Viktoria Tolstoy & Svante Thuresson fixar sväng

Plats: Palladium.
Tid: Onsdagen den 14 november.
Publik: Cirka 200 och därmed fullt.
Längd: Strax över 90 minuter plus paus.
Bäst: Äkta musikglädje är alltid bäst.

Begreppet still going strong används ofta på fel sätt, men Svante Thuresson är 75 år (fyra år äldre än Bob Dylan) och sjunger fortfarande som om himlen är klarblå. Han var i Växjö så sent som i slutet av maj och sjöng i Linnéparken. Även den gången med Claes Crona Trio, det vill säga Krona på piano, Mattias Svensson på kontrabas och Rasmus Kihlberg på trummor. Kanske är Palladiums mörka färger, pelare och varma atmosfär det närmaste Växjö har att erbjuda som ger samma känsla som klassiska jazzstället Nalen i Stockholm.

Viktoria Tolstoy debuterade på skiva 1994 och har sedan dess blivit en av våra mest namnkunniga sångare. Där hon ofta hållit sig till engelska har Thuresson sjungit mycket på svenska. De svenska inslagen på Palladium kommer från just honom. Där Tolstoy var en del av den våg svensk jazz som dök upp på nittiotalet och räddade genrén från kaféprogrammen var Thuresson en del av ett sextiotalet där den svenska jazzen, med Monica Zetterlund i spetsen, var väldigt stor.

Ikväll står Tolstoy och Thuresson på scen både tillsammans och var och en för sig. Stämningen är avslappnad och musiken svängig. De har en häftig personkemi som är en tillgång. Både sångarna och musikerna är på väldigt lekfullt humör. Thuresson spelar lufttrummor under ett trumsolo, Tolstoy dansar.

Vi får Toots Thielemans, lite Burt Bacharach - bland annat What The World Needs Now Is Love - och Beppe Wolgers. Vi får också Hasse & Tages Varför Ska Ja Va Me? som tyvärr fortfarande är aktuell nu när Stollarna är Sveriges tredje största parti. Vad andra gör kan väl inte jag rå för?

Tolstoy gör en lysande version av Come Rain Or Come Shine som bara kompas av bas. Sedan tutas det rejält ett tag, även om det görs utan instrument som tutar. Hon visar sig också behärska blues. My Funny Valentine görs som vacker duett och är konsertens långsammaste nummer. Annars är den vanligaste kommentaren från scenen vi höjer tempot lite.

Det är en kväll som gjord för att avslutas med Duke Ellingtons programförklaring It Don´t Mean A Thing (If It Ain´t Got That Swing). Och det är en sammanfattning så god som någon. Där visar dessutomThuresson att han fortfarande klarar höga toner som skulle imponera på en treåring. 

Jazz anses ibland vara svår musik. Men denna onsdag var den lika svår som glass en solig dag.

Och nu - bonusmaterial! Recension av sommarens konsert med Svante:

Plats: Linnéparken

Längd: 70 allt för korta minuter.

Publik: Fullt både i bänkarna och på gräset.

Bäst: En sann mästare under klarblå himmel.

Saknade mest: Något från senaste skivan Regionala Nyheter: Stockholmsdelen.

Det finns två sorters bra sångare. Den ena kategorin är uppenbart bra. Man kan höra hur de tar i, se hur de kämpar med tonerna och hur mycket de anstränger sig. Den andra kategorin är så bra att man inte märker hur bra de är. De flyter fram utan att svettas. Svante Thuresson, född 1937 i Stockholm, tillhör helt klart den senare kategorin. 

Beppe Wolgers skrev en gång om och till Svante: jag är hip, baby/ jag är cool/ som en swimmingpool. Han är ett glas isvatten en solig sommardag på Djurgården med utsikt över vattnet. Så cool är han. Fortfarande. Och inte cool som i distanserad, utan som i charmigt avslappnad men ändå med full kontroll. Det är musik där polon alltid är nystruken och slät, även om man lägger sig i gräset och värmer sig i solen en stund. Det är musik man blir varm inombords av, även om man sitter i skuggan denna vackra försommarkväll.

Bandet Claes Krona Trio (Krona på piano, Mattias Svensson på bas och Rasmus Kihlberg på trummor) kombinerar lyhördhet och sväng och gör mysjazz när den är som bäst. Thuresson är dessutom den sortens artist som använder sin erfarenhet på rätt sätt. Istället för att förlita sig på den och köra på rutin använder han den till att ödmjukt inse att han kan det här. Och det kan han. Han har, som sagt, också förmågan att få det att låta lekande enkelt.

Vi får bland annat både känt (What The World Needs Now Is Love) och mindre känt (One Less Bell To Answer) av Burt Bacharach och Hal David. Vi får Dave Brubecks ursprungligen instrumentala Take Five, med text av Beppe kallad I New York och kommentaren det är lite mysigt med femtaktare för då får man njuta lite längre. 

Beppe återkommer i andra låtar, det gör även folk med namn som Monica, Hasse & Tage. Det är svensk nöjeshistoria av ädlaste märke - och där ingår även sångaren på scenen. Mellan låtarna pratar han om minnen och var låtarna kommer ifrån. Det är tradition inom jazzen att nämna kompositörer och kollegor. Men det blir aldrig dammig historielektion, bara ett lyft på hatten för de som förtjänar det.

Få svenska sångare gör jazz lika lekfullt charmigt som Thuresson. Sättet att frasera sången har en inbygd rytm som skvallrar om att han började som trummis en gång i tiden. Och femtio år in i karriären är han fortfarande cool som en swimmingpool.

Läs mer om liknande: 

Svensk jazz för nybörjare

Tanke och skratt med Monica, Hasse och Tage

Vill man veta mer om jazzens historia är Ken Burns dokumentärserie ett tips

Bob Dylan sysslar väl inte med jazz? Men han har gjort några bra skivor!

Både texterna publicerades ursprungligen i Smålandsposten.