Konsertrecension: Ecaroh

Ecaroh 
Plats: Palladium.
Tid: Onsdagen den 21 september. 
Publik: Ett trettiotal.
Längd: 85 minuter plus paus. 
Bäst: Att en septemberonsdag kan bjuda på en så vacker upplevelse.

Pianisten Horace Silver hade en karriär som sträckte sig över nästan sextio år. Mest känd är han förmodligen för sitt arbete med The Jazz Messengers som han var med och grundade i mitten av femtiotalet. Då hade han redan spelat bakom Stan Getz och skulle även komma att spela med bland andra Miles Davis och Milt Jackson (bland MÅNGA andra). Det är inte gärdsgårdsserien vi pratar om. När Silver gick bort 85 år gammal sommaren 2014 lämnade han ett stort musikaliskt arv efter sig. 

Nu, två år senare, har ett gäng svenska jazzmusiker satt ihop en hyllningskonsert och denna sena septemberonsdag kom de till Palladium och spelade hårtsvängande och rytmisk hardbop med intrikata arrangemang. Hardbop? Jazzen kan nästan mäta sig med hårdrocken när det gäller antalet undergenrer.

Kvällens inleds, när alla delarna till trummorna är lokaliserade och monterade, med en tio minuter lång version av låten som heter just Ecaroh. Vänd på det om ni undrar vad ordet betyder. Sedan fortsätter de med en fint slingrande Señor Blues med en basrytm som driver hela bygget framåt. Peace blir aftonen första  mer lågmälda stycke. Dessutom med en melankoli som antyder en rationell insikt om att titeln är omöjlig att uppnå. Sedan blir det lite konferens om vad de ska spela näst. Den lite obskyra Silver serenade vinner, och det ska vi vara tacksamma för. Det går att rabbla samtliga låtar. Nivån hålls uppe.

Ecaroh består av Björn Jansson på tenorsax, Jonne Bentlöv trumpet, Carl Orrje piano, Niklas Fernkvist kontrabas och Daniel Fredriksson trummor. Att nämna samtliga musiker i en konsertrecension är antingen att betrakta som utfyllnad eller som ett tecken på att alla förtjänar att nämnas. I detta fall rör det sig om det sistnämnda. Några av musikerna är vikarier, påpekar Jansson. Det är alltid någon som inte kan komma. Månresor eller tvättider nämns som exempel på saker som brukar komma i vägen. Trots detta står och sitter de och diggar till varandras solon. De trivs i och med musiken. Jansson är förresten pratglad och underhållande och vi får veta att han aldrig spelat inför en publik med så låg medelålder tidigare.

Efter extranumret The Preacher (som blev Jazzbacillen på svenska)  är luften lite klarare på vägen hem. En sån här kväll känns det som att jazzen har en framtid, även om den råkar vara sextio år gammal.

Läs mer om liknande:

Konsertrecension: Bechers Brew

Miles Davis mästerverk fyller 50 år (för sju år sedan)

Svensk jazz för nybörjare

Konsertrecension: Hans Olding/Jaska Lakkarinen

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Skivrecension: Nick Cave & The Bad Seeds

Rock 
Nick Cave & The Bad Seeds 
Skeleton Tree
(Playground)
Betyg: 4

 

Ulf Lundell har sagt något i stil med att konstens främsta uppgift är att ge tröst. Skeleton Tree är resultatet av att Nick Cave förlorade sin femtonårige son Arthur när denne föll från en klippa. Hur går en förälder vidare? Går det ens att fortsätta framåt? Å andra sidan, finns det något alternativ till att själv fortsätta leva hur stort hålet i hjärtat än är? 

Det mörker han ofta omgett sig av, få har gjort så många låtar om ond bråd död, är denna gång på riktigt. The Bad Seeds finns där nästan som i en skyddande ring,  stöttande och ovanligt dämpade. Några dissonanter förekommer, men ställer sig aldrig längst fram. 

Cave ligger inte på golvet och skriker i förtvivlan. Det är inte hans John Lennon/Plastic Ono Band. Skivan är snarare en musikalisk motsvarighet till att tomt stirra ut i intet. Ibland reciterar han texterna mer än sjunger dem. Jesus Alone och Magneto (där han bitvis låter betydligt äldre än sin faktiska ålder) är två exempel. Alla låtar handlar inte om Caves förlust, skivan vara redan påbörjad när olyckan inträffade, men ändå gör de det.

