Konsertrecension: Ossler

Ossler

Växjö teater (17/2)

Publik: Ett sjuttiotal.

Bäst: Intensiteten. Oljudet. Skönheten.

Sämst: Alla låtar som inte spelas.

Betyg: 4/5

Få i Sverige kan väsnas så snyggt och intressant med elgitarr som Ossler, det visade han inte minst på förra årets skiva Evig, Himmelsk, Fullkomning. Efter att då ha gjort en turné där han fick väggarna att skorra i olika konsertlokaler med sitt band kommer han nu till Växjö med en mer avskalad och intim föreställning kompad av Henrik Meierkord på cello och Micke Nilzén på syntar och klaviatur. På tal om att få väggar att skorra kan en cello föra en massa oväsen.

Efter ett långt och atmosfäriskt intro där trion långsamt enas om tempo och tonart kommer Tiden Lider igång. Ibland hittar Ossler inte ettan (musikerhumor), ibland låter det som en förbannad Lou Reed med migrän och baksmälla. Underbart. Svartvattenfeber presenteras som en gammal hit innan Ossler inser att han aldrig haft någon hit. Men den skulle kunna ge David Lynch mardrömmar. Slaget Om Verdun håller intensiteten uppe även om tempot är lägre. En vacker Fåglar Faller får tiden att stå still. På riktigt.

I Sverige går det tjugosju Ulf Lundell-kloner på dussinet. Men trots att Ossler är både man och spelar gitarr är han något helt annat. Och inte bara än Lundell, utan allt annat också. Ossler är, kort sagt, något eget. På sin mjuka helsingborgsdialekt framför han sina texter som pendlar mellan att vara vackra, sorgliga och ibland obegripliga. Han kan måla både abstrakt och socialrealistiskt.

Det är svårt att veta varför vissa texter går rakt in och andra bara passerar utan att göra avtryck. Kanske är det Osslers förmåga att ta sig an de stora frågorna med ett eget språk.

Om det här kan verka nattsvart och tungt bör det påpekas att hans prat mellan låtarna tyder på humor. Han ler flera gånger. Lovar. Oroa er inte.

Vissa artister är kopior, andra original. Originalen är mycket intressantare. Och även om Ossler inte haft några hits är det tydligt att de (oss!) han berör, berör han ordentligt. Avslutande En Förlorad Vals låter ana gryning på den nattsvarta himlen.

Läs mer om liknande:
Konsertrecension: Ossler 170421
Skivrecension: Evig, Himmelsk, Fullkomning
Konsertrecension: Ossler 151121
Lundell i all ära, men Ossler då?
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.
Ps. Vill påpeka att jag inte har något emot Lundell. Alla som vill har rätt att tycka allt var bättre 1967.

George Harrison 75 år

Den kanske allra bästa repliken i filmen A Hard Day´s Night serveras av George Harrison. En journalist frågar honom what do you call that hair style? och han svarar Arthur. Jag vet inte varför, men jag gillar det. Även om Ringo Starr var den skalbaggen som hade enklast för att agera naturligt på vita duken var det George som gjorde bäst ifrån sig i filmbranschen. Han medverkade både i The Rutles och Life Of Brian - två av de roligaste filmerna som gjorts. Den sistnämnda finansierade han dessutom. Hans vänner Eric Idle och Michael Palin i den engelska humorgruppen Monty Python hade svårt att hitta finansiärer till sitt nya manus. George fick läsa det, gillade det och lär ha sagt I have to see this. Han betalade därför inspelningen. Det kan vara världens dyraste biobiljet

I Beatles var han alltid lillebror, som låtskrivare stod han onekligen i skuggan av John Lennon och Paul McCartney, men han skrev redan under sextiotalet saker som Don´t Bother Me (kanske min personliga favorit), Think For Yourself, Taxman, I Want To Tell You, While My Guitar Gently Weeps (missa inte ensam-med-gitarr-versionen på Anthology 3), Long Long Long, Something och Here Comes The Sun. Någon har sagt i vilket annat band som helst hade George varit nummer ett och det kan vara så.

