Gunhild Carling & Carling Big Band

Plats: Konserthuset.
Tid: Lördagen den 12 januari.
Längd: Två timmar plus paus.
Publik: Utsålt. 768 personer.
Bäst: Musikerna är väldigt skickliga.

Sämst: Folk som går på konsert för att prata. Konstigt fenomen.

I januari 1956 släppte Elvis Presley sin singel Heartbreak Hotel. Det blev hans första nationella listetta. Innan dess hade storbandsjazzen under lång tid varit den musik ungdomarna lyssnade på när de gick ut för att dansa, den var sin tids pop. Från 1920-talet och framåt hade swingjazzen varit hitmusik. Sedan försvann den i ett hörn på museum. Eller? Riktigt så blev det inte.

Carling Big Band har hunnit fylla trettio och i bandet ingår mamma, pappa och fyra barn. Längst fram står Gunhild Carling och utstrålar så mycket spelglädje och energi att man nästan är tacksam att inte sitta på första raden. Sammanlagt är det 16 musiker på scenen och även om Gunhild är den visuella stjärnan som spelar en rad instrument är storbandsjazz – precis som namnet skvallrar om - en gruppverksamhet och det svänger på alla håll och kanter.

Första halvan av konserten fokuserar mycket på tjugotalet när jazzen spreds över USA av Louis Armstrong. Det är den sortens musik som brukar spelas i Woody Allen-filmer. Klassiker som Panama Rag och Suwanee River (från 1851!) blandas med av Gunhild egenskrivna låtar som snygga balladen Universe och ett nummer som presenteras som en Dixielandsonat. Folk som har uppnått en viss ålder brukar säga att all ny musik låter likadan. Utan att överdriva allt för mycket kan man säga samma sak om mycket av det som kallas tradjazz. Stora delar av publiken är i en ålder där de nästan lagligt kan ha druckit alkohol för att fira Ingemar Johanssons boxningsbragd 1959. Ickepensionärerna är få.

Publiken sitter ner och kan inte dansa. Men det kompenseras av Harlem Hot Shots som bland annat dansar jitterbugg, Charleston, lindyhop och step. Och förmodligen något annat jag inte vet vad det heter. Det är alltså inte bara musiken som håller hög klass. Vi får också tallriksbalansering på pinnar och slapstick (kombinerat) och en av carlingarna balanserar tre golfklubbor och en boll på hakan. Se där en värdefull talang.

Andra halvan är mer varierad. Vi får tysk romantik, Duke Ellington och John Coltrane. Längre från tradjazz än Coltrane går det knappast att komma utan att lämna jazzen helt. Vi får till och med en svensk åttiotalslåt med solo på Dalasäckpipa. Och ett tips: spelar man banjo och trumpet samtidigt får man en (välförtjänt) stående ovation. Svårare är det inte.

Under Gene Krupas paradnummer Drum Boogie river trummisen (ännu en carlingare) av ett kombinerat trum, golv och tuggummisolo.

Kvällen bjuder på blandad jazz med storbandsinramning och inslag av cirkus. Så på sätt och vis är det en historielektion med rötter i New Orleans som utförs med humor, charm och stor musikalitet.

När lamporna i salen tänds går bandet och dansarna ut och fortsätter spela i foajen. Där kan man även köpa skivor, men inga tallrikar.

Läs mer om liknande:

Elvis Presley dödade inte jazzen

Väldigt bra dokumentärserie om jazzens historia

Johan Björklund Dynamic Flavours spelar en helt annan sorts jazz

Svensk jazz för nybörjare