tisdag, september 23, 2014

Grattis Bruce Springsteen, 65!

Idag fyller han år - mannen som föddes för att springa, mannen som skriker onetwothreefour tills korna kommer hem, mannen som spelar tills byxorna spricker, mannen som fick en färgskrivare med scanner i julklapp (nej, kanske inte), mannen som talar med hundar, mannen som borde låta bli att dansa i sina videos, mannen som får vuxna män att gråta! Och han ser inte en dag äldre ut än 64.
Stort grattis!
Vill du läsa mer om Bruce Springsteen? 
PS. Bilden på min ömma moders begäran. DS

Etiketter:

Kan bli något om låtskrivarpennan vässas

SYLVESTER SCHLEGEL
Tid: Lördagen 20 september.
Plats: Kosta Folkets hus.
Längd: 65 minuter.
Publik: Cirka 150 personer.
Bäst: Kallar du...

Trummisar som går solo är ett långt och intressant kapitel i musikhistorien. Don Henley fick den mest framgångsrika solokarriären när Eagles lade av första gången. Men han både skrev och sjöng redan i bandet. Dave Grohl skrev förvisso någon enstaka singelbaksida i Nirvana innan han bildade Foo Fighters, men annars är han kanske det främsta exemplet.
Sylvester Schlegel har tagit klivet från trummorna i The Ark till att ställa sig längst fram med gitarr och sjunga. 2006 gjorde han en skiva med The Guild och tidigare i år bytte han språk till svenska och debuterade under eget namn med skivan Led Mig Bort, Led Mig Hem. Första smakprovet Bygdens Son var med i Melodifestivalen. När han och bandet (som annars spelar var och en för sig snarare än tillsammans) spelar den utbryter vild tantbugg framför scenen och folk dansar på borden, i alla fall tills vakterna säger till.
Schlegel berättar att han har bott på många platser men att Kosta är hans favorit. Om folk dansar på borden för att han säger att Bygdens Son handlar om Kosta, för att den varit med i Melodifestivalen eller för att herr och fru Fullständiga Rättigheter har bearbetat hjärnan under kvällen får vara osagt. Det kanske är en kombination av alla tre.
Bandet tar bitvis i riktigt ordentligt. Schlegel tar också i riktigt ordentligt och bränner av ett snyggt gitarrsolo i Dåligt På Ett Bättre Sett med textraden: det var inte bättre förr, det var dåligt på ett bättre sätt. En rad som både är begriplig och obegriplig. Sången låter som han antingen vill att alla ska förstå vikten av varje ord eller att de är arrangerade i en lite för hög tonart.
Låtarna han sjunger mer tillbakahållet och bara tar i på enstaka ord fungerar bättre. Kallar Du... och Led Mig Bort, Led Mig Hem tillhör konsertens höjdpunkter. Kanske är dessa långsamma och långa låtar inte de som går hem bäst i ett fullt öltält en sen lördagsnatt, men musikaliskt är det de som är mest värda att bygga vidare på i framtiden. En annan låt som sticker ut musikaliskt är döpt efter hans favoritbok - Stones Och Det Vilda Sextiotalet. Den blir ett av två extranummer.
Texterna är av den sorten där varenda ord skulle kunna handla om Schlegel själv, att det är dagboksanteckningar som är underlag till texterna. Men så kanske det inte är - och spelar det någon roll? En bra berättad historia vinner över sanningen när det gäller rocklyrik. Hungry Heart är inte en sämre låt för att Bruce Springsteen inte har fru och barn i Baltimore, Jack.
Det blir många uppväxtskildringar, en genre som mer eller mindre växer på träd i svensk pop och rock. Håkan Hellström har varit den främsta förespråkaren under senare år. Anders Wendin skrev på samma sätt på sin senaste svenska skiva. Schlegel har inte melodier i samma klass, men har heller inte gjort lika många skivor. Viljan har han definitivt. Lyckas han vässa låtskrivarpennan kan det bli något. 
Läs mer om liknande: 
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter: ,

måndag, september 22, 2014

Hopp och skrikmusik med glatt humör

RÖJSÅG
Plats: Kafe De Luxe.
Tid: Onsdagen 17 september.
Längd: 30 minuter.
Publik: Ett trettiotal.
Bäst: Energin och spelglädjen
Saknade mest: Vätskekontroll.