Lyssna på A Concert For George - som i dagarna släpps remastrad på LP, CD, DVD och några format till - där några av hans närmaste vänner sjunger några av hans bästa låtar. Bland höjdpunkterna finns den för mig tidigare okända Sam Brown som gör en enorm version av den sentida höjdaren Horse To The Water. Här kan man dessutom tappa hakan vid insikten att sonen Dahni (med hustrun Olivia) ser mer ut som en ung George än vad George själv gjorde, och detta trots att han runt -63 såg extremt mycket ut som sig själv.

George var förmodligen den som tröttnade först av alla på Beatles-hysterin, även om John senare gjorde mer väsen av sin brytning. Redan 1966 när bandet bestämde sig för att sluta turnéra började George kalla sig för trädgårdsmästare, snarare än musiker och året efter sjöng han i Within You, Without You om folk som vinner världen men förlorar sig själva. Då var han 24 år.

George brukar kallas den osynliga gitarristen, och det ligger något i det. Han lät alltid känslan gå före tekniken. Han var ingen vräkig se mig, älska mig-typ. Hans ofta sparsmakade gitarrsolon var dessutom perfekta komplement till Lennons mer skogshuggarartade "teknik". Den blandning av ballerina och skogshuggare dessa två skapade tillsammans kan vara en av de mest förbisedda aspekterna av The Beatles ljudbild. Mitt favorit Harrison-solo är förmodligen det i All My Loving. Det är dessutom ett av väldigt få gitarrsolon jag aldrig kan låta bli att sjunga med i (ja, sjunga med i, försök själva). Den där lilla knorren på slutet får mig att le varje gång.

Han fick ändå sitt erkännande som soloartist 1970 med trippel-LP:n All Things Must Pass som än idag är ingen av de bästa skivorna det tidiga sjuttiotalet har att erbjuda. Efter det tror jag inte hans intresse för varken turnéer eller skivor var tillräckligt stort och brinnande för att skapa några mästerverk, även om han aldrig gjorde något som helt saknade värde. Det var bara det att han prioriterade annat. Bland annat familjen, andligt sökande och Formel 1. Just motsättningen mellan de två sistnämnda brukar lyftas fram som exempel på hur motsägelsefull han var. 

På samlingen Let It Roll: The Songs Of George Harrison är det tydligt att det inte saknades bra låtar under en förvisso ojämn solokarriär. Riktigt avslappnad verkar han inte varit i en studio förrän han bildade det anspråkslösa hobbyprojektet The Traveling Wilburys med några vänner han samlat ihop. Då behövde han inte vara mer än en i gänget, han slapp stå ensam i rampljuset. Hans sista skiva Brainwashed bör också lyftas fram, avlsutad av sonen Dahni och Jeff Lynne efter Georges bortgång.

När George Harrison till slut förlora kampen mot cancern den 29 november 2001 regnade lovorden från fans, vänner och kollegor runt hela världen. Jag minns vad Keith Richards sa: I hope he is jamming with John. Det hoppas jag också. Och idag skulle han fyllt 75.

Läs mer om likande:

En George Harrison kommer lastad
Ett litet kärleksbrev till Ringo Starr
Paul McCartney 75 år
The Beatles någorlunda alternativa Topp Tio

Skivrecension: Nicolai Dunger

Nicolai Dunger

Arkebusering Av Egot

(Hi-hat Music/Border)

Betyg: 4 

Det är inte alltid helt enkelt att hålla koll på piteåsonen Nicolai Dunger. Ibland upptäcker jag att han släppt en skiva jag helt missat för ett år sedan, ibland flera år. Arkebusering Av Egot kom så sent som i september och är alltså inte ens ett halvår gammal. Det är hans ungefär sjuttonde skiva som soloartist och den tredje på svenska. Den andra på svenska med egna texter (den första på svenska innehöll tonsatta dikter av Edith Södergran).

