Strindbergs gör sextiotalsinspirerad punk

Plats: Kafe De Luxe
Tid: Lördagen den 24 november
Publik: Ett sextiotal.
Längd: 85 minuter.
Bäst: Energin, spelglädjen och låtarna.

Exakt på utsatt tid går bandet upp på scen och inleder med Ingenting. Programförklaringen lyder nu ska vi ha kul och det är inte bara tomma ord. Strindbergs hann med tre skivor på två år i mitten av åttiotalet. Debuten hade den ödmjuka titeln Bibeln. Bandet bildades av gitarristen och sångaren Johan Johansson från KSMB (som just splittrats) och basisten och sångaren Janne Borgh från The Moderns (som just splittrats). 2009 återuppstod de med Robban Eriksson från The Hellacopters (som just splittrats) på trummor.

Publiken består dels av medelålders främst män som verkar kunna varenda textrad i varenda låt utantill och dels av yngre som står och lyssnar för att det är ett jäkla drag. Längst fram går de fullständigt banan.

Det är gott om höjdpunkter. Singeln Kvasibarn från 1983 är definitivt en av dem. Den har blivit något av en signaturmelodi och texten är väldigt Johanssonsk med rader som ”jag tror jag är så vacker när jag sover”, ”jag är så destruktiv så jag tror jag mår bäst när jag mår dåligt” och ”jag är så dekadent att jag tycker att jag skrattar när jag gråter”. Bandet antyder, milt sagt, att de inte är så förtjusta i låten men folk går ju på det.

Mer förtjusta är de i Halloween och Din Gyllene Regel, de två långa låtar som utgör baksidan på andra skivan Med Strindbergs Ur Tiden och är väldigt mycket The Who. Att Johansson spelar på en röd Rickenbackergitarr lik Pete Townshends är knappast en slump. Att Borgh spelar basgångar lika John Entwistles är nog inte heller en slump. Men sämre influenser kan man ha. Även The Kinks nämns och gillar man skramlig pop/rock med rötter i sextiotalet får man en rejäl dos. Tidiga The Clash ligger också nära. Tänk om Mick Jones haft den goda smaken att sjunga på malmöitiska, som Borgh gör i Razor Waltz (och förstås i de andra låtarna också). Sista låt i ordinarie set blir Friheten Och Jag. Som extranummer spelas bland annat singelbaksidan Vakna Dårar, som de inte gjorde live på åttiotalet.

Strindbergs skivor spelades inte in med säkerhetsbältet på, men live är de råare, skramligare och bättre. På skiva hade de ibland både synt, flöjt och sax. På scen är de en explosiv trio. Johansson sammanfattar läget med att de är lite äldre, lite fetare, lite tröttare, men bättre än någonsin. Och fler konserter borde värmas upp med ryska nationalsången och sluta med en cover på The Only Ones.

Mer om liknande:

The Who för nybörjare

Sextiotalspop för nybörjare

Tages - Sveriges bästa band på sextiotalet

Punk för nybörjare

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Alice B gör typisk göteborgsindie på eget sätt

Plats: Kafe De Luxe.
Tid: Fredagen den 16 november.
Längd: 40 minuter.
Publik: Som mest ett sextiotal.
Bäst: Så många bra låtar från samma skiva!
Saknade mest: Det är synd att de än så länge inte har fler låtar.

Hur många Håkan Hellström-inspirerade göteborgare krävs det för att skruva i en indieglödlampa? I alla fall om vi utgår från att indie numera är ett sätt att låta snarare än ett sätt att hålla sig borta från de stora skivbolag som eventuellt finns kvar. Alice B ges ut av EMI. Kvartetten som ibland låter som om den håller på att sprängas består av Alice Botéus på sång och skramlig gitarr, Emma Wättring på ljudmattekeyboard, Olle Widell på bas och Caroline Kabat på trummor. De ser väldigt rätt ut för musiken, men inte på ett utstuderat sätt. Medlemmarnas gemensamma vikt är nog max 100 kg, men med tyngd i trummor och bas. Enligt hemsidan letar bandet efter en gitarrist till om någon vill prova lyckan.

