Louisa Lyne & Di Yiddishe Kapelye bjuder på tradition i nuet
Plats: Palladium.
Tid: Fredagen den 9 november.
Längd: 70 minuter.
Publik: Ett femtiotal.
Bäst: Musikernas lyhördhet.
Det
har gått strax över en månad sedan Louisa Lyne & Di Yiddishe
Kapelye släppte sin debutskiva Debyut. Louisa Lyne är baserad i Malmö,
född i Härnösand och har under lång tid fokuserat på musik på jiddish.
Bandets hemsida finns både på engelska och jiddish. Cirka 4000 personer i
Sverige pratar eller förstår språket som ursprungligen är ett judisk
språk med rötter i Östeuropa.
Lyne har studerat musikens historia och när hon mötte musikerna som
nu utgör bandet var saken klar. De började uppträda tillsammans för tre
år sedan. På scen finns dragspel, cello, fiol, ståbas, gitarr och piano.
Alltså inga trummor, men rytm saknas inte. På scen finns också
spelglädje och ett levandegörande av den musiktradition som kallas
klezmer. Kanske är den versionen som spelas ikväll lite mer stillsam än
var den brukar vara. Inte lika ompa-ompa. Möjligtvis mer traditionell än
stilen numera brukar vara.
Det svänger på det där stillsamt avslappnade sättet som det gör när
musiker har druckit några öl. Och det är menat som en komplimang.
Rötterna
är gamla, men musiken framförs i nuet. Glädje och sorg blandas. Man
blir berörd av stämningen, men upplyft av hur vackert det är. Om man
till vardags inte pratar så mycket jiddish är det inte något problem.
Känslorna i texterna går fram ändå. Lyne är en utmärkt sångerska. Sången
är ibland dramatisk, men på ett lågmält sätt som aldrig blir överdrivet
teatraliskt. Det är en skicklig balansgång.
Hon berättar också vad låtarna handlar om. Många av dem är från
getton och koncentrationsläger. Texterna är bokstavligt talat skrivna på liv
och död. Musik och ord som varit en mental livlina när förnuftet höll på
att rinna ut mellan fingrarna. Om man blundar är det en sorglig, men
också tröstande och vacker svartvit film som spelas upp.
Det är svårt att bedöma en sittande publik. Med några ungdomar
längst bak som undantag är publiken äldre och har grått eller inget hår
alls.
Kanske är det musikens bakgrund som gör det, men den
lågmälda allsången i extranumret är gripande. Att höra folk stillsamt
sjunga nanana i refrängen medans bandet en efter en slutar spela och
ställer sig längst fram vid scenkanten och sjunger med blir en av
konsertens mest ömsinta stunder.
Vi får en dos melankolisk livsglädje. Kanske är det bra med några
regniga dagar ibland så att man förstår hur vacker den klarblå himlen
är.
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar
Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]
<< Startsida