EGBA har ett jäkla driv på scen
När: Onsdagen 24 april.
Längd: 105 minuter plus paus.
Publik: Ett trettiotal.
Bäst: Det tunga drivet och glädjen.
Sämst: Att konserten tar slut.
Det dröjer inte många takter i
första låten Clean Harry, som tydligen är Dirty Harrys bror, innan det
blir uppenbart vilken kraft det finns i bandet. EGBA, namnet kommer från
en folkgrupp i nordvästra Afrika, drivs framåt av tunga rytmer.
Avståndet mellan den lågt liggande basen och den ibland högt liggande
trumpeten är långt.
EGBA kan även betyda Electronic Groove & Beat Academy, som också
är namnet på en av gruppens skivor. I botten finns till exempel Sly
Stone, även om slutresultatet är något helt annat. Medlemmarna kommer
från olika musikaliska håll och det hörs. Det är också en anledning till
att det kallas fusion. EGBA betyder på senare år också, får vi
förklarat, everything´s gonna be alright.
Få musikälskare är så elitiska som jazzmänniskor och få musikstilar har förgrenat sig så många gånger som jazzen. Och få inriktningar har varit så kontroversiella i jazzvärlden som
fusion. När Miles Davis lade grunden för stilen i skarven mellan sextio
och sjuttiotal med nu klassiska skivor som In A Silent Way och Bitches Brew - skivan som i stor utsträckning definierade genren när den
släpptes 1970, året innan EGBA bildades - haglade förolämpningarna likt
tidigare mot bebopen och jazztidningarna vägrade skriva om dem. Musiken var rockinlfuerad och rock ansågs spelas av långhåriga knarkare. Jazzen har alltid föredragit mer propra knarkare. Davis egen anledning till att spela med rockmusiker och elinstrument var så krass att rockmusiker tjänade mer pengar än jazzmusiker. Även om man var världens bästa jazzmusiker.
Trumpetaren Ulf Adåker och saxofonisten Ulf Andersson har varit med
sedan starten, Åke Eriksson på trummor och basisten Göran Lagerberg
tillkom inte långt senare. Stefan Blomquist och hans klaviatur dök upp
sent sjuttiotal och Rafael Sida, nykomling från mitten av nollnolltalet,
spelar en rad olika rytminstrument.
Kvällens enda ballad heter Stockholm och avslutas med en hi-hat som
hämtad från Shaft och bassolo. Och trots att det är en väldigt bra
konsert är ett trumsolo som nästan vägrar ta slut en av höjdpunkterna,
även om man bitvis oroar sig för trummisens mentala hälsa. SMHI
tillägnas fusionpionjärerna Weather Report och Bland Tomtar Och Kontroller beskrivs som ett möte mellan elektronik och Elsa Beskow. Vad
det än ska betyda är låten en av kvällens högsta höjdpunkter.
Musikerna skuttar inte precis runt på scenen, snittåldern ligger en
bit över sextio, men det är uppenbart att de har kul och de står ofta
och diggar med i varandras solon. Framför sig ser man ofta ett regntungt
Manhattan fullt av neonskyltar. Det är förmodligen sjuttiotal, folk
drar upp kragen på sina rockar och försöker stressigt få tag på en taxi.
Då har vi också besökt så skilda platser som New Orleans, Brasilien och
Sierra Leone på vägen.
Läs mer om liknande:
Publicerades ursprungligen i en kortare version i Smålandsposten.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar
Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]
<< Startsida