Döper man sitt band till Röjsåg kan man enkelt slippa alla frågor om varför man valde just det namnet genom att göra musik som låter som en röjsåg. Och det gör Röjsåg. Det hade varit falsk marknadsföring om de döpt sig till Kaninfluff eller Kattunge. Nyanser i musiken känns redan nu lite augusti 2014. Med Röjsåg är det fullt ös som gäller. För all del - Rädd För Allt har ett lugnt parti i mitten och Mörker presenteras som en ballad. Men allt är relativt. Det är inte den sortens ballad som förekommer i Disneyfilmer. I alla fall så länge Disney inte har råkat svälja ett bi.
Liten historielektion: Bandet bildades i Vislanda 2003, spelade in en demo följt av en EP och sedan lade de bandet på is 2005. Eventuellt för att sångaren behövde vila stämbanden. 2009 var de tillbaka efter ett medlemsbyte och en medlem som bytt instrument. Sedan dess har de släppt två singlar och EPn Bring It On som är rykande färsk.
På bandets hemsida kan man läsa att medlemmarna är som Ringo och Kylie och bara har förnamn. Och ingen jämförelse i övrigt. Så när vi ändå håller på att räkna upp namn:  Per sjunger, Peter spelar gitarr, Robin spelar bas och sjunger och Ompe (stilpoäng för namnet!) spelar trummor. Ingen av dem har någon större kompetens i konsten att stå still. Men i ett nummer ber de publiken sitta ner och nästan alla lyder. Publiken består annars av två läger. Några står längst fram och hoppar och vevar med armarna. De flesta står med några meters säkerhetsavstånd - i fall att. Men det är viktigare att musik är bra än att den är lätt att förstå.
En vanlig åsikt är att man blir arg av hårdrock eftersom hårdrock är en ofta energisk (inte alltid samma sak som aggressiv) musikform. I själva verket kan musiken ha motsatt verkan. Om man är arg eller känner sig aggressiv kan man lyssna på hårdrock och filtrera ut sina känslor via musiken. Sedan är man avslappnad igen alternativt har omvandlat ilskan till energi. Röjsåg fungerar så. Det är primalskriksterapi i musikform. Och är man redan glad kan man också lyssna. Bandmedlemmarna verkar bli gladare och gladare under konsertens gång.
Extranummer blir Du Blöder. Publiken längst fram gör high five. Då har vi fått en knytnäve i magen, ställt oss upp och skrikit mer! och hårdare! Om det här är en onsdagskväll, hur är Röjsåg då en fredag eller lördagsnatt? Vem vågar stå längst fram?
Läs mer om liknande:
Special:
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter: ,

tisdag, september 16, 2014

Dansk/italiensk/norsk/svensk jazz när den värmer som mest

LISBETH DIERS MULD
Plats: Alvesta jazz & blues.
Tid: Lördagen den 13 september.
Längd: 50 plus 65 minuter.
Publik: Ett trettiotal.
Bäst: Den musikaliska nyfikenheten.

Lisbeth Diers Muld är ett projekt med spretiga rötter. På scen finns Francesco Cali från Italien på dragspel, Soma Alpass från Danmark på cello, Tobias Sjögren från Sverige på akustisk gitarr, Gunnar Halle från Norge på trumpet och Thommy Andersson från Sverige på kontrabas. Längst bak sitter Lisbeth Dier från Danmark på trummor, slagverk och sång. Hon hade gärna fått sjunga mer.
Dier har i närmare 25 år gjort sig hörd på den europeiska jazzscenen i en rad olika sammanhang. Bobo Stensson och Lena Willemark är några svenska namn hon jobbat.
Muld (som betyder jord och är kvällens huvudverk) skrevs på beställning av Dier till en musikfestival i Italien 2012 och gav upphov till det här bandprojektet med samma namn och utgör konsertens andra halva.
Musiken rör sig i gränslandet mellan jazz och världsmusik. Den utgår ofta från rytmiken. Förvisso kan det vara ett resultat av medvetenheten om att det är en trummis som skrivit allt - och att man då som lyssnare omedvetet fokuserar mer på rytmerna. De sex musikerna ger en udda samling instrument och det är nyfiket utan att bli svårlyssnat. Musikerna får gott om utrymme att skina var och en för sig och att spela tillsammans. Trots att de spelar några solon är det gruppinsatsen som står ut. Page One inleder kvällen och börjar med en försiktigt plockad gitarr och att Dier tyst knackar på en plåtbit innan dragspelet långsamt vaknar. 
Många trummisar tycker om att slå hårt på instrumentet, Dier gör snarare tvärtom - oavsett om hon spelar med pinnar, vispar eller händerna. Det gör också att det får effekt när hon och de andra musikerna verkligen tar i. Första halvans avslutning är ett sånt tillfälle och de hade gärna fått väsnas mer. 
Oftast är det stillsamt, bitvis snarlikt Miles Davis Sketches Of Spain. Här finns mycket atmosfär och om man blundar glömmer man snabbt att man sitter i en källare i ett septembermörkt Småland. Det är oklart var man hamnar istället - men det är närmast meditativt. Extranumret verkar vara oplanerat. Det krävs en liten nick mot Halle när trumpeten ska komma in. Detaljer som skapar en närvarokänsla och nerv.
Dier pratar en hel del mellan låtarna. Undrar hur många som kan hänga med i hennes danska? Pratar hon om Barbapappa och en gul fågel? Tror i alla fall det. Däremot är leenden och musik ett universellt språk. Inte minst en sån här kväll.
Mer om liknande:
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter: ,

