Dan Hylander & Janne Bark ordnar allsång i Alvesta

 Plats: Pop Corner, Alvesta.
Tid: Lördagen den 26 januari.
Längd: 100 minuter.
Publik: Fullt.
Bäst: Spelglädjen smittar.

Det första som händer när duon går upp på scenen är att Janne Bark påminner Dan Hylander om att stänga av telefonen. Sedan inleder de med Alltid Inom Mig, Always On My Mind översatt, och Jag Tar Ditt Jobb. Båda gjordes för Totta Näslund. För att garantera allsång påpekar Hylander sedan att han har ”skrivit en refräng som nästan bara består av vokaler” och Stort Att Vara Liten resulterar i både allsång och handklapp.

Med sitt långa hår, scarf och tydliga näsa ser han ut som en skånsk Tom Petty. Bark ser ut som ”en äldre Gessle eller yngre Lundell” och är en mästare på slidegitarr.

Hylander debuterade på skiva med Raj Montana Band, från den perioden spelas bland annat Farväl Till Katalonien och Skuggor I Skymningen. På åttiotalet gick han solo och sedan dess har han jobbat både på och bakom scen och skrivit låtar åt och med så skilda artister som Lars-Kristerz, Thorsten Flinck och Tomas Ledin och producerat Sylvia Vrethammar. Hylanders musikaliska bredd går knappast att ifrågasätta. Vi får tyvärr inte höra mästerverket En Clown I Mina Kläder. Men den kanske är onårbar efter Tottas version?

Bark är mest känd som Ulf Lundells svar på Steven Van Zandt, men är också med i Hylanders band Orkester. 2011 kom senaste studioskivan Den Försenade Mannen och därifrån spelas Aldrig För Sent Att Bli Ung.

De två är som ett gnabbande gammalt par på scenen. De diskuterar när Barks första soloskiva egentligen släpptes och Hylander påpekar att varje gång kollegan spelar rätt genom en hel låt får han sjunga en egen. Det blir två stycken, bland annat Under Min Stjärna från - eventuellt - 1985. Förutom Gessle och Lundell hinner de också prata om Mikael Rickfors och, kanske något mer oväntat, Ian Wachtmeister.

Under konsertens andra halva byter Hylander den akustiska gitarren mot el-varianten, får stöd av en trummaskin och folk ställer sig upp och dansar. Varje Gång Hon Går Förbi och Svart Kaffe får ordentlig fart på publiken, så gör även en svensk version av Elvis Presleys Burning Love kallad Brinner Än.

Den sortens intima lokal som Pop Corner i Alvesta är ger möjlighet inte bara till att spela en och annan klassiker, Hylander har gjort några stycken, den passar dessutom utmärkt för en mer avslappnad ton med roligt prat för två veteraner som uppenbart tycker det är jäkligt kul att spela tillsammans. Då blir det också kul att vara i publiken.

Läs mer om liknande:

Elvis Presley var inte först, men han var först

En bok om Ulf Lundell skriven av den svenska musikjournalisten Måns Ivarsson

Steven Van Zandt? Han är gitarrist i The E Street Band

Nu när Gyllene Tider ska återförenas för första gången sedan förra gången kanske det är läge att läsa på om Per Gessle
När gav du din älskling en Tom Petty-samling senast? 

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Livekarusellen satte snurr på Växjö

Melina Borglowe från Växjö inleder lördagens spelpass två ensam med gitarr. Hon är femton år, har skrivit låtar i två år och har redan kommit fram till att ”kriga runt” och ”prata strunt” rimmar.

- Det är under sången man släpper allt, säger hon direkt efter sitt framträdande, men är nästan för tagen av spänningen för att prata.

Utmed väggarna står medlemmarna i de andra banden och lyssnar. I ett hörn sitter folk på golvet och äter pizza.

Ambiguous Tony gör sin första spelning och trummisen Anton Anderzén från Hjorstberga har både mamma, pappa, storasyster och flickvän i publiken.

- Det var väldigt bra. De blandade stilarna ganska hårt, tycker stolta pappa Torgny.

Det låter skramligt Mando Diao, men också funk. Om bandet inte hittat fram än är det bara till deras fördel. Gitarristen Thomas Bressler sammanfattar att ”det är skitkul”.

