Makthaverskan har stark inlevelse och utlevelse

Plats: Kafe De Luxe.
Tid: Lördagen den 30e augusti.
Längd: 40 minuter.
Publik: Ett sextiotal.
Bäst: Nerven.
Saknade mest: Textremsa.

Hur många skramliga band från Göteborg krävs det för att byta en glödlampa? Oavsett vad svaret är behöver vi inte oroa oss för att de inte ska räcka till. Det fem personer starka Makthaverskan har släppt två skivor - i tur och ordning Makthaverskan och Makthaverskan II - och gör ett skevt och tungt intryck. De har rentav hittat en egen profil med stort hjärta bland de många nihilistiska posörerna som revolterar mot att växa upp. För varför bildar man ett rockband i Göteborg om man inte vill sjunga om att leva oansvarigt? Det gör man inte.

- Jag är skitdålig på mellansnack så jag struntar i det, inleder Maja Milner. Och konserten skramlar igång med Outshine. Hennes engelska är svengelska på hög nivå. Makthaverskan jämförs ofta med Broder Daniel och Joy Division. Broder Daniel lät aldrig så här bra. Dessutom slipper vi det bandets självömkan. Makthaverskan har kul och är charmiga. Joy Division känns igen i Irma Krooks högt liggande bas som driver låtarna och det bitvis märkliga och minimalistiska sättet att använda gitarrerna. Låtarna sitter ihop på ett eget sätt.

Låtarna handlar om tristess och längtan. Till skillnad från många andra som sjunger om gymnasieångest långt upp i medelåldern är bandet fortfarande tillräckligt ungt för att komma undan med det. Milner sjunger på ett sätt som ger känslan av att hon måste få det ur sig om hon ska orka stiga upp. Det är en häftig förvandling att höra henne skrika och yla under låtarna och sedan vara blygt leende mellan låtarna. Musiken handlar inte om att spela fingerfärdiga solon, det handlar om att spela för att det är så kul. Bandet är väldigt uppe i nuet - sitt eget nu som skapas av låtarna. Publiken är snabbt där med dem och många vill stå längst fram.

Alla texter låter som fuck you. Om det beror på att texterna verkligen bara består av de två orden eller om det är attityden de framförs med är egentligen irrelevant. Men när Milner sjunger rader som Josef is my man i låten som heter just Josef och upprepar det flera gånger så att folk verkligen ska förstå att hon menar det är det inte bara snyggt poserande. 

Ordet nerv har använts för att beskriva vissa artister så ofta att man nästan inte kan skriva det längre, men Makthaverskan har en jäkla massa nerv. Som om en treackordslåt kan rädda liv en mulen augustinatt. Och det kan den förstås. Man måste bara våga släppa garden först. Och det gör Makthaverskan.

Läs mer om liknande:

Joy Division för nybörjare

Alice B kommer från Göteborg

Hästpojken är också göteborgare

Tages var göteborgare redan på sextiotalet

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.