tisdag, september 09, 2014

Honeyboy Slim & The Bad Habits! Satan i gatan!

 
Plats: Kafe De Luxe.
Tid: Lördagen den sjätte september.
Längd: 40 plus 35 minuter.
Publik: Ett sextiotal.
Bäst: Inlevelsen! Passionen! Öset!
Saknade mest: Ett set till. Minst.

Det finns band som går upp på scen och inte verkar veta att det finns en publik som lyssnar och tittar. Och så finns det band som behöver några låtar på sig för att bli varma i kläderna. Och så finns det band som Honeyboy Slim & The Bad Habits. Som - för att citera ett gammalt Killinggäng - går ut på max och ökar. Och ökar ännu mer. Undertecknad har sett dem två gånger tidigare och blivit fullständigt tillplattad båda gångerna. Kraven och förväntningarna ligger på väldigt hög nivå. De spelar samma blandning av låtar som de brukar - Fats Domino och Bo Diddley dyker upp - och de gör det som om varje låt kunde vara den sista och som om deras överlevnad är beroende av att varje takt är kvällens bästa.
Längst fram står bröderna Jacob och Josef Steinwall - Vetlandas svar på bröderna Young i AC/DC - med varsin gitarr. Förmodligen är det Josef som är Angus. Hans inneboende teaterapa verkar vara lite större än Jacobs. Josef sjunger med full attack som enda mål (och spelar tvättbräda och maracas så att armarna riskerar trilla av). Jacob spelar slide som om han föddes med ett litet järnrör på fingret och sjunger mer melodiskt och avslappnat. De kompletterar varandra utmärkt och är tajtare än fem år gamla jeans. Det fortsätter att vara tajt även bakom bröderna.
Där står Sven Andersson med bas. Han spelar tungt och är den som driver musiken framåt, oftast med ett stort leende i ansiktet. Längst bak sitter honungspojken själv - Linus Sollin. Det måste erkännas att Linus Sollin & The Bad Habits inte riktigt hade haft samma klang. Han hanterar trummorna som om de ska straffas för att ha varit elaka mot grannens katt. Eller har han möjligtvis en huggorm innanför tröjan?
- Nästa fina artist upp till slakt är Ray Charles, säger Jacob. De pratar inte mycket mellan låtarna men det behövs inte. Publikens jubel talar för sig självt. När bandet blir inkallade till extranummer påpekar Josef att de får härja lite om det ska bli en låt till. Det är inte varje dag man hör ordet härja och det är inte varje lördag publiken på De Luxe är så högljudda för att få höra extranummer. Och det är ännu mer sällan man hör ett lika tajt band som Honeyboy Slim & The Bad Habits. Faktum är att de troligen är ett av Sveriges bästa liveband. Lät femtiotalet så här bra på femtiotalet?
Läs mer om liknande: 
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter: ,