Square Triangles från Jönköping och Nightlife från Växjö inspireras av klassisk hårdrock som Judas Priest och Iron Maiden. Sämre influenser kan man ha. Redan de gamla grekerna pratade om att ett gitarrsolo säger mer än 1000 ord. Nightlife spelar en låt om ”den bästa planeten i universum”. Låten heter förstås Planet Rock.

Planetary Disobedience och Astray (från Tranås) spelar en tyngre form av hårdrock. Dödsmetall har en närmast matematisk precision i arrangemangen. Planetary Disobedience beskriver sin musik som ”progressiv melodisk dödsmetall”. Sverige har varit framstående inom dödsmetallen i snart 25 år och musiken har uppenbarligen även en mörk framtid. Längst fram headbangas det vilt - och längst bak står Roger Lönnblad från Studiefrämjandet och ser till att allt streamas live.

- Det är första gången vi gör det. Banden får sin konsert inspelad, berättar han. Som mest har närmare ett 100-tal tittat via nätet.

Melina Borglowe har återhämtat sig efter sitt framträdande och ber om ursäkt för att hon hade svårt att prata innan.

- Det är så mycket känslor som vill ut, förklarar hon och lyckas sammanfatta hela musikhistorien i en mening.

Läs mer om liknande:

Missar man en bra konsert kanske man kan lyssna på en liveskiva istället?

Hårdrock för nybörjare

Iron Maiden för nybörjare

Boktips om extrem-metall - Blod Eld Död

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Gunhild Carling & Carling Big Band

Plats: Konserthuset.
Tid: Lördagen den 12 januari.
Längd: Två timmar plus paus.
Publik: Utsålt. 768 personer.
Bäst: Musikerna är väldigt skickliga.

Sämst: Folk som går på konsert för att prata. Konstigt fenomen.

I januari 1956 släppte Elvis Presley sin singel Heartbreak Hotel. Det blev hans första nationella listetta. Innan dess hade storbandsjazzen under lång tid varit den musik ungdomarna lyssnade på när de gick ut för att dansa, den var sin tids pop. Från 1920-talet och framåt hade swingjazzen varit hitmusik. Sedan försvann den i ett hörn på museum. Eller? Riktigt så blev det inte.

Carling Big Band har hunnit fylla trettio och i bandet ingår mamma, pappa och fyra barn. Längst fram står Gunhild Carling och utstrålar så mycket spelglädje och energi att man nästan är tacksam att inte sitta på första raden. Sammanlagt är det 16 musiker på scenen och även om Gunhild är den visuella stjärnan som spelar en rad instrument är storbandsjazz – precis som namnet skvallrar om - en gruppverksamhet och det svänger på alla håll och kanter.

Första halvan av konserten fokuserar mycket på tjugotalet när jazzen spreds över USA av Louis Armstrong. Det är den sortens musik som brukar spelas i Woody Allen-filmer. Klassiker som Panama Rag och Suwanee River (från 1851!) blandas med av Gunhild egenskrivna låtar som snygga balladen Universe och ett nummer som presenteras som en Dixielandsonat. Folk som har uppnått en viss ålder brukar säga att all ny musik låter likadan. Utan att överdriva allt för mycket kan man säga samma sak om mycket av det som kallas tradjazz. Stora delar av publiken är i en ålder där de nästan lagligt kan ha druckit alkohol för att fira Ingemar Johanssons boxningsbragd 1959. Ickepensionärerna är få.

Publiken sitter ner och kan inte dansa. Men det kompenseras av Harlem Hot Shots som bland annat dansar jitterbugg, Charleston, lindyhop och step. Och förmodligen något annat jag inte vet vad det heter. Det är alltså inte bara musiken som håller hög klass. Vi får också tallriksbalansering på pinnar och slapstick (kombinerat) och en av carlingarna balanserar tre golfklubbor och en boll på hakan. Se där en värdefull talang.

Andra halvan är mer varierad. Vi får tysk romantik, Duke Ellington och John Coltrane. Längre från tradjazz än Coltrane går det knappast att komma utan att lämna jazzen helt. Vi får till och med en svensk åttiotalslåt med solo på Dalasäckpipa. Och ett tips: spelar man banjo och trumpet samtidigt får man en (välförtjänt) stående ovation. Svårare är det inte.

