman har jobbat länge med att engagera sponsorer, talare och besökare. Forsman påpekar att det bästa med dagen har varit alla diskussioner och möten som uppstår mellan föreläsningarna. Under planeringen var de noga med att se till att det skulle uppstå luckor där man kunde byta idéer.

-  Jag tittar på TEDx istället för nyheter, säger besökaren Sofi Aronsson. Det är inspirerande människor som gör saker de tycker är kul, fortsätter hon. Csongor Konya är en av talarna, men för honom är höjdpunkten att lyssna på den andra.

- Man märker att man inte är ensam i det man gått igenom. Vi kommer från olika bakgrund men har ändå nästan samma erfarenheter, förklarar han. 

Robert Stjärnström, sångare och frontfigur i hårdrocksbandet Machinae Supremacy, talade om nedladdning som en möjlighet och om internet som ett sätt att nå ut. Fildelning är gratisreklam, inte ett hinder.

- Jag växte upp på gränsen till den digitala revolutionen, plötsligt fanns hela världen ett klick bort, menar han. När bandet lade upp sin musik för gratis delning på hemsidan var det mest för vännernas skull. Ganska snart var de uppe i 3 000 000 nerladdningar.

- Hade man inte råd att köpa skivan fick man ladda ner den gratis om man också gav den till någon av sina vänner, berättar Stjärnström. På så sätt fick bandet fans över hela världen. 

Och om Camilla Ryglert tycker att det bästa just nu är att allt faktiskt blev klart i tid och gick så bra har Tomas Forsman redan siktet inställt på nästa år.

- När man fått sin licens kan man göra hur många TEDx som helst, avslutar han glatt.

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Recension: Gyllene Tider - Dags Att Tänka På Refrängen

GYLLENE TIDER - Dags Att Tänka På Refrängen 
Parlaphone/EMI
Betyg:4/5

Det är oklart hur det gick till, men någonstans på vägen blev Per Gessle Sveriges mest provokativa artist. Inte ens Tomas Ledin och Håkan Hellström (flest uppenbara stölder vinner!) har en chans. Säg högt bland folk som anser sig ha koll på vad man ska lyssna på att du gillar Per Gessle och se vad som händer.

När det blev klart att Gyllene Tider skulle ge sig ut på en ny turné till sommaren - vinterturnéer är inte riktigt deras grej - dök de vanliga argumenten upp i kvällstidningarnas kommentatorsfält. Är pengarna slut? Efter en nästan två år lång världsturné med Roxette som är relativt nyligen avslutad kan vi nog utesluta att Gessles pengar är slut. Och av de fem i Gyllene Tider är rimligtvis inte Gessle den som i första hand frågar sig vad pengarna till hyra och The Kinks-boxar ska komma ifrån.

Andra hänvisar till hans uppenbara nödrim. Texter som Fån Telefon kan inte misstas för Verner von Heidenstam, men det är heller inte meningen. Vill man veta hur eländigt allting är och hur jobbigt det är att vara medelålders och gå på högstadiet får man lyssna på Kent istället.

I en poplåt går det däremot utmärkt att sjunga du stod på fyllan bakom hyllan som Bob ­Dylan och väntade på varm buljong, som Gessle sjunger i öppningslåten Det Blir Aldrig Som Man Tänkt Sej. Rimmet är snott från Povel Ramel och sämre kan man sno från.

Den här skivan är till och med ovanligt tralalaig för att vara Gyllene Tider och det säger inte lite. Är det något som saknas är det en lite mer melankolisk Chrissie, Hur Mår Du? eller en Vandrar I Ett Sommarregn. Men i musikbranschen är det inte helt ovanligt med femtioplussare som vill återskapa sina sena tonår. Däremot är det ovanligt med femtioplussare som gör det med så här lyckat resultat, men så är också Gyllene Tider betydligt bättre rent musikaliskt nu än då.

