Alice B gör typisk göteborgsindie på eget sätt
Tid: Fredagen den 16 november.
Längd: 40 minuter.
Publik: Som mest ett sextiotal.
Bäst: Så många bra låtar från samma skiva!
Saknade mest: Det är synd att de än så länge inte har fler låtar.
Hur många Håkan Hellström-inspirerade göteborgare krävs det för att
skruva i en indieglödlampa? I alla fall om vi utgår från att indie
numera är ett sätt att låta snarare än ett sätt att hålla sig borta från
de stora skivbolag som eventuellt finns kvar. Alice B ges ut av EMI. Kvartetten som ibland låter som om den håller på att sprängas består av Alice
Botéus på sång och skramlig gitarr, Emma Wättring på ljudmattekeyboard,
Olle Widell på bas och Caroline Kabat på trummor. De ser väldigt rätt
ut för musiken, men inte på ett utstuderat sätt. Medlemmarnas gemensamma
vikt är nog max 100 kg, men med tyngd i trummor och bas. Enligt
hemsidan letar bandet efter en gitarrist till om någon vill prova
lyckan.
Botéus texter har ett personligt tilltal och handlar om att vara ung
och särskilt om att vara ung i Göteborg. De är ett bevis på devisen om
att det mest personliga också är det mest allmängiltiga. Alla känner sig
utanför och alla tycker att de måste kompromissa där alla andra alltid
får som de vill.
Å ena sidan låter de väldigt mycket som man förväntar sig att ett
band från Göteborg ska låta. Det finns inte någon annan svensk stad med
ett så tydligt definierat sound. Men å andra sidan lyckas de göra något
personligt av det. De låter dessutom tyngre och bättre på scen än på skiva.
Mellan låtarna håller Botéus sig till att tacka och mumlande
presentera nästa låt. Hon blandar personlig blyghet med trygghet i
musiken på samma sätt som den unga Patti Smith. Det är alltid intressant
med folk som står på scen för att de helt enkelt måste spela och inte
för att de anser sig vara universums naturliga mittpunkt. Men lite mer
kaxighet har man råd med när man skriver så många bra låtar.
Konsertens höjdpunkter, precis som på skivan, är inledningen Vi Har Ingenstans Att Ta Vägen och Akta, Lekande Barn. I Den Här Staden (som
låter lika mycket tidig Hellström som han själv brukade göra) är inte
långt efter. Med bara en skiva i ryggen är det naturligt att urvalet av
låtar är begränsat. Det är både en begränsning och tillgång. Bandet slipper fundera på alla låtar de inte hinner spela. Nästan allt de gett ut rivs av.
När de efter 40 allt för snabba minuter avslutar med Allt För Nu,
ännu en Göteborgsskildring, vore det inte mer än rätt om de vunnit ett
gäng nya fans i publiken.Mer om liknande:
Patti Smiths väg till Polarpriset
Anna Von Hausswolff är från Göteborg och har gjort en av årets bästa skivor
Vit Päls gör också väldigt bra ny musik på svenska
Ett inlägg från 2008 där Håkan Hellström nämns. Tack och lov har jag bytt jobb!
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar
Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]
<< Startsida