Louisa Lyne & Di Yiddishe Kapelye bjuder på tradition i nuet

 


Plats: Palladium.
Tid: Fredagen den 9 november.
Längd: 70 minuter.
Publik: Ett femtiotal.
Bäst: Musikernas lyhördhet.

Det har gått strax över en månad sedan Louisa Lyne & Di Yiddishe Kapelye släppte sin debutskiva Debyut. Louisa Lyne är baserad i Malmö, född i Härnösand och har under lång tid fokuserat på musik på jiddish. Bandets hemsida finns både på engelska och jiddish. Cirka 4000 personer i Sverige pratar eller förstår språket som ursprungligen är ett judisk språk med rötter i Östeuropa.

Lyne har studerat musikens historia och när hon mötte musikerna som nu utgör bandet var saken klar. De började uppträda tillsammans för tre år sedan. På scen finns dragspel, cello, fiol, ståbas, gitarr och piano. Alltså inga trummor, men rytm saknas inte. På scen finns också spelglädje och ett levandegörande av den musiktradition som kallas klezmer. Kanske är den versionen som spelas ikväll lite mer stillsam än var den brukar vara. Inte lika ompa-ompa. Möjligtvis mer traditionell än stilen numera brukar vara.

Det svänger på det där stillsamt avslappnade sättet som det gör när musiker har druckit några öl. Och det är menat som en komplimang.

Rötterna är gamla, men musiken framförs i nuet. Glädje och sorg blandas. Man blir berörd av stämningen, men upplyft av hur vackert det är. Om man till vardags inte pratar så mycket jiddish är det inte något problem. Känslorna i texterna går fram ändå. Lyne är en utmärkt sångerska. Sången är ibland dramatisk, men på ett lågmält sätt som aldrig blir överdrivet teatraliskt. Det är en skicklig balansgång.

Hon berättar också vad låtarna handlar om. Många av dem är från getton och koncentrationsläger. Texterna är bokstavligt talat skrivna på liv och död. Musik och ord som varit en mental livlina när förnuftet höll på att rinna ut mellan fingrarna. Om man blundar är det en sorglig, men också tröstande och vacker svartvit film som spelas upp.

Det är svårt att bedöma en sittande publik. Med några ungdomar längst bak som undantag är publiken äldre och har grått eller inget hår alls.

Kanske är det musikens bakgrund som gör det, men den lågmälda allsången i extranumret är gripande. Att höra folk stillsamt sjunga nanana i refrängen medans bandet en efter en slutar spela och ställer sig längst fram vid scenkanten och sjunger med blir en av konsertens mest ömsinta stunder.  

Vi får en dos melankolisk livsglädje. Kanske är det bra med några regniga dagar ibland så att man förstår hur vacker den klarblå himlen är.

Läs mer om liknande:
Farväl till och från Sågskära

OK Star Orchestra har djupa rötter

Komikern Larry David brukar använda uttryck på yiddish

Ett samarbete mellan Woody Allen och Larry David som nästan levde upp till förväntningarna

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.