Torsson och Woodlands nästan samtidigt men helt olika

TORSSON och WOODLANDS
Plats: Kafe De Luxe.
Tid: Lördagen 13 april.
Längd: 75 + 45 minuter.
Publik: Fullt (120 pers) på Torsson, något mindre på Woodlands.
Bäst: Traktorrock blir inte bättre än Torsson.
Saknade mest: Klippans Centrum.

Torsson inleder med Konsum, deras första låt som tydligen ”skrevs på vägen från Jönköping ner till Skåne” för 37 år sedan. Redan efter denna inledning blir det diskussion om hur många spelningar de egentligen gjort i Växjö. Två, menar grundaren och sångaren Bo Åkerström. Men publiken vet bättre - bara de senaste två åren har Torsson spelat här tre gånger.

Det är svårt att inte tycka om Torsson. Väldigt, väldigt, väldigt svårt. Åkerström är en av de största små poeterna vi har och få kan som han ägna låt efter låt åt för de flesta helt ointressanta vardagsdetaljer. I Torssons lilla värld är med andra ord allt som det brukar vara och förmodligen alltid kommer vara. Det är en värld där det mesta går lite långsammare - inte minst gitarrsolona - och de nybakade bullarna smakar lite godare. Den oomkullrunkeliga klassikern Det Spelades Bättre Boll, komplett med utropet  ”och nu jävlar” innan gitarrsolot, möts av kvällens största jubel och driver med nostalgi för ett förr som förmodligen inte alltid var bättre och som dessutom har en tendens att bli bättre och bättre ju mer förr det blir.

Bland favoriter som bland andra Assar Höll Ett Tal och Volleyboll-Molly - alla bejublade, beklappade och allsångsframkallande - spelas nya låtar. Förra året släpptes skivan Hälsningar Från Ledighetskommittén. Sommens Strand handlar om sjön som är Sveriges 19e största. (Hon Har) Försökt Att Ringa är en ny vardagsskildring av mått. Bara En Tablett är så ny att den inte är utgiven än. Av vissa band går det tretton på dussinet, men det finns bara ett Torsson.

Trion Woodlands är lika nya som Torsson är rutinerat, även om medlemmerna varit med förr. Men snittåldern i publiken sänks ändå snabbt från 58 till 25. Förra året släpptes den självbetitlade debuten med charmigt skev rock som blir ännu skevare live. Bitvis skramlar det ordentligt. Sonic Youth och brötig rundgång blandas med sockersöta Motown-melodier, ibland i samma låt. Och, för all del, drivet hos tidiga The Strokes.

Move Forward påminner om Neil Young & Crazy Horse-klassikern Down By The River och sångaren och gitarristen Sara Wilson, inte så känd från First Floor Power som hon borde vara, har ett gitarrspel som bitvis är lika mycket bångstyrig gris som Youngs. Med bara en gitarr längst fram får också basisten Marcus Holmberg och trummisen Niklas Korssell stort utrymme. Låtarna från deras enda skiva ger förhoppning om att det inte är en engångsgrej. I Wanna Know och Cheap Cigarettes borde bli hits och har refränger som går att sjunga med i första gången man hör dem. I den förstnämnda drar Wilson ut på ordet why tills det blir ett Björk-ord. Why-hai-hai-HAIHAIHAI. On The Run är en söt Velvet Underground-ballad med dododo-sång. Uppenbara referenser är inte ett problem om man använder dem på rätt sätt.

Läs mer om liknande: 

Thomas Holst spelar gitarr i Torsson och bas i Wilmer X, Sticky Bomb spelar trummor i Torsson och trummor i Wilmer X

Motown fyllde femtio för några år sedan

Neil Young & Crazy Horse släppte Psychedelic Pill i november

Velvet Underground var punk innan punken var uppfunnen

Bonusrecension från förra gången Torsson spelade i Växjö:

Plats: Kafe De Luxe.

Tid: Fredagen 27 april.

Publik: Tämligen fullt och högljutt.

Längd: Exakt 104 minuter.

Bäst: Charmen och gunget.

Saknade mest: Jag Minns En Gammal Bil.

”Vi heter alltså Torsson - i efternamn", säger Bo Åkerström (till vardags professor vid biomedicinsk centrum i Lund) i en gammal liveinspelning. Om alla i The Ramones kunde heta Ramone i efternamn kan väl Torsson heta Torsson i efternamn? Och om Ramones ofta spelade låtar lite snabbt spelar Torsson sina låtar ofta lite långsammare, som Chuck Berry på fel hastighet. Melodier och gitarriff från honom lånas också.

Sedan debuten Att Kunna Men Inte Vilja 1980 har de bara släppt sex skivor, den senaste kom 2007 och heter Det Fjärde Bästa Bandet I Lund. Snart är de, bara fem år senare, aktuella med Den Svåra Sjunde Skivan. Det är förhållandevis snabbt jobbat. Bortsett från Det Spelades Bättre Boll, som förstås spelas ikväll, har de inte haft så många hits. Det hindrar inte att de fått ihop en imponerande samling smärre klassiker. Några av dem spelas ikväll och Klippans Centrum är till och med en klassiker på riktigt. Andra höjdpunkter är Turistinformation, Bakom Lasarettet och nya favoriten Låt Regnet Ösa Ner. Hemmagjord rock´n´roll och country har sällan dansat så mjukt i en källare i Växjö.

Om Torssons kännetecken länge var att de spelade så vingligt att de när som helst riskerade att tappa balansen har de efterhand fått in ”riktiga” musiker. Numera ingår till exempel både Thomas Holst på gitarr och orgel, hans nya låt I Bilen går nästan i riktigt Berry-tempo, och Sticky Bomb (STICKY BOMB!) på trummor, bägge mer kända från Wilmer X. Dessutom Dan Persson på bas och Michael Sellers på ytterligare en gitarr och lap steel. Några långa komplicerade solon blir det ändå inte, trots tre gitarrister. Men vad ska man med det till när man har halvfartsrock? Mot slutet av konserten uppstår rentav spontan tantdans på golvet. Åkerström har också en imponerande förmåga att lyfta fram rätt detaljer i texterna för att de ska gå att relatera till, inte minst i Assar Höll Ett Tal. Har ni hört den vet ni och har ni inte hört den vet ni förmodligen ändå. Alla känner en Assar.

Torsson är kult på riktigt och möts helt rättvist av jubel redan när de går upp på scenen. Men att analysera musiken är som att analysera nybakade bullar. Man ska bara njuta. De är kanske inte Sveriges bästa band, men ett av de charmigaste. Det ska till ett väldigt litet hjärta för att Torsson - i efternamn - inte ska få plats.

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.