Arkebusering Av Egot är en relativt enkel och följsam skiva. Lite viston, lite jazzackord och Dunger själv har sagt att Amerika i hans öron låter som något som skulle kunna ligga på Svensktoppen. För att vara en skiva av Dunger är det kanske mer Svensktoppen än till exempel hans gökursprojekt A Taste Of Ra, som å andra sidan inte riskerar att misstas för något som spelas på kommersiell radio.  

De tio låtar som utgör den trettiotvå minuter långa skivan möts av en Dunger som i alla fall skrivit ovanligt raka texter. Kanske även ovanligt personliga. Eller möjligtvis blir det bara mer påtagligt när han sjunger på svenska. Texterna hamnar också mer i centrum när arrangemangen är så sparsmakade. Mammans bortgång blir något av ett tema, inte minst i den korta - och nästan skissartade - gripande Mamma Går Igen.

Dunger blev dessutom pappa för första gången, femtio år gammal, strax innan inspelningen. Kanske inte en slump att han gör en så naken skiva just nu.

Mer om liknande: 

Ett gammalt inlägg om Nicolai Dunger som innehåller gratis faktafel

2008 gjorde Nicolai Dunger en av årets bästa skivor

Här fyndade jag The Vinyl Triology (tyvärr på CD, men ändå)

Ossler är en annan svensk artist fler borde upptäcka

Konsertrecension: Thomas Stenström

Thomas Stenström 

Växjö teater 

Publik: Cirka 150. 

Bäst: Atmosfären. Publiken njuter för fullt. 

Sämst: Vissa låtar blir lite anonyma. 

Betyg: 3/5

Thomas Stenström var i Växjö så sent som i somras. Då var han utomhus i Linnéparken och hade ett band med sig. Till teatern denna kalla och vackra vinterkväll har han bara Johannes Runemark till hjälp, förvisso med tillgång till en smärre orkester i synten plus elgitarr, piano och munspel. Det är ett modigt grepp att skala ner. Det kräver starka låtar och förmåga att kommunicera med publiken. Trasig Med Dig, en avancerad gymnasietryckare från tidigt åttiotal, inleder komplett med långsamma synttrummor. Publiken går ut hårt med en rejäl applåd. Andra låten På En Vacker Dag inleds med akustiskt gitarr och munspel som skulle kunna vara intro till nästan vilken akustisk Bruce Springsteen-låt som helst. Elvis, Einstein Och Jag tillhör en av höjdpunkterna, liksom fina extranumret Tårar Torkar Långsamt.

Det har snart hunnit gå fyra år sedan hans stora hit Slå Mig Hårt I Ansiktet släpptes och på Spotify är den hans överlägset mest spelade låt. Det finns fler bra låtar, men lite mer eget uttryck skulle inte skada. Han borde våga bli mindre av sina idoler och mer sig själv. Eller är det dialekten som gör att han påminner om en känd Håkan?  Det råder inte akut brist på svenska män med gitarr som sjunger om sin uppväxt, även om just Stenström gör det med mer empati än många. Men det krävs ytterligare något extra för att sticka ut i det gänget. Hur många barn- och ungdomsskildringar behövs i svensk pop?

Som textförfattare har han ändå öga för både detaljer och narrativ. De 75 minuterna känns anpassade för att undvika transportsträckor och hans pojkaktigt (han fyllde trettio i januari) charmiga och ödmjukt kaxiga prat med lätt Uddevalla-dialekt mellan låtarna plockar poäng. Han förklarar bland annat att om han ser arg ut är det bara för att han är nervös.

Kvällens upplägg visar att han har ambitionen att utmana sig själv och utvecklas. Återkom gärna. En bra låtskrivare kan bli bättre. Stenström kan vara något stort på spåret.

Läs mer om liknande: 

Konsertrecension: Thomas Stenström

Bruce Springsteen för nybörjare

Elvis Presley åttio år

Konsertrecension: Alice B

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.