Botéus texter har ett personligt tilltal och handlar om att vara ung och särskilt om att vara ung i Göteborg. De är ett bevis på devisen om att det mest personliga också är det mest allmängiltiga. Alla känner sig utanför och alla tycker att de måste kompromissa där alla andra alltid får som de vill.

Å ena sidan låter de väldigt mycket som man förväntar sig att ett band från Göteborg ska låta. Det finns inte någon annan svensk stad med ett så tydligt definierat sound. Men å andra sidan lyckas de göra något personligt av det. De låter dessutom tyngre och bättre på scen än på skiva.

Mellan låtarna håller Botéus sig till att tacka och mumlande presentera nästa låt. Hon blandar personlig blyghet med trygghet i musiken på samma sätt som den unga Patti Smith. Det är alltid intressant med folk som står på scen för att de helt enkelt måste spela och inte för att de anser sig vara universums naturliga mittpunkt. Men lite mer kaxighet har man råd med när man skriver så många bra låtar.

Konsertens höjdpunkter, precis som på skivan, är inledningen Vi Har Ingenstans Att Ta Vägen och Akta, Lekande Barn. I Den Här Staden (som låter lika mycket tidig Hellström som han själv brukade göra) är inte långt efter. Med bara en skiva i ryggen är det naturligt att urvalet av låtar är begränsat. Det är både en begränsning och tillgång. Bandet slipper fundera på alla låtar de inte hinner spela. Nästan allt de gett ut rivs av.

När de efter 40 allt för snabba minuter avslutar med Allt För Nu, ännu en Göteborgsskildring, vore det inte mer än rätt om de vunnit ett gäng nya fans i publiken.

Mer om liknande:
Patti Smiths väg till Polarpriset
Anna Von Hausswolff är från Göteborg och har gjort en av årets bästa skivor
Vit Päls gör också väldigt bra ny musik på svenska
Ett inlägg från 2008 där Håkan Hellström nämns. Tack och lov har jag bytt jobb!
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Viktoria Tolstoy & Svante Thuresson fixar sväng

Plats: Palladium.
Tid: Onsdagen den 14 november.
Publik: Cirka 200 och därmed fullt.
Längd: Strax över 90 minuter plus paus.
Bäst: Äkta musikglädje är alltid bäst.

Begreppet still going strong används ofta på fel sätt, men Svante Thuresson är 75 år (fyra år äldre än Bob Dylan) och sjunger fortfarande som om himlen är klarblå. Han var i Växjö så sent som i slutet av maj och sjöng i Linnéparken. Även den gången med Claes Crona Trio, det vill säga Krona på piano, Mattias Svensson på kontrabas och Rasmus Kihlberg på trummor. Kanske är Palladiums mörka färger, pelare och varma atmosfär det närmaste Växjö har att erbjuda som ger samma känsla som klassiska jazzstället Nalen i Stockholm.

Viktoria Tolstoy debuterade på skiva 1994 och har sedan dess blivit en av våra mest namnkunniga sångare. Där hon ofta hållit sig till engelska har Thuresson sjungit mycket på svenska. De svenska inslagen på Palladium kommer från just honom. Där Tolstoy var en del av den våg svensk jazz som dök upp på nittiotalet och räddade genrén från kaféprogrammen var Thuresson en del av ett sextiotalet där den svenska jazzen, med Monica Zetterlund i spetsen, var väldigt stor.

Ikväll står Tolstoy och Thuresson på scen både tillsammans och var och en för sig. Stämningen är avslappnad och musiken svängig. De har en häftig personkemi som är en tillgång. Både sångarna och musikerna är på väldigt lekfullt humör. Thuresson spelar lufttrummor under ett trumsolo, Tolstoy dansar.

Vi får Toots Thielemans, lite Burt Bacharach - bland annat What The World Needs Now Is Love - och Beppe Wolgers. Vi får också Hasse & Tages Varför Ska Ja Va Me? som tyvärr fortfarande är aktuell nu när Stollarna är Sveriges tredje största parti. Vad andra gör kan väl inte jag rå för?

