Strindbergs gör sextiotalsinspirerad punk
Plats: Kafe De Luxe
Tid: Lördagen den 24 november
Publik: Ett sextiotal.
Längd: 85 minuter.
Bäst: Energin, spelglädjen och låtarna.
Exakt på utsatt tid går bandet upp på scen och inleder med Ingenting. Programförklaringen lyder nu ska vi ha kul och det är inte bara tomma ord. Strindbergs hann med tre skivor på två år i mitten av åttiotalet. Debuten hade den ödmjuka titeln Bibeln. Bandet bildades av gitarristen och sångaren Johan Johansson från KSMB (som just splittrats) och basisten och sångaren Janne Borgh från The Moderns (som just splittrats). 2009 återuppstod de med Robban Eriksson från The Hellacopters (som just splittrats) på trummor.
Publiken består dels av medelålders främst män som verkar kunna varenda textrad i varenda låt utantill och dels av yngre som står och lyssnar för att det är ett jäkla drag. Längst fram går de fullständigt banan.
Det är gott om höjdpunkter. Singeln Kvasibarn från 1983 är definitivt en av dem. Den har blivit något av en signaturmelodi och texten är väldigt Johanssonsk med rader som ”jag tror jag är så vacker när jag sover”, ”jag är så destruktiv så jag tror jag mår bäst när jag mår dåligt” och ”jag är så dekadent att jag tycker att jag skrattar när jag gråter”. Bandet antyder, milt sagt, att de inte är så förtjusta i låten men folk går ju på det.
Mer förtjusta är de i Halloween och Din Gyllene Regel, de två långa låtar som utgör baksidan på andra skivan Med Strindbergs Ur Tiden och är väldigt mycket The Who. Att Johansson spelar på en röd Rickenbackergitarr lik Pete Townshends är knappast en slump. Att Borgh spelar basgångar lika John Entwistles är nog inte heller en slump. Men sämre influenser kan man ha. Även The Kinks nämns och gillar man skramlig pop/rock med rötter i sextiotalet får man en rejäl dos. Tidiga The Clash ligger också nära. Tänk om Mick Jones haft den goda smaken att sjunga på malmöitiska, som Borgh gör i Razor Waltz (och förstås i de andra låtarna också). Sista låt i ordinarie set blir Friheten Och Jag. Som extranummer spelas bland annat singelbaksidan Vakna Dårar, som de inte gjorde live på åttiotalet.
Strindbergs skivor spelades inte in med säkerhetsbältet på, men live är de råare, skramligare och bättre. På skiva hade de ibland både synt, flöjt och sax. På scen är de en explosiv trio. Johansson sammanfattar läget med att de är lite äldre, lite fetare, lite tröttare, men bättre än någonsin. Och fler konserter borde värmas upp med ryska nationalsången och sluta med en cover på The Only Ones.
Tid: Lördagen den 24 november
Publik: Ett sextiotal.
Längd: 85 minuter.
Bäst: Energin, spelglädjen och låtarna.
Exakt på utsatt tid går bandet upp på scen och inleder med Ingenting. Programförklaringen lyder nu ska vi ha kul och det är inte bara tomma ord. Strindbergs hann med tre skivor på två år i mitten av åttiotalet. Debuten hade den ödmjuka titeln Bibeln. Bandet bildades av gitarristen och sångaren Johan Johansson från KSMB (som just splittrats) och basisten och sångaren Janne Borgh från The Moderns (som just splittrats). 2009 återuppstod de med Robban Eriksson från The Hellacopters (som just splittrats) på trummor.
Publiken består dels av medelålders främst män som verkar kunna varenda textrad i varenda låt utantill och dels av yngre som står och lyssnar för att det är ett jäkla drag. Längst fram går de fullständigt banan.
Det är gott om höjdpunkter. Singeln Kvasibarn från 1983 är definitivt en av dem. Den har blivit något av en signaturmelodi och texten är väldigt Johanssonsk med rader som ”jag tror jag är så vacker när jag sover”, ”jag är så destruktiv så jag tror jag mår bäst när jag mår dåligt” och ”jag är så dekadent att jag tycker att jag skrattar när jag gråter”. Bandet antyder, milt sagt, att de inte är så förtjusta i låten men folk går ju på det.
Mer förtjusta är de i Halloween och Din Gyllene Regel, de två långa låtar som utgör baksidan på andra skivan Med Strindbergs Ur Tiden och är väldigt mycket The Who. Att Johansson spelar på en röd Rickenbackergitarr lik Pete Townshends är knappast en slump. Att Borgh spelar basgångar lika John Entwistles är nog inte heller en slump. Men sämre influenser kan man ha. Även The Kinks nämns och gillar man skramlig pop/rock med rötter i sextiotalet får man en rejäl dos. Tidiga The Clash ligger också nära. Tänk om Mick Jones haft den goda smaken att sjunga på malmöitiska, som Borgh gör i Razor Waltz (och förstås i de andra låtarna också). Sista låt i ordinarie set blir Friheten Och Jag. Som extranummer spelas bland annat singelbaksidan Vakna Dårar, som de inte gjorde live på åttiotalet.
Strindbergs skivor spelades inte in med säkerhetsbältet på, men live är de råare, skramligare och bättre. På skiva hade de ibland både synt, flöjt och sax. På scen är de en explosiv trio. Johansson sammanfattar läget med att de är lite äldre, lite fetare, lite tröttare, men bättre än någonsin. Och fler konserter borde värmas upp med ryska nationalsången och sluta med en cover på The Only Ones.
Mer om liknande:
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.
upplagd av Ola Claesson
17:53:00
0 kommentarer:
Skicka en kommentar
Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]
<< Startsida