lördag, september 06, 2014

Jakob Hellman - en skiva är färre än fyra elefanter

1988 fick Jakob Hellman grammis som Årets nykomling trots att han bara släppt en singel. Året efter blev han Årets manliga rockartist och skivan ...Och Stora Havet firade stora framgångar. Med texter där samtliga rim innehöll några ord för mycket, små andfådda andetag mitt i stavelser och videos med spattigt kroppsspråk och stora glasögon drog många recensenter paralleller till en ung Elvis Costello och det ger alltid gratispoäng. Hellman visste vad han gjorde. Och han visste vad han gjorde även när han skrev förföriska melodier och med Vara Vänner och Hon Har Ett Sätt fick stora radiohits som även nådde ut till den breda massan.
Det här var, bör kanske påpekas för yngre läsare, innan Spotify (de två låtarna har tillsammans spelats tre miljoner gånger) och YouTube. Under en period när Europe och Roxette var lika stora som sina frontfigurers frisyrer visade Hellman att fumlig kärlek och närsynthet var vad popmusik egentligen handlar om. Hon har ett sätt att säga mhmm jag inte trodde fanns, är fortfarande en av de bästa öppningsrader en svensk poplåt begåvats med. Med en talang för att leka med ord och fraser lade han grunden för en generation textförfattare som nyfiket vågade närma sig sitt modersmål.
När det blev dags för uppföljare började väntan som fortfarande pågår. Åren gick. Och den enda skivan fortsatte sälja. Och förväntningarna växte. Och ju längre tid som gick desto mer växte förväntningarna och då tog det ännu mer tid. Under tiden medverkade han bland annat på en Evert Taubehyllning och sjöng med Perssons Pack på deras största hit Tusen Dagar Härifrån. Alla såna inspelningar finns numera tillagda på specialutgåvan av ...Och Stora Havet.
Han flyttade till Lund och började plugga. Då hade han, kanske mer än någon annan svensk artist, sett till att nittiotalet kom igång och att svenska återigen blev relevant som popspråk även utanför Svensktoppen, där förresten Hon Har Ett Sätt låg i sex veckor. 1997 blev albumet framröstat till bästa svenska skiva någonsin av Nöjesguiden. Två år senare var Jakob med på Aftonbladets lista över 1900-talets viktigaste svenska artister. Vid det laget hade bob hund och Kent fått breda genombrott på svenska. 2010 var han med i Allsång På Skansen och påminde den stora publiken om sin existens.
När Hellman spelar live tolkar han ofta svenska visor av Evert Taube och Olle Adolphson (hej en folkkär göteborgare vi kan kalla Håkan) blandat med sina gamla hits och nya låtar. För han skriver nytt. I intervjuer säger han att det kanske kommer en skiva någon gång. Att han fortfarande är av allmänintresse kan man se av att hans giftermål tidigare i somras bevakades av media. 
Om Hellman är så hemlig och nojig som han ofta skildras är oklart. Det kan vara så enkelt att han fick nosa på den där popstjärnedrömmen som fanns under tonåren i lilla norrländska Voullerim och inte tyckte det var värt det. Men att han ändå till och från vill doppa tårna i glansen och spela lite för att det är kul. Och ikväll gör han det i Alvesta.
Läs mer om liknande:
bob hund förtjänar kärlek
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter:

torsdag, september 04, 2014

Bok och skivrecension: Hello Saferide och Annika Norlin


 
HELLO SAFERIDE - The Fox, The Hunter And Hello Saferide Razzia/Sony
Betyg: 3/5

ANNIKA NORLIN - Texter
Förlag: Teg Publishing

Få tidsfrågor har varit så utmätta som den om när Annika Norlin skulle sammanställa sina låttexter i bokform. Och nu är den här. Norlin slog igenom för snart tio år sedan som Hello Saferide och fick stort erkännande för sina texter, ofta små noveller med titlar som Loneliness Is Better When You´re Not Alone. I boken publiceras texterna i omvänd kronologisk ordning och man kan följa utvecklingen. I början mycket kärlek, oftast av den olyckliga sorten, som i till exempel High School Stalker och låtar som ibland närmast anstränger sig för mycket för att vara fyndiga och skruva till saker. Ju längre fram, det vill säga tidigare i boken, desto mer genomarbetet med en vilja att berätta en genomgående historia. Formuleringsförmågan blir vassare, blicken skarpare och frågorna större. Boken har en inledning där Norlin skriver om hur allt började för henne, en liten självbiografi som är lätt att relatera till om man är uppväxt i skivaffärer och på bibliotek. Hon hävdar annars ofta att texterna inte nödvändigtvis är om henne.
Efter genombrottet med Hello Saferide bytte Norlin spår med vad som var tänkt som en andningspaus på svenska under namnet Säkert! men den planen gick i baklås när Säkert! blev en större framgång än henne engelska projekt. Norlin behärskar det engelska språket utmärkt, men det går att komma närmare en egen röst på svenska. Inte minst framträder hennes norrländska. Nog för att norra Sverige har producerat låtskrivare och artister, men de som valt att dels sjunga på svenska och dels behålla dialekten är relativt lätträknade. En skåning, för att ta en uppenbar motsats både geografiskt och i antal, skulle inte döpa en låt till Jag Blev Som Kvar.
Ett genomgående tema är ensamhet och ofta vald sådan. Det geografiska skiner igenom även på engelska: I took a train that took me to the north and it´s a place/where trees speak louder than the people and if/I have to pick that´s what I´ll choose, sjunger hon i 2008 från More Modern Short Stories From Hello Saferide, andra engelska skivan från just 2008. Ett annat genomgående tema är sökandet efter gemenskap, att känna mer, leva mer. Isarna innehåller textraden slå mig så att nånting händer, en rad som doftar småstad. Det är bättre att ha ont än att inte känna något alls. Och ingen som varit kär i någon till synes ouppnåelig kan missa att le åt raden tänkte råka springa på dig från Får Jag. Norlins texter har blivit mer och mer rytmiska med åren och när man läser de låtarna man är bäst bekant med hör man musiken i huvudet. Bitvis har musiken varit uppenbart sekundär (se även Cohen, Leonard) trots samarbete med till exempel Andreas Mattsson.
På nya skivan The Fox, The Hunter And Hello Saferide (vars texter inleder boken) jobbar hon med ljudsnillet Christian Gabel, mest känd som trummis i bob hund och bakom Thåström, men även verksam som producent, arrangör och artist under namnet 1900. Första singeln I Was Jesus blandar en ordrik text med Norlins bitvis karga melodispråk och Gabels elektroniska dansa-stillsamt-på-stället produktion. Last Night Bus, den kanske dansigaste låten, handlar om nynazism -  att få the wrong attention at exactly the right time. Texterna känns ovanligt politiska. Inte partipolitiska, men personpolitiska. Mindre kärlek, mer knuten näve. Musiken lever mer än den gjort tidigare, även om sången är fortsatt högt mixad. Maia Hirasawa sjunger på tre låtar och Pelle Ossler spelar gitarr på lika många.
Bokens sista kapitel består av texter till en svensk skiva under inspelning. Efter fyra års frånvaro kan vi alltså vänta oss en rejäl dos vasst formulerat norrländsk berättarglädje i år.
Läs mer om liknande:
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter: ,