Under Gene Krupas paradnummer Drum Boogie river trummisen (ännu en carlingare) av ett kombinerat trum, golv och tuggummisolo.

Kvällen bjuder på blandad jazz med storbandsinramning och inslag av cirkus. Så på sätt och vis är det en historielektion med rötter i New Orleans som utförs med humor, charm och stor musikalitet.

När lamporna i salen tänds går bandet och dansarna ut och fortsätter spela i foajen. Där kan man även köpa skivor, men inga tallrikar.

Läs mer om liknande:

Elvis Presley dödade inte jazzen

Väldigt bra dokumentärserie om jazzens historia

Johan Björklund Dynamic Flavours spelar en helt annan sorts jazz

Svensk jazz för nybörjare

Lisa Lystam & Little King ordnar svängig helkväll

Plats: Kafe De Luxe
Tid: Lördagen den femte januari
Längd: 110 minuter plus paus.
Publik: Ett fyrtiotal under första halvan, något tjockare under andra.
Bäst: Bluesen lever och vi med den.

Bluesen och dess fans har ibland så stor respekt för rötterna att försök till att släppa in lite frisk luft möts med misstanke. Lisa Lystam går upp på scen med sitt munspel och Fredrik Karlsson på akustisk gitarr och börjar med en Robert Johnson-låt från 1930-talet. Duon har en sammanlagd ålder på kanske 45. Lystam blandar eget med andras och gör eget även av de andras. Hon spelar munspel i en Sonny Boy Williamson-låt som om ingenting hade hänt, hon tolkar Louise Hoffsten som hon ofta jämförs med och sjunger It Hurts Me Too med svensk text av Slim Notini. Det är den där sortens stillsamma blues man lyssnar på en regnig tisdag när man letar efter en räkning som ska betalas innan midnatt. Och det är menat som en komplimang.

Medlemmarna i kvartetten Little King är också unga men kan sin historia och är - i likhet med Lystam - inte rädda för förnyelse. De nämner bland annat Cream och The Allman Brothers Band som förebilder - som förvisso debuterade under sent sextiotal. I bluesens värld är alltid förnyelse ett relativt begrepp. Bluesrocken kan i fel händer vara något av det värsta som finns i musikväg, men ikväll får vi både ös, fläsk och sväng. Samtidigt är allt rymligt. Både gitarr, bas och trummor får gott om utrymme, men inte för mycket. De är samspelade och vet hur man spelar tillsammans och inte bara var för sig.

Down And Out har kvällens förmodligen vackraste gitarrsolo där mindre smakar mer och Weight Of The World är en studsig höjdpunkt. Då konkurrerar de ändå med låtar av BB King, en Freddie King som spelas så långsamt att den nästan går baklänges och om man spelar JJ Cale plockar man alltid poäng. Att tolka denna minimalismens mästare - och få det att låta så självklart - är att bara spela de toner som verkligen behövs och knappt ens det.

På slutet knyts kvällen ihop när även Lystam och Karlsson kommer upp på scen igen och vi får It Hurts Me Too en gång till, denna gång på engelska, och sist en Robert Johnson till. Och om de inte gick ner till korsningen och sålde sina själar till djävulen så ser de i alla fall till att bluesen har en framtid i Sverige.

Läs mer om liknande:

Louise Hoffsten innehåller många känslor

Sven Zetterberg tolkar också Sonny Boy Williamson (men inte den)

Rock och bluesfestival på Tyrolen

Martin Scorsese har gjort en rejäl resa genom bluesens historia

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

David Bowie tillbaka med ny skiva efter tio år

Det har gått tio år sedan David Bowie släppte sin senaste skiva och vid det här laget, eller i alla fall fram till i morse den åttonde januari 2013, var löst räknat 100 procent av hans fanskara säker på att han gått i pension och att vi aldrig mer skulle få höra nya låtar från honom.

Men så. Idag fanns den där. Where Are We Now? är en vacker ballad som påminner om någon av de mer drömska stunderna från Station To Station. Texten handlar om Berlin, staden som blev hans hem 1976 när han bestämde sig för att lämna Los Angeles. Om man varit i Berlin en eller två gånger med Bowies boende i staden som en högst närvarande anledning att åka dit och dessutom satt sin fot i Hansastudion där han spelade in "Heroes" 1977 finns det inte mycket mer att önska sig en kylig dag i januari.