Och om första singeln Man Blir Yr nästan var överdrivet klämkäck håller dess b-sida, ett ord som förövrigt är lika kasserat som grammofon, Chickaboom en charmig och helt korrekt låg nivå. Texten är närmast obegriplig, rent av i klass med The Look, och taktbytet får mig att le varje gång.

Sedan kan man beundra att - eller bara undra varför - bandet gör sig omaket att spela in en ny skiva inför turnén. De hade utan större biljettförsäljningsproblem kunnat åka ut och spela en rak hitsföreställning. Inget annat mer eller mindre aktivt svensk band har haft fler hits än Gyllene Tider, med möjligt undantag för redan nämnda Roxette. Det hedrar dem att de lägger ambitionsnivån på ett seriöst plan, även om hela tanken förmodligen är att åka runt och fixa allsång. 

För nog är det vad det egentligen handlar om? Gessle behöver inte pengarna, men känslan av att stå inför ett utsålt Ullevi som njuter och sjunger med i varenda ord i varenda text är med största sannolikhet en upplevelse det är svårt att bli mätt på.

Musik är inte på live och död, sa Gessle en gång. Det är mycket större än så.

Och antalet låtar i år som kommer begåvas med en titel i klass med Allt Jag Lärt Mej Om Livet (Har Jag Lärt Mej Av Vera) är förmodligen relativt få.


Läs mer om liknande: 
Per Gessle för nybörjare
En tjock bok om Per Gessle med bilder i färg
Sextiotalspop för nybörjare

Tom Petty och jakten på den perfekta poplåten

EGBA har ett jäkla driv på scen

Plats: Palladium.
När: Onsdagen 24 april.
Längd: 105 minuter plus paus.
Publik: Ett trettiotal.
Bäst: Det tunga drivet och glädjen.
Sämst: Att konserten tar slut.

Det dröjer inte många takter i första låten Clean Harry, som tydligen är Dirty Harrys bror, innan det blir uppenbart vilken kraft det finns i bandet. EGBA, namnet kommer från en folkgrupp i nordvästra Afrika, drivs framåt av tunga rytmer. Avståndet mellan den lågt liggande basen och den ibland högt liggande trumpeten är långt.

EGBA kan även betyda Electronic Groove & Beat Academy, som också är namnet på en av gruppens skivor. I botten finns till exempel Sly Stone, även om slutresultatet är något helt annat. Medlemmarna kommer från olika musikaliska håll och det hörs. Det är också en anledning till att det kallas fusion. EGBA betyder på senare år också, får vi förklarat, everything´s gonna be alright.

Få musikälskare är så elitiska som jazzmänniskor och få musikstilar har förgrenat sig så många gånger som jazzen. Och få inriktningar har varit så kontroversiella i jazzvärlden som fusion. När Miles Davis lade grunden för stilen i skarven mellan sextio och sjuttiotal med nu klassiska skivor som In A Silent Way och Bitches Brew - skivan som i stor utsträckning definierade genren när den släpptes 1970, året innan EGBA bildades - haglade förolämpningarna likt tidigare mot bebopen och jazztidningarna vägrade skriva om dem. Musiken var rockinlfuerad och rock ansågs spelas av långhåriga knarkare. Jazzen har alltid föredragit mer propra knarkare. Davis egen anledning till att spela med rockmusiker och elinstrument var så krass att rockmusiker tjänade mer pengar än jazzmusiker. Även om man var världens bästa jazzmusiker.

Trumpetaren Ulf Adåker och saxofonisten Ulf Andersson har varit med sedan starten, Åke Eriksson på trummor och basisten Göran Lagerberg tillkom inte långt senare. Stefan Blomquist och hans klaviatur dök upp sent sjuttiotal och Rafael Sida, nykomling från mitten av nollnolltalet, spelar en rad olika rytminstrument.