Tolstoy gör en lysande version av Come Rain Or Come Shine som bara kompas av bas. Sedan tutas det rejält ett tag, även om det görs utan instrument som tutar. Hon visar sig också behärska blues. My Funny Valentine görs som vacker duett och är konsertens långsammaste nummer. Annars är den vanligaste kommentaren från scenen vi höjer tempot lite.

Det är en kväll som gjord för att avslutas med Duke Ellingtons programförklaring It Don´t Mean A Thing (If It Ain´t Got That Swing). Och det är en sammanfattning så god som någon. Där visar dessutomThuresson att han fortfarande klarar höga toner som skulle imponera på en treåring. 

Jazz anses ibland vara svår musik. Men denna onsdag var den lika svår som glass en solig dag.

Och nu - bonusmaterial! Recension av sommarens konsert med Svante:

Plats: Linnéparken

Längd: 70 allt för korta minuter.

Publik: Fullt både i bänkarna och på gräset.

Bäst: En sann mästare under klarblå himmel.

Saknade mest: Något från senaste skivan Regionala Nyheter: Stockholmsdelen.

Det finns två sorters bra sångare. Den ena kategorin är uppenbart bra. Man kan höra hur de tar i, se hur de kämpar med tonerna och hur mycket de anstränger sig. Den andra kategorin är så bra att man inte märker hur bra de är. De flyter fram utan att svettas. Svante Thuresson, född 1937 i Stockholm, tillhör helt klart den senare kategorin. 

Beppe Wolgers skrev en gång om och till Svante: jag är hip, baby/ jag är cool/ som en swimmingpool. Han är ett glas isvatten en solig sommardag på Djurgården med utsikt över vattnet. Så cool är han. Fortfarande. Och inte cool som i distanserad, utan som i charmigt avslappnad men ändå med full kontroll. Det är musik där polon alltid är nystruken och slät, även om man lägger sig i gräset och värmer sig i solen en stund. Det är musik man blir varm inombords av, även om man sitter i skuggan denna vackra försommarkväll.

Bandet Claes Krona Trio (Krona på piano, Mattias Svensson på bas och Rasmus Kihlberg på trummor) kombinerar lyhördhet och sväng och gör mysjazz när den är som bäst. Thuresson är dessutom den sortens artist som använder sin erfarenhet på rätt sätt. Istället för att förlita sig på den och köra på rutin använder han den till att ödmjukt inse att han kan det här. Och det kan han. Han har, som sagt, också förmågan att få det att låta lekande enkelt.

Vi får bland annat både känt (What The World Needs Now Is Love) och mindre känt (One Less Bell To Answer) av Burt Bacharach och Hal David. Vi får Dave Brubecks ursprungligen instrumentala Take Five, med text av Beppe kallad I New York och kommentaren det är lite mysigt med femtaktare för då får man njuta lite längre. 

Beppe återkommer i andra låtar, det gör även folk med namn som Monica, Hasse & Tage. Det är svensk nöjeshistoria av ädlaste märke - och där ingår även sångaren på scenen. Mellan låtarna pratar han om minnen och var låtarna kommer ifrån. Det är tradition inom jazzen att nämna kompositörer och kollegor. Men det blir aldrig dammig historielektion, bara ett lyft på hatten för de som förtjänar det.

Få svenska sångare gör jazz lika lekfullt charmigt som Thuresson. Sättet att frasera sången har en inbygd rytm som skvallrar om att han började som trummis en gång i tiden. Och femtio år in i karriären är han fortfarande cool som en swimmingpool.

Läs mer om liknande: 

Svensk jazz för nybörjare

Tanke och skratt med Monica, Hasse och Tage

Vill man veta mer om jazzens historia är Ken Burns dokumentärserie ett tips

Bob Dylan sysslar väl inte med jazz? Men han har gjort några bra skivor!

Både texterna publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Louisa Lyne & Di Yiddishe Kapelye bjuder på tradition i nuet

 


Plats: Palladium.
Tid: Fredagen den 9 november.
Längd: 70 minuter.
Publik: Ett femtiotal.
Bäst: Musikernas lyhördhet.

