Oskar Schönning är jäkligt bra

Plats: Palladium.
Tid: Onsdagen den tredje april.

Längd: 90 minuter plus paus.
Publik: 50 personer. 

Bäst: Den lågmält bubblande spelglädjen och upptäckarlusten.

Förra året släppte Oskar Schönning sin femte skiva The Violin. Det har gått nio år sedan debuten, rent av elva om man räknar två egengjorda EPs. Oskar Schönning är namnet både på basisten och bandet. Jazz får ofta stämpel som något av en representant för ett då, men Schönning representerar nuet - även om det är uppenbart att han kan sin tradition. Publiken denna kväll är yngre än vad jazzpubliken brukar vara, Schönning är 34. Om det nu är i jazzvärlden vi befinner oss i. Bandet kallar en av sina skivor Happy Jazz, Please. Men de har även en viston.

Bandet består också av Nils Berg på basklarinett, Jonas Östholm på piano och Sebastian Voegler på trummor. De två första går ofta i täten under improvisationerna. De två andra bygger bitvis upp ett närmast hypnotisk driv. Musiken är oftast harmonisk, men stormen lurar ibland strax under ytan. Det skapar en kittlande känsla. De inleder med en bitvis fritt svävande version av Film som sitter ihop med Ayomi och sträcks ut till femton minuter. Att en låt heter just Film är förmodligen inte en slump. Musiken är atmosfärisk och luftig och tycks ibland vänta på att förtexterna ska börja.

Senaste skivan The Violin hämtar sin inspiration hos bland annat amerikanske pianisten Lennie Tristano, som hyllades inom den förvisso relativt marginella frijazzen, och samtida estniske kompositören Arvo Pärt. Konsertens andra halva består av skivan i sin helhet. Det är ett häftigt grepp. När Schönning strax innan paus berättar om upplägget säger han nästan lite ursäktande att han hoppas det är något att se fram emot. Det visar det sig vara.

Det inleds med en leranimerad kortfilm som visas på den stora duken som hissas ner. Musiken blir mindre traditionell och inslag av klassiskt och konstmusik dyker upp. Bandet förstärks med Eva Lindholm på fiol och Emil Strandberg på trumpet och kokosnötter.

Schönning har kommit fram till den befriande insikten att det inte finns några regler för hur man kan blanda och ge när man skapar. Musik kan låta hur som helst. Omslaget till en av bandets skivor är tydligt inspirerat av Kraftwerks estetik, även om det kanske inte hörs.

Även om musiken är traditionell, i alla fall under första halvan, blir den inte förutsägbar. Att tempot ofta är lågt är heller inget som stör. Och även om det inte nödvändigtvis är jazz är det jäkligt bra. 

Läs mer om liknande:  

Carin Lundin visar att jazzen lever

Svensk jazz för nybörjare 

Frijazz? Vad är det? Har Ken Burns svaret

Kraftwerk finns att lyssna på även i remastrad form

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.