Kvällens enda ballad heter Stockholm och avslutas med en hi-hat som hämtad från Shaft och bassolo. Och trots att det är en väldigt bra konsert är ett trumsolo som nästan vägrar ta slut en av höjdpunkterna, även om man bitvis oroar sig för trummisens mentala hälsa. SMHI tillägnas fusionpionjärerna Weather Report och Bland Tomtar Och Kontroller beskrivs som ett möte mellan elektronik och Elsa Beskow. Vad det än ska betyda är låten en av kvällens högsta höjdpunkter.

Musikerna skuttar inte precis runt på scenen, snittåldern ligger en bit över sextio, men det är uppenbart att de har kul och de står ofta och diggar med i varandras solon. Framför sig ser man ofta ett regntungt Manhattan fullt av neonskyltar. Det är förmodligen sjuttiotal, folk drar upp kragen på sina rockar och försöker stressigt få tag på en taxi. Då har vi också besökt så skilda platser som New Orleans, Brasilien och Sierra Leone på vägen.

Läs mer om liknande:

Göran Lagerberg var även med i sextiotalsbandet pophjältar Tages

Göran Lagerberg är också med i folkrockbandet Kebnekajse

En liten hyllning till Miles Davis

Monday Night Big Band kan också spela sjuttiotalsfunk
Charlie Parker var med och uppfann bebop

Publicerades ursprungligen i en kortare version i Smålandsposten.

B*j*ö*r*n R*a*n*e*l*i*d firar Världsbokdagen i Växjö

Idag är det Världsbokdagen (hurra!) och det uppmärksammas bland annat på Växjö Stadsbibliotek (hurra!).

På plats håller den kända svenska författaren B*j*ö*r*n R*a*n*e*l*i*d - ingen annan svensk författare har pratat inför så många människor - föredraget Jag Skänker Dig Mina Vackraste Ord. Inträdet är 100 kr.

Är det jag eller Björn som missförstått innebörden av ordet skänker?

Om du är nyfiken på att höra de vackraste orden kan du läsa mer här.

Ewan Svensson Trio ger avslappnad konsert

 Plats: Palladium.
Tid: Onsdagen 17 april.
Längd: 85 minuter plus paus.
Publik: Ett tjugotal.
Bäst: Nya låten Better Than Anything.
Saknade mest: Publik. Nog för att det är fint väder ute, men ändå.

Gitarristen Ewan Svensson, som har liknats vid Jim Hall, debuterade i slutet av åttiotalet och har sedan dess varit väldigt produktiv i en rad olika konstellationer både på skiva och scen. Till Palladium kommer Svensson med sin trio och dottern Hannah på sång. Bandet består också av Magnus Gran på trummor (med sedan 1990) och Yasuhito Mori på kontrabas (med sedan 1993).

De inleder instrumentalt med lugna Bitvis från början av karriären. Rytmsektionen ger stadigt och uppfinningsrikt komp åt Svenssons precisa gitarrspel. Det är väldigt tekniskt, men också obevekligt svängande och tillbakalutat. Ibland spelar de tillsammans, ibland mot varandra. Trion står och sitter i halvcirkel. Svensson och Mori har ofta ögonkontakt. Även om det tveklöst är Svensson som är motorn har också de andra viktiga roller att fylla. De kommunicerar i små detaljer.

När Mori spelar solo i Pretend You´re Mine är det istället gitarr och trummor som utgår rytmsektion. När gitarren och basen spelar ett riff unisont är det en häftig effekt. Better Than Anything presenteras som ny för idag och har en ovanligt dramatisk ackordföljd som gör att den sticker ut.

Far och dotter gör en låt från skivan Two Generations och blir för stunden en duo. Vi får också höra Short Talk från en kommande skiva i samma format. Kvällens stora klassiker är The Way You Look Tonight som görs i en högst egen version. Den börjar lugnt med bara sång och gitarr innan den trampar igång rejält med bas och trummor. Låten visar sig innehålla både kvällens flinkaste gitarrsolo och ett trumsolo.