Det har gått strax över en månad sedan Louisa Lyne & Di Yiddishe Kapelye släppte sin debutskiva Debyut. Louisa Lyne är baserad i Malmö, född i Härnösand och har under lång tid fokuserat på musik på jiddish. Bandets hemsida finns både på engelska och jiddish. Cirka 4000 personer i Sverige pratar eller förstår språket som ursprungligen är ett judisk språk med rötter i Östeuropa.

Lyne har studerat musikens historia och när hon mötte musikerna som nu utgör bandet var saken klar. De började uppträda tillsammans för tre år sedan. På scen finns dragspel, cello, fiol, ståbas, gitarr och piano. Alltså inga trummor, men rytm saknas inte. På scen finns också spelglädje och ett levandegörande av den musiktradition som kallas klezmer. Kanske är den versionen som spelas ikväll lite mer stillsam än var den brukar vara. Inte lika ompa-ompa. Möjligtvis mer traditionell än stilen numera brukar vara.

Det svänger på det där stillsamt avslappnade sättet som det gör när musiker har druckit några öl. Och det är menat som en komplimang.

Rötterna är gamla, men musiken framförs i nuet. Glädje och sorg blandas. Man blir berörd av stämningen, men upplyft av hur vackert det är. Om man till vardags inte pratar så mycket jiddish är det inte något problem. Känslorna i texterna går fram ändå. Lyne är en utmärkt sångerska. Sången är ibland dramatisk, men på ett lågmält sätt som aldrig blir överdrivet teatraliskt. Det är en skicklig balansgång.

Hon berättar också vad låtarna handlar om. Många av dem är från getton och koncentrationsläger. Texterna är bokstavligt talat skrivna på liv och död. Musik och ord som varit en mental livlina när förnuftet höll på att rinna ut mellan fingrarna. Om man blundar är det en sorglig, men också tröstande och vacker svartvit film som spelas upp.

Det är svårt att bedöma en sittande publik. Med några ungdomar längst bak som undantag är publiken äldre och har grått eller inget hår alls.

Kanske är det musikens bakgrund som gör det, men den lågmälda allsången i extranumret är gripande. Att höra folk stillsamt sjunga nanana i refrängen medans bandet en efter en slutar spela och ställer sig längst fram vid scenkanten och sjunger med blir en av konsertens mest ömsinta stunder.  

Vi får en dos melankolisk livsglädje. Kanske är det bra med några regniga dagar ibland så att man förstår hur vacker den klarblå himlen är.

Läs mer om liknande:
Farväl till och från Sågskära

OK Star Orchestra har djupa rötter

Komikern Larry David brukar använda uttryck på yiddish

Ett samarbete mellan Woody Allen och Larry David som nästan levde upp till förväntningarna

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Neil Youngs självbiografi Fredsförklaring

Hur många musikbiografier börjar med en utläggning om modelljärnvägar? När Neil Young blir intresserad av något blir han inte lagom nyfiken. Han vill veta allt och testar allt, ibland med ojämnt resultat. Men upptäckarlusten gillas, även om det inte behöver betyda att man lyssnar på skivan Trans eller tittar på filmen Human Highway regelbundet. Den sistnämnda är förresten på väg i ”en förbättrad version”.

I november 2011 slutade Young på rekommendation av läkare med alkohol och droger. Då slutade låtarna komma, men det fortsatte klia i fingrarna. När han bröt en tå behövdes ett projekt som höll honom borta från scenen. Resultatet blev en 450 sidor lång bok.

Tre saker är uppenbara. Han älskar sin familj, musik och är väldigt storögd. Alltid på väg framåt, men medveten om sitt förflutna. Vid snart 67 års ålder har han mycket förflutet och han samlar på allt. På sättet han beskriver förlorade vänner förstår man att Young söker sig till folk som liksom han själv går sina egna vägar. Det är en brokig skara karaktärer vi möter. Man blir nästan tårögd av all kärlek han öser över frun, de tre barnen och vännerna.

Young skriver rakt, filosofiskt och vackert om bland annat barndomen i Kanada märkt av polio och föräldrarnas skilsmässa, första bandet The Squires, genombrottet med Buffalo Springfield och det kreativa skapandet med tvåackordsmästarna Crazy Horse.