tisdag, september 02, 2014

Makthaverskan har stark inlevelse och utlevelse

Plats: Kafe De Luxe.
Tid: Lördagen den 30e augusti.
Längd: 40 minuter.
Publik: Ett sextiotal.
Bäst: Nerven.
Saknade mest: Textremsa.

Hur många skramliga band från Göteborg krävs det för att byta en glödlampa? Oavsett vad svaret är behöver vi inte oroa oss för att de inte ska räcka till. Det fem personer starka Makthaverskan har släppt två skivor - i tur och ordning Makthaverskan och Makthaverskan II - och gör ett skevt och tungt intryck. De har rentav hittat en egen profil med stort hjärta bland de många nihilistiska posörerna som revolterar mot att växa upp. För varför bildar man ett rockband i Göteborg om man inte vill sjunga om att leva oansvarigt? Det gör man inte.
- Jag är skitdålig på mellansnack så jag struntar i det, inleder Maja Milner. Och konserten skramlar igång med Outshine. Hennes engelska är svengelska på hög nivå. Makthaverskan jämförs ofta med Broder Daniel och Joy Division. Broder Daniel lät aldrig så här bra. Dessutom slipper vi det bandets självömkan. Makthaverskan har kul och är charmiga. Joy Division känns igen i Irma Krooks högt liggande bas som driver låtarna och det bitvis märkliga och minimalistiska sättet att använda gitarrerna. Låtarna sitter ihop på ett eget sätt.
Låtarna handlar om tristess och längtan. Till skillnad från många andra som sjunger om gymnasieångest långt upp i medelåldern är bandet fortfarande tillräckligt ungt för att komma undan med det. Milner sjunger på ett sätt som ger känslan av att hon måste få det ur sig om hon ska orka stiga upp. Det är en häftig förvandling att höra henne skrika och yla under låtarna och sedan vara blygt leende mellan låtarna. Musiken handlar inte om att spela fingerfärdiga solon, det handlar om att spela för att det är så kul. Bandet är väldigt uppe i nuet - sitt eget nu som skapas av låtarna. Publiken är snabbt där med dem och många vill stå längst fram.
Alla texter låter som fuck you. Om det beror på att texterna verkligen bara består av de två orden eller om det är attityden de framförs med är egentligen irrelevant. Men när Milner sjunger rader som Josef is my man i låten som heter just Josef och upprepar det flera gånger så att folk verkligen ska förstå att hon menar det är det inte bara snyggt poserande. 
Ordet nerv har använts för att beskriva vissa artister så ofta att man nästan inte kan skriva det längre, men Makthaverskan har en jäkla massa nerv. Som om en treackordslåt kan rädda liv en mulen augustinatt. Och det kan den förstås. Man måste bara våga släppa garden först. Och det gör Makthaverskan.
Läs mer om liknande:
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter: ,