Ett litet kärleksbrev till Ringo Starr
I mellandagarna nåddes vi av nyheten att Ringo Starr ska adlas av drottningen. På sociala medier delades åsikterna i två läger. Dels alla Beatlesnördar som tävlade om vem som kunde vara mest exalterad, dels alla kritiker som kom med de vanliga argumenten. Ett av de allra vanligaste är att folk drar fram ett påstått John Lennon-citat. På frågan om Ringo var den bästa trummisen i världen ska Lennon ha sagt "Ringo var inte ens den bästa trummisen i The Beatles." Men det var inte Lennon som sa det. Det var den engelska komikern Jasper Carrott som sa att Lennon sagt det.
Att Ringo är en dålig trummis är en åsikt många har, främst, misstänker jag, för att det är en åsikt man förväntas ha. Och visst, det är en demokratiskt rättighet att ha fel - och en annan, antar jag, att ha åsikter utan att ha fakta.
Många trummisar tycker att Ringo Starr är en av de bästa trummisarna och att han dessutom har en unik stil. Det sistnämnda är rent objektivt sant. Han är nämligen vänsterhänt men har alltid spelat på ett trumset uppställt för en högerhänt. Det betyder att många av hans så kallade fills spelas spegelvänt mot hur de egentligen "ska" spelas.
Det är också lätt att missa att han, särskilt under andra halvan av The Beatles karriär, rent musikaliskt spelade i - minst - tre olika band samtidigt. Lennon och Paul McCartney hade rent stilistiskt vuxit ifrån varandra. Dessutom hade George Harrison börjat skriva mer och mer och bidrog med ytterligare en sorts låtar. Ringo förväntades spela rock, pop, blues, rhythm´n´blues, country, schlager, psykedelia, jazz, soul, ska, music hall, indiskt och andra genrer som fortfarande väntar på att definieras. Och han sätter inte ett slag fel. Sug på den.
Han är den sortens musiker som inte spelar för egot, han spelar aldrig för att visa vad han kan - han spelar det låten behöver. Han spelar för att låten ska bli så bra som möjligt. Behövs det bara bastrumma och hi-hat spelar han bara bastrumma och hi-hat. Därför låter verserna i Being For The Benefit Of Mr Kite som de gör. Är det ett tekniskt avancerat komp att spela? Nej, men det är vad låten behöver.
Den märkliga haltande rytmen i Ticket To Ride (som McCartney föreslog), den lilla upprepade figuren i Tomorrow Never Knows, alla cymbalerna i I Feel Fine, de små fyrverkerierna i Rain. Och A Day In The Life där han inte spelar någon rytm alls utan bara fyller i mellanrummen. Minimalismen i Get Back och Come Together. Listan är lång.
Ringo Starr hade samma förmåga som de andra tre. Att spela väldigt märkliga saker utan att vi som lyssnar tänker på att det är märkligt. Hur då? För att han spelar - återigen - det låten behöver.
Så när Lennon, McCartney och Harrison skulle se sig om efter en ny trummis i samband med inspelningen av sin blivande debutsingel Love Me Do ville de ha den bästa Liverpool kunde erbjuda. Och då fanns det bara ett alternativ. Ringo själv har sagt att han valde The Beatles för att de hade ett underbart magiskt skivkontrakt, även om han då var med i Rory Storm & The Hurricanes som under några år var det största bandet i Liverpool.
Så när Lennon, McCartney och Harrison skulle se sig om efter en ny trummis i samband med inspelningen av sin blivande debutsingel Love Me Do ville de ha den bästa Liverpool kunde erbjuda. Och då fanns det bara ett alternativ. Ringo själv har sagt att han valde The Beatles för att de hade ett underbart magiskt skivkontrakt, även om han då var med i Rory Storm & The Hurricanes som under några år var det största bandet i Liverpool.
Men solokarriären, undrar kanske vän av ordning. Har ni samlingen Photograph: The Very Best Of klarar ni er. Som någon sorts lyxhobby har han gjort sammanlagt nitton soloskivor. Till dem kan läggas tio liveskivor. Men spara de pengarna. Ingen behöver tjugonio soloskivor med Ringo Starr. Vill ni tvunget ha en till efter att ha hört Photograph kan ni lyssna på den som för enkelhetens skull heter Ringo och kom 1973. Sedan tog alkoholen sakta men säkert över tills han blev nykter i slutet av åttiotalet.
Att han på äldre dagar ibland verkar ha vaknat på fel sida ("jag skriver inga mer autografer") unnar vi väl honom. Det är förklarligt att han är på sin vakt. Liverpool är en hård stad och området the Dingle, där den unge Richard Starkey föddes och växte upp, var stadens hårdaste och gängen drog kniv först och frågade sen. Att han var allvarligt sjuk som barn har bevakats på annat håll och redan innan han var tonåring hade läkarna förklarat två gånger för hans mamma att han inte skulle klara sig.
Men nu, 77 år ung, blir han Sir Richard Starkey. Grattis!
Läs mer om liknande:
upplagd av Ola Claesson
12:40:00
0 kommentarer