Hannah Svenssons sång är rak och utan krusiduller. Då ska i rättvisans namn också sägas att texterna bitvis är väldigt ordrika och melodierna inte alltid de enklaste. När konsertens andra halvan inleds med två blueslåtar, en i moll och en i dur, innehåller texten till The Blues Are Never Far Away bitvis så många stavelser att man undrar hur hon hittar luckor att andas i.

Billie Holidays God Bless The Child sjungs nästan för rent, men å andra sidan kan ingen sjunga som Holiday och då är det en bra idé att göra något eget av det istället.

Svensson imponerar även som kompositör, hans låtar stor sida vid sida med klassikerna utan problem, och man kan inte låta bli att misstänka att han varit ett större namn om det stått USA i passet.

Läs mer om liknande:

Svensk jazz för nybörjare

Du har väl inte missat Ken Burns serie om jazz

Så spelar du blues i både moll och dur

Carin Lundin gör också eget av klassiker

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Torsson och Woodlands nästan samtidigt men helt olika

TORSSON och WOODLANDS
Plats: Kafe De Luxe.
Tid: Lördagen 13 april.
Längd: 75 + 45 minuter.
Publik: Fullt (120 pers) på Torsson, något mindre på Woodlands.
Bäst: Traktorrock blir inte bättre än Torsson.
Saknade mest: Klippans Centrum.

Torsson inleder med Konsum, deras första låt som tydligen ”skrevs på vägen från Jönköping ner till Skåne” för 37 år sedan. Redan efter denna inledning blir det diskussion om hur många spelningar de egentligen gjort i Växjö. Två, menar grundaren och sångaren Bo Åkerström. Men publiken vet bättre - bara de senaste två åren har Torsson spelat här tre gånger.

Det är svårt att inte tycka om Torsson. Väldigt, väldigt, väldigt svårt. Åkerström är en av de största små poeterna vi har och få kan som han ägna låt efter låt åt för de flesta helt ointressanta vardagsdetaljer. I Torssons lilla värld är med andra ord allt som det brukar vara och förmodligen alltid kommer vara. Det är en värld där det mesta går lite långsammare - inte minst gitarrsolona - och de nybakade bullarna smakar lite godare. Den oomkullrunkeliga klassikern Det Spelades Bättre Boll, komplett med utropet  ”och nu jävlar” innan gitarrsolot, möts av kvällens största jubel och driver med nostalgi för ett förr som förmodligen inte alltid var bättre och som dessutom har en tendens att bli bättre och bättre ju mer förr det blir.

Bland favoriter som bland andra Assar Höll Ett Tal och Volleyboll-Molly - alla bejublade, beklappade och allsångsframkallande - spelas nya låtar. Förra året släpptes skivan Hälsningar Från Ledighetskommittén. Sommens Strand handlar om sjön som är Sveriges 19e största. (Hon Har) Försökt Att Ringa är en ny vardagsskildring av mått. Bara En Tablett är så ny att den inte är utgiven än. Av vissa band går det tretton på dussinet, men det finns bara ett Torsson.

Trion Woodlands är lika nya som Torsson är rutinerat, även om medlemmerna varit med förr. Men snittåldern i publiken sänks ändå snabbt från 58 till 25. Förra året släpptes den självbetitlade debuten med charmigt skev rock som blir ännu skevare live. Bitvis skramlar det ordentligt. Sonic Youth och brötig rundgång blandas med sockersöta Motown-melodier, ibland i samma låt. Och, för all del, drivet hos tidiga The Strokes.

Move Forward påminner om Neil Young & Crazy Horse-klassikern Down By The River och sångaren och gitarristen Sara Wilson, inte så känd från First Floor Power som hon borde vara, har ett gitarrspel som bitvis är lika mycket bångstyrig gris som Youngs. Med bara en gitarr längst fram får också basisten Marcus Holmberg och trummisen Niklas Korssell stort utrymme. Låtarna från deras enda skiva ger förhoppning om att det inte är en engångsgrej. I Wanna Know och Cheap Cigarettes borde bli hits och har refränger som går att sjunga med i första gången man hör dem. I den förstnämnda drar Wilson ut på ordet why tills det blir ett Björk-ord. Why-hai-hai-HAIHAIHAI. On The Run är en söt Velvet Underground-ballad med dododo-sång. Uppenbara referenser är inte ett problem om man använder dem på rätt sätt.

