Konsertrecension: Andreas Mattsson
Plats: Teatern
Tid: Torsdagen den sjätte oktober.
Publik: Ett hundratal.
Bäst: Låthantverket och bandet imponerar.
Sämst: Bara strax över en timme känns lite snålt.
Redan på nittiotalet med Popsicle gick det i gitarrlarmet höra vilka bra låtar Andreas Mattsson gör. Det har lett till samarbete med artister som Carola och Peter Jöback och en något oväntad medverkan i ”Så mycket bättre”. På torsdagen spelade Mattsson på Växjö teater när Kulturföreningen Kristina hade höstpremiär.
Lite som en hobby bland låtskrivande till andra och musik till film och tv ger han också ut egna skivor. Senast, nästan på dagen för ett år sedan, släpptes ”Soft rock” som hälften av kvällens låtar hämtas från. En oftast lågmäld och intim skiva, hans andra på svenska. Den intressanta frågan för kvällen är hur det ska gå att spela så utpräglad hörlursmusik live.
Det visar sig gå alldeles utmärkt. Det blir inte Iron Maiden på Ullevi, men en fin kväll för numera lätt grånande (de allra flesta mellan 45 och 55) som en gång var noga med att inte lyssna på samma musik som andra. Det blir den sortens upplevelse där atmosfären och helheten är viktigare än de enskilda låtarna, även om det inte saknas höjdpunkter. Kvällens andra stopp, ”Ensamhetens slut”, känns redan som en klassiker.
- Även om det inte märks är vi glada att vara här, påpekar han självmedvetet. Rent visuellt händer det inte mer än att han ibland byter gitarr, ler när han tappar någon textrad och rättar till glasögonen några gånger. De tre musikerna bakom honom gör ett lika lågmält och nyanserat uttryck. De trycker till med precis rätt kraft när och där de ska. Det blir inte jämntjockt. Och några låtar höjer tempot.
En sanning säger förresten att ljudtekniker bara märks när de gör ett dåligt jobb, så det är läge att nämna att ljudet är fantastiskt. Sången kommer fram och det är en konsert där texterna är viktiga.
upplagd av Ola Claesson
17:42:00
0 kommentarer