Had to get the train from Potzdamer platz

Det är första nya textraden och rösten - rösten - finns där fortfarande. As long as there´s me, as long as there´s you blir en gripande textrad i munnen på en 66-åring som haft en hjärtattack och ett tag kedjerökte så mycket att kedjorna tog slut och han tvingades ge upp sin last. Bowie har sällan sjungit så nära mikrofonen.

Just idag fyller han 66 år och även om jag inte köpt honom något är jag - och många andra - glada över presenten han ger oss. Vi trodde ju det var slut.

Och i mars släpps nya skivan The Next Day. Ser inte omslaget lite bekant ut?

Här kan man se videon och höra Where Are We Now?

Läs mer om liknande:

David Bowie för nybörjare

David Bowie fyllde 65 år förra året

David Bowie har en plan

Krautrock för nybörjare - den var en av anledningarna till att Bowie flyttade till Berlin

The Rolling Stones fyller 51

Förra året gjordes det stort väsen av att det engelska rockbandet The Rolling Stones fyllde 50 år. Det är en imponerande siffra. De första tio åren var dessutom väldigt bra även på skiva. Hur har det stått till sedan dess? Några skivor har varit väldigt bra (Some Girls), några kanske inte har varit det (Dirty Work). Senast släpptes samlingen Grrr! för de som ännu inte känner till bandet. Här ingår också de två nya låtarna Doom And Gloom och One More Shot.

På scen har de förvandlats till ett turnerande nöjesfält för folk som tycker om att prata i termer som riktig musik. Det är inte lätt att göra nytt när alla bara vill höra gammalt.

Få andra har jobbat lika hårt och envist för att sprida bluesmusiken i England - och för all del till vita amerikaner. Muddy Waters och Howlin´ Wolf hade knappast kunnat turnera inför så stor publik i Europa på sextiotalet om det inte varit för The Rolling Stones omfamning. Stones spelade också in i Chess-studion i Chicago där hjältarna gjorde sina skivor.

Och det var i januari 1963 som Charlie Watts - rockhistoriens näst mest underskattade trummis - blev medlem. Mick Jagger har hävdat att jubileet därför inte äger rum förrän just 2013.

Jazzfanatikern Watts tyckte redan då att rock´n´roll var barnmusik och tog jobbet i väntan på att han skulle hitta ett intressantare band att spela med.

I denna uppsättning ingick för övrigt också den sjätte medlemmen Ian Stewart. Han var permanent icke-medlem som spelade piano tills han avled 1985. Enligt myten hade han fel utseende för att vara officiell medlem och fick inte vara med på bilder och skivomslag.

Sommaren 1963 släpptes första singeln Come On, en Chuck Berry-cover som inte skulle bli den sista.

Ibland känns det som om myten och skandalerna - och då tänker jag inte minst på samarbetet med herrekiperingskedjan Dressman - har blivit viktigare än musiken.

Har man bara en samling hemma och vill fortsätta utforskningen kan man börja med till exempel Beggars Banquet från 1968. Den blev inledning på de åren, fram till 1972 års Exile On Main St, som sedan dess legat till grund för bandets konserter.

Missa inte låten Can´t You Hear Me Knocking från Sticky Fingers där Mick Taylor en gång för alla bevisar att han är den bästa gitarristen bandet haft. Och med detta inget ont om Brian Jones, Keith Richards och Ronnie Wood.

Ibland hör man förvirrade farbröder prata om att Stones är så jäkla tajta. Det är fel. Bandets storhet har snarare alltid varit att de är så otajta och spelar så slarvigt men ändå, trots eller på grund av detta, har det där oemotståndliga gunget som trots väldigt tydliga rötter ger dem ett unikt sound. Hur otajt kan man spela och ändå få det att fungera?

Läs mer om liknande:

Ska ni bara ha en liveskiva med The Rolling Stones är det Get Yer Ya-Ya´s Out ni ska leta efter
Fem låtar med The Rolling Stones som borde vara klassiker

Filmen The Rock And Roll Circus gick väl så där

Muddy Waters - lite blueshistoria

Så spelar du blues