Konsertrecension: Ossler

Ossler

Växjö teater (17/2)

Publik: Ett sjuttiotal.

Bäst: Intensiteten. Oljudet. Skönheten.

Sämst: Alla låtar som inte spelas.

Betyg: 4/5

Få i Sverige kan väsnas så snyggt och intressant med elgitarr som Ossler, det visade han inte minst på förra årets skiva Evig, Himmelsk, Fullkomning. Efter att då ha gjort en turné där han fick väggarna att skorra i olika konsertlokaler med sitt band kommer han nu till Växjö med en mer avskalad och intim föreställning kompad av Henrik Meierkord på cello och Micke Nilzén på syntar och klaviatur. På tal om att få väggar att skorra kan en cello föra en massa oväsen.

Efter ett långt och atmosfäriskt intro där trion långsamt enas om tempo och tonart kommer Tiden Lider igång. Ibland hittar Ossler inte ettan (musikerhumor), ibland låter det som en förbannad Lou Reed med migrän och baksmälla. Underbart. Svartvattenfeber presenteras som en gammal hit innan Ossler inser att han aldrig haft någon hit. Men den skulle kunna ge David Lynch mardrömmar. Slaget Om Verdun håller intensiteten uppe även om tempot är lägre. En vacker Fåglar Faller får tiden att stå still. På riktigt.

I Sverige går det tjugosju Ulf Lundell-kloner på dussinet. Men trots att Ossler är både man och spelar gitarr är han något helt annat. Och inte bara än Lundell, utan allt annat också. Ossler är, kort sagt, något eget. På sin mjuka helsingborgsdialekt framför han sina texter som pendlar mellan att vara vackra, sorgliga och ibland obegripliga. Han kan måla både abstrakt och socialrealistiskt.

Det är svårt att veta varför vissa texter går rakt in och andra bara passerar utan att göra avtryck. Kanske är det Osslers förmåga att ta sig an de stora frågorna med ett eget språk.

Om det här kan verka nattsvart och tungt bör det påpekas att hans prat mellan låtarna tyder på humor. Han ler flera gånger. Lovar. Oroa er inte.

Vissa artister är kopior, andra original. Originalen är mycket intressantare. Och även om Ossler inte haft några hits är det tydligt att de (oss!) han berör, berör han ordentligt. Avslutande En Förlorad Vals låter ana gryning på den nattsvarta himlen.

Läs mer om liknande:
Konsertrecension: Ossler 170421
Skivrecension: Evig, Himmelsk, Fullkomning
Konsertrecension: Ossler 151121
Lundell i all ära, men Ossler då?
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.
Ps. Vill påpeka att jag inte har något emot Lundell. Alla som vill har rätt att tycka allt var bättre 1967.