Läs mer om liknande: 

Thomas Holst spelar gitarr i Torsson och bas i Wilmer X, Sticky Bomb spelar trummor i Torsson och trummor i Wilmer X

Motown fyllde femtio för några år sedan

Neil Young & Crazy Horse släppte Psychedelic Pill i november

Velvet Underground var punk innan punken var uppfunnen

Bonusrecension från förra gången Torsson spelade i Växjö:

Plats: Kafe De Luxe.

Tid: Fredagen 27 april.

Publik: Tämligen fullt och högljutt.

Längd: Exakt 104 minuter.

Bäst: Charmen och gunget.

Saknade mest: Jag Minns En Gammal Bil.

”Vi heter alltså Torsson - i efternamn", säger Bo Åkerström (till vardags professor vid biomedicinsk centrum i Lund) i en gammal liveinspelning. Om alla i The Ramones kunde heta Ramone i efternamn kan väl Torsson heta Torsson i efternamn? Och om Ramones ofta spelade låtar lite snabbt spelar Torsson sina låtar ofta lite långsammare, som Chuck Berry på fel hastighet. Melodier och gitarriff från honom lånas också.

Sedan debuten Att Kunna Men Inte Vilja 1980 har de bara släppt sex skivor, den senaste kom 2007 och heter Det Fjärde Bästa Bandet I Lund. Snart är de, bara fem år senare, aktuella med Den Svåra Sjunde Skivan. Det är förhållandevis snabbt jobbat. Bortsett från Det Spelades Bättre Boll, som förstås spelas ikväll, har de inte haft så många hits. Det hindrar inte att de fått ihop en imponerande samling smärre klassiker. Några av dem spelas ikväll och Klippans Centrum är till och med en klassiker på riktigt. Andra höjdpunkter är Turistinformation, Bakom Lasarettet och nya favoriten Låt Regnet Ösa Ner. Hemmagjord rock´n´roll och country har sällan dansat så mjukt i en källare i Växjö.

Om Torssons kännetecken länge var att de spelade så vingligt att de när som helst riskerade att tappa balansen har de efterhand fått in ”riktiga” musiker. Numera ingår till exempel både Thomas Holst på gitarr och orgel, hans nya låt I Bilen går nästan i riktigt Berry-tempo, och Sticky Bomb (STICKY BOMB!) på trummor, bägge mer kända från Wilmer X. Dessutom Dan Persson på bas och Michael Sellers på ytterligare en gitarr och lap steel. Några långa komplicerade solon blir det ändå inte, trots tre gitarrister. Men vad ska man med det till när man har halvfartsrock? Mot slutet av konserten uppstår rentav spontan tantdans på golvet. Åkerström har också en imponerande förmåga att lyfta fram rätt detaljer i texterna för att de ska gå att relatera till, inte minst i Assar Höll Ett Tal. Har ni hört den vet ni och har ni inte hört den vet ni förmodligen ändå. Alla känner en Assar.

Torsson är kult på riktigt och möts helt rättvist av jubel redan när de går upp på scenen. Men att analysera musiken är som att analysera nybakade bullar. Man ska bara njuta. De är kanske inte Sveriges bästa band, men ett av de charmigaste. Det ska till ett väldigt litet hjärta för att Torsson - i efternamn - inte ska få plats.

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Paul Simon live i två dagar till

 

En liten grå och tunnhårig man klädd i kofta. Han sjunger sina låtar. Kan det vara något? Ja, om det är Paul Simon. 

