The Rolling Stones fyller 51
Förra året gjordes det stort väsen av att det engelska rockbandet The Rolling Stones fyllde 50 år. Det är en imponerande siffra. De första tio åren var dessutom väldigt bra även på skiva. Hur har det stått till sedan dess? Några skivor har varit väldigt bra (Some Girls), några kanske inte har varit det (Dirty Work). Senast släpptes samlingen Grrr! för de som ännu inte känner till bandet. Här ingår också de två nya låtarna Doom And Gloom och One More Shot.
På scen har de förvandlats till ett turnerande nöjesfält för folk som tycker om att prata i termer som riktig musik. Det är inte lätt att göra nytt när alla bara vill höra gammalt.
På scen har de förvandlats till ett turnerande nöjesfält för folk som tycker om att prata i termer som riktig musik. Det är inte lätt att göra nytt när alla bara vill höra gammalt.
Få andra har jobbat lika hårt och envist för att sprida bluesmusiken i England - och för all del till vita amerikaner. Muddy Waters och Howlin´ Wolf hade knappast kunnat turnera inför så stor publik i Europa på sextiotalet om det inte varit för The Rolling Stones omfamning. Stones spelade också in i Chess-studion i Chicago där hjältarna gjorde sina skivor.
Och det var i januari 1963 som Charlie Watts - rockhistoriens näst mest underskattade trummis - blev medlem. Mick Jagger har hävdat att jubileet därför inte äger rum förrän just 2013.
Jazzfanatikern Watts tyckte redan då att rock´n´roll var barnmusik och tog jobbet i väntan på att han skulle hitta ett intressantare band att spela med.
I denna uppsättning ingick för övrigt också den sjätte medlemmen Ian Stewart. Han var permanent icke-medlem som spelade piano tills han avled 1985. Enligt myten hade han fel utseende för att vara officiell medlem och fick inte vara med på bilder och skivomslag.
Jazzfanatikern Watts tyckte redan då att rock´n´roll var barnmusik och tog jobbet i väntan på att han skulle hitta ett intressantare band att spela med.
I denna uppsättning ingick för övrigt också den sjätte medlemmen Ian Stewart. Han var permanent icke-medlem som spelade piano tills han avled 1985. Enligt myten hade han fel utseende för att vara officiell medlem och fick inte vara med på bilder och skivomslag.
Sommaren 1963 släpptes första singeln Come On, en Chuck Berry-cover som inte skulle bli den sista.
Ibland känns det som om myten och skandalerna - och då tänker jag inte minst på samarbetet med herrekiperingskedjan Dressman - har blivit viktigare än musiken.
Har man bara en samling hemma och vill fortsätta utforskningen kan man börja med till exempel Beggars Banquet från 1968. Den blev inledning på de åren, fram till 1972 års Exile On Main St, som sedan dess legat till grund för bandets konserter.
Missa inte låten Can´t You Hear Me Knocking från Sticky Fingers där Mick Taylor en gång för alla bevisar att han är den bästa gitarristen bandet haft. Och med detta inget ont om Brian Jones, Keith Richards och Ronnie Wood.
Ibland hör man förvirrade farbröder prata om att Stones är så jäkla tajta. Det är fel. Bandets storhet har snarare alltid varit att de är så otajta och spelar så slarvigt men ändå, trots eller på grund av detta, har det där oemotståndliga gunget som trots väldigt tydliga rötter ger dem ett unikt sound. Hur otajt kan man spela och ändå få det att fungera?
Läs mer om liknande:
Ska ni bara ha en liveskiva med The Rolling Stones är det Get Yer Ya-Ya´s Out ni ska leta efter
Fem låtar med The Rolling Stones som borde vara klassiker
Fem låtar med The Rolling Stones som borde vara klassiker
Etiketter: musik
upplagd av Ola Claesson
15:30:00
0 kommentarer:
Skicka en kommentar
Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]
<< Startsida