Neil Youngs självbiografi Fredsförklaring

Hur många musikbiografier börjar med en utläggning om modelljärnvägar? När Neil Young blir intresserad av något blir han inte lagom nyfiken. Han vill veta allt och testar allt, ibland med ojämnt resultat. Men upptäckarlusten gillas, även om det inte behöver betyda att man lyssnar på skivan Trans eller tittar på filmen Human Highway regelbundet. Den sistnämnda är förresten på väg i ”en förbättrad version”.

I november 2011 slutade Young på rekommendation av läkare med alkohol och droger. Då slutade låtarna komma, men det fortsatte klia i fingrarna. När han bröt en tå behövdes ett projekt som höll honom borta från scenen. Resultatet blev en 450 sidor lång bok.

Tre saker är uppenbara. Han älskar sin familj, musik och är väldigt storögd. Alltid på väg framåt, men medveten om sitt förflutna. Vid snart 67 års ålder har han mycket förflutet och han samlar på allt. På sättet han beskriver förlorade vänner förstår man att Young söker sig till folk som liksom han själv går sina egna vägar. Det är en brokig skara karaktärer vi möter. Man blir nästan tårögd av all kärlek han öser över frun, de tre barnen och vännerna.

Young skriver rakt, filosofiskt och vackert om bland annat barndomen i Kanada märkt av polio och föräldrarnas skilsmässa, första bandet The Squires, genombrottet med Buffalo Springfield och det kreativa skapandet med tvåackordsmästarna Crazy Horse.

Insprängt –nästan i bloggform - är också kapitel om nuet, livsvisdom och nerladdning, som han gillar. Nerladdning är den nya tidens radio och sättet som musik sprids på. Men MP3-ljudkvaliteten retar han sig på och förklarar att dagens unga inte får höra musiken som den ska låta. Young jobbar på ett bättre bärbart format. Han berättar också om sitt kostsamma miljöbilsprojekt.

Till skillnad från till exempel Patti Smiths självbiografi Just Kids, som även tilltalat många som inte haft något förhållande till hennes musik, är Fredsförklaring (Waging Heavy Peace) mest för de redan frälsta. Men är man å andra sidan en av de frälsta är det underbar läsning. Bitvis lika blytungt viktlöst som versionen av Down By The River från Live At The Fillmore East.

Och nästa bok ska enbart handla om bilar han ägt. Det skulle kunna vara ett skämt, men i Neil Youngs fall skulle det inte förvåna om det är sant. Long May You Run, en av hans vackraste kärlekslåtar, handlar om en bil.

Översättare: Patrik Hammarsten

Förlag: Norstedts

Läs mer om Neil Young:

Jimmy McDonough har skrivit en riktig tjockis om Young (och mer om Patti Smiths Just Kids)

Neil Strauss Everyone Loves You When You´re Dead: Journeys Into Fame And Madness är gripande och underhållande

Harvest Moon var den första Neil Young-skiva jag hörde, den finns nu även i en liveversion där han är ensam på scenen

Även på Live At Massey Hall är han ensam på scenen

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.