Simon har aldrig ägnat sig åt rockmyt, men han har skrivit så många bra låtar att man blir yr. Förra året släpptes skivan So Beautiful Or So What, en av hans bästa. Förra veckan sändes en konsert på SVT. Den spelades in i Simons födelsestad New York på en klubb inför bara 1400 åskådare.

Med sig har han ett band som är lika samspelt som vatten och skum i ett varmt bad.

De spelar bland annat låtar som The Obvious Child, Mother And Child Reunion och Hearts And Bones. Lyssnar man riktigt noga kan man höra låtar från Simon & Garfunkel-åren.

Självklart spelas också låtar från senaste skivan.

Det är, kort sagt, en liten julafton för oss som är fans av en av de riktigt stora.

Observera att konserten bara ligger kvar på SVT Play till på söndag. 

31 av Paul Simons bästa sololåtar på Spotify

16 av Simon & Garfunkels mindre kända låtar på Spotify

Läs mer om liknande:

Paul Simon fick Polarpriset 2012
Recension av So Beautiful Or So What
En lång text om Paul Simon som jag skrev bara för att det var kul
En liveskiva med Simon & Garfunkel inspelad 1967

Oskar Schönning är jäkligt bra

Plats: Palladium.
Tid: Onsdagen den tredje april.

Längd: 90 minuter plus paus.
Publik: 50 personer. 

Bäst: Den lågmält bubblande spelglädjen och upptäckarlusten.

Förra året släppte Oskar Schönning sin femte skiva The Violin. Det har gått nio år sedan debuten, rent av elva om man räknar två egengjorda EPs. Oskar Schönning är namnet både på basisten och bandet. Jazz får ofta stämpel som något av en representant för ett då, men Schönning representerar nuet - även om det är uppenbart att han kan sin tradition. Publiken denna kväll är yngre än vad jazzpubliken brukar vara, Schönning är 34. Om det nu är i jazzvärlden vi befinner oss i. Bandet kallar en av sina skivor Happy Jazz, Please. Men de har även en viston.

Bandet består också av Nils Berg på basklarinett, Jonas Östholm på piano och Sebastian Voegler på trummor. De två första går ofta i täten under improvisationerna. De två andra bygger bitvis upp ett närmast hypnotisk driv. Musiken är oftast harmonisk, men stormen lurar ibland strax under ytan. Det skapar en kittlande känsla. De inleder med en bitvis fritt svävande version av Film som sitter ihop med Ayomi och sträcks ut till femton minuter. Att en låt heter just Film är förmodligen inte en slump. Musiken är atmosfärisk och luftig och tycks ibland vänta på att förtexterna ska börja.

Senaste skivan The Violin hämtar sin inspiration hos bland annat amerikanske pianisten Lennie Tristano, som hyllades inom den förvisso relativt marginella frijazzen, och samtida estniske kompositören Arvo Pärt. Konsertens andra halva består av skivan i sin helhet. Det är ett häftigt grepp. När Schönning strax innan paus berättar om upplägget säger han nästan lite ursäktande att han hoppas det är något att se fram emot. Det visar det sig vara.

Det inleds med en leranimerad kortfilm som visas på den stora duken som hissas ner. Musiken blir mindre traditionell och inslag av klassiskt och konstmusik dyker upp. Bandet förstärks med Eva Lindholm på fiol och Emil Strandberg på trumpet och kokosnötter.

Schönning har kommit fram till den befriande insikten att det inte finns några regler för hur man kan blanda och ge när man skapar. Musik kan låta hur som helst. Omslaget till en av bandets skivor är tydligt inspirerat av Kraftwerks estetik, även om det kanske inte hörs.

Även om musiken är traditionell, i alla fall under första halvan, blir den inte förutsägbar. Att tempot ofta är lågt är heller inget som stör. Och även om det inte nödvändigtvis är jazz är det jäkligt bra. 

Läs mer om liknande:  

Carin Lundin visar att jazzen lever

Svensk jazz för nybörjare 

Frijazz? Vad är det? Har Ken Burns svaret

Kraftwerk finns att lyssna på även i remastrad form

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.