Honeyboy Slim & The Bad Habits! Satan i gatan!
Plats: Kafe De Luxe.
Tid: Lördagen den sjätte september.
Längd: 40 plus 35 minuter.
Publik: Ett sextiotal.
Bäst: Inlevelsen! Passionen! Öset!
Saknade mest: Ett set till. Minst.
Det
finns band som går upp på scen och inte verkar veta att det finns en
publik som lyssnar och tittar. Och så finns det band som behöver några
låtar på sig för att bli varma i kläderna. Och så finns det band som Honeyboy Slim
& The Bad Habits. Som - för att citera ett gammalt Killinggäng -
går ut på max och ökar. Och ökar ännu mer. Undertecknad har sett dem två
gånger tidigare och blivit fullständigt tillplattad båda gångerna.
Kraven och förväntningarna ligger på väldigt hög nivå. De spelar samma
blandning av låtar som de brukar - Fats Domino och Bo Diddley dyker upp -
och de gör det som om varje låt kunde vara den sista och som om deras
överlevnad är beroende av att varje takt är kvällens bästa.
Längst
fram står bröderna Jacob och Josef Steinwall - Vetlandas svar på
bröderna Young i AC/DC - med varsin gitarr. Förmodligen är det Josef som
är Angus. Hans inneboende teaterapa verkar vara lite större än Jacobs.
Josef sjunger med full attack som enda mål (och spelar tvättbräda och
maracas så att armarna riskerar trilla av). Jacob spelar slide som om
han föddes med ett litet järnrör på fingret och sjunger mer melodiskt
och avslappnat. De kompletterar varandra utmärkt och är tajtare än fem
år gamla jeans. Det fortsätter att vara tajt även bakom bröderna.
Där
står Sven Andersson med bas. Han spelar tungt och är den som driver
musiken framåt, oftast med ett stort leende i ansiktet. Längst bak
sitter honungspojken själv - Linus Sollin. Det måste erkännas att Linus
Sollin & The Bad Habits inte riktigt hade haft samma klang. Han
hanterar trummorna som om de ska straffas för att ha varit elaka mot
grannens katt. Eller har han möjligtvis en huggorm innanför tröjan?
-
Nästa fina artist upp till slakt är Ray Charles, säger Jacob. De pratar
inte mycket mellan låtarna men det behövs inte. Publikens jubel talar
för sig självt. När bandet blir inkallade till extranummer påpekar Josef
att de får härja lite om det ska bli en låt till. Det är inte varje dag
man hör ordet härja och det är inte varje lördag publiken på De Luxe är
så högljudda för att få höra extranummer. Och det är ännu mer sällan
man hör ett lika tajt band som Honeyboy Slim & The Bad Habits. Faktum är att de troligen är ett av Sveriges bästa liveband. Lät femtiotalet så här bra på femtiotalet?
Läs mer om liknande:
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar
Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]
<< Startsida