Insprängt –nästan i bloggform - är också kapitel om nuet, livsvisdom och nerladdning, som han gillar. Nerladdning är den nya tidens radio och sättet som musik sprids på. Men MP3-ljudkvaliteten retar han sig på och förklarar att dagens unga inte får höra musiken som den ska låta. Young jobbar på ett bättre bärbart format. Han berättar också om sitt kostsamma miljöbilsprojekt.

Till skillnad från till exempel Patti Smiths självbiografi Just Kids, som även tilltalat många som inte haft något förhållande till hennes musik, är Fredsförklaring (Waging Heavy Peace) mest för de redan frälsta. Men är man å andra sidan en av de frälsta är det underbar läsning. Bitvis lika blytungt viktlöst som versionen av Down By The River från Live At The Fillmore East.

Och nästa bok ska enbart handla om bilar han ägt. Det skulle kunna vara ett skämt, men i Neil Youngs fall skulle det inte förvåna om det är sant. Long May You Run, en av hans vackraste kärlekslåtar, handlar om en bil.

Översättare: Patrik Hammarsten

Förlag: Norstedts

Läs mer om Neil Young:

Jimmy McDonough har skrivit en riktig tjockis om Young (och mer om Patti Smiths Just Kids)

Neil Strauss Everyone Loves You When You´re Dead: Journeys Into Fame And Madness är gripande och underhållande

Harvest Moon var den första Neil Young-skiva jag hörde, den finns nu även i en liveversion där han är ensam på scenen

Även på Live At Massey Hall är han ensam på scenen

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Neil Young & Crazy Horse: Psychedelic Pill

NEIL YOUNG & CRAZY HORSE 
Psychedelic Pill
(Reprise/Warner)
Betyg: 4/5

Det finns tajtare band än Crazy Horse. Och det finns förmodligen otajtare band än Crazy Horse. Men inget som är lika tajt och otajt samtidigt. Många har försökt, men alla andra tycks lära sig spela förr eller senare. Crazy Horse lyckas ofta låta som om det är första gången de träffas. Antingen gillar man stilen eller inte. Samma sak med Youngs sång.

Men när första låten Driftin´ Back tar slut efter närmare 27 minuter är det svårt att inte le. Nio låtar på nittio minuter och bland annat tre av de fyra längsta låtarna de gjort.

Möjligtvis bygger skivan på att man redan har ett nära förhållande med Crazy Horse, att man härdats via en liveskiva eller två. De tre långa låtarna klockar tillsammans in på nästan en timme. Sedan finns det trettio minuter speltid till för de andra sex låtarna att mysa på. Med andra ord inget för nybörjaren.

Psychedelic Pill är den första skivan Young har gjort med nya låtar och hela Crazy Horse närvarande sedan Broken Arrow som kom 1996. På Greendale 2003 var gitarristen Frank “Poncho” Sampedro inte närvarande. De hade enats om att det var en skiva för en gitarrist. Tidigare i år möttes alla fyra för Americana, som bestod av gammal folkmusik. Även om Americana var bra så var den nog ärligt talat  inte riktigt så bra som jag hoppats. Men det var upplyftande att de spela ihop igen. Nu, på den här dubbel-CDn och trippel-LPn, är de tillbaka på riktigt.

Neil Young har alltid varit ojämn och blandat mästerverk med magplask. Det här är kanske inget mästerverk, men det är onekligen en av de där Youngskivorna man behöver hemma i hyllan och/eller på hårddisken och/eller i streamen. Sortera tillsammans med Ragged Glory och Sleeps With Angels.

Lyssna på: Ramada Inn, For The Love Of Man och Walk Like A Giant.

Imorgon ska vi titta närmare på Neil Youngs rykande färska självbiografi Fredsförklaring, i original Waging Heavy Peace.

Läs mer om Neil Young:
Från The Archives: A Treasure - en skiva för de nördigaste nördarna
Senaste soloskivan Le Noise är en personlig favorit
Chrome Dreams II håller också måttet
En Greatest Hits II med Neil Young komplett med Spotifylänk
Publicerades ursprungligen i en kortare version i Smålandsposten.
Läs en intervju som den amerikanska musiktidningen Rolling Stone gjort med Frank "Poncho" Sampedro.