Han har aldrig påstått att musik ska byggas utav glädje. Här är den med största sannolikhet byggd av nödvändighet i ett försök att acceptera, gå vidare och, om möjligt, förstå. Nothing really matters anymore when the one you love is gone, sjunger Cave i I Need You. Hur många gånger har inte liknande ord, nästan som utfyllnad, kommit och gått i musikhistorien?

Att recensera Skeleton Tree är egentligen omöjligt. Den är inte tänkt som en stunds njutbar avkoppling. Men det är Nick Caves modigaste och naknaste album. Förhoppningsvis behöver han aldrig mer göra något liknande. 

Titta också på: dokumentären One More Time With Feeling (2016) om inspelningen av skivan.

 Läs mer om liknande:

Lundell i all ära, men Ossler då?

John Lennon var med i ett band på sextiotalet

Nick Cave har jobbat med Mavis Staples

Nick Cave har jobbat med Marianne Faithfull också

Publicerades ursprungligen i Smålandposten. 

Konsertrecension: Maxida Märak och Michel Dida

Michel Dida och Maxida Märak
Plats: Kafe De Luxe.
Tid: Lördagen den tionde augusti. 
Längd: Cirka trettio minuter var. 
Publik: Ett åttiotal. Och alla står längst fram. 
Bäst: Atmosfären, publikkontakten och energin.

Maxida Märak är jojkare (hon har svensk-samisk bakgrund), hiphopartist och skådespelare. Gjorde ett Sommarprat förra året. Hon har samarbetat med Mando Diao och sjöng tidigare med engelskspråkiga Downhill Bluesgrass Band. Nyligen jobbade hon med Garmarna på deras första singel på femton år. Ikväll får vi bland annat höra hennes nya singel Rebell som hon tillägnar sin lilla dotter. Låtarna handlar om systerskap, styrka och politik, bland annat om gruvbrytning. Med sin uppväxt i Jokkmokk tar hon upp andra frågor än många rappare från Stockholms förorter. I Mimis Jojk jojkar hon passionerat till sparsamma rytmer. Hon pratar, med vad som nästan låter som lite värme i rösten, om killar som kör EPA-traktor. Hon inleder med Backa Bak, som lite ironiskt får alla att ta några rejäla kliv framåt mot scenen. Karisman är uppenbar.

Efter en väldigt kort paus, faktiskt så kort att den inte ens kan kallas paus, dyker Michel Dida upp på scenen. Om Märak fick publiken att äta ur hennes hand höjs stämningen nu ytterligare. Publiken går fullkomligt bananer i pyjamas. Dida har synts och hörts med artister som Timbuktu, Adam Tensta och Silvana Imam. Han har kallats för den svenska rappens framtid. Debutsingeln Höru Mej Bae har spelats mer än 1 500 000 gånger på Spotify. Dida har bara ett läge, extra allt, och det kanske inte är en slump att han lägger en handduk över huvudet. När han sjunger att det är något trasigt i hans skalle är det lätt att tro honom, men på ett bra sätt. Hans rörelseschema måste upplevas. Som om han får konstanta elchockar. Enda gången ha tar det lite lugnare, relativt sett, är under sista låten Telefonen. Där Märak pratar mellan låtarna och berättar bakgrunden till texterna gör Dida mer av ett medley, som om han är lite för rastlös för att låta rytmerna tar paus. Eller själv hämta andan. Kanske är tur att han bara håller på i trettio minuter.

Attityd är ett ord som sammanfattar kvällen och det gäller både på och framför scenen. Attityd är inte något som brukar saknas i hiphop, en genre som sällan har problem att lyfta fram den egna förträffligheten i texterna. Det blir många ord i minuten. Bröderna Karamazov framstår närmast som en haiku när flowet är som snabbast. Om alla orden inte riktigt registreras går betydelsen fram ändå. Händerna i taket säger mer än tusen ord.

Läs mer om oliknande: 

Konsertrecension: Labyrint

Bokrecension: En Bok Om Dogge Doggelito 
Konsertrecension: Stök

Konsertrecension: Syster Sol

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Konsertrecension: Sofia Karlsson och The Grand Guitar Orchestra

Sofia Karlsson och The Grand Guitar Orchestra   
När: Fredagen den andra september. 
Var: Hynnenäs bygdegård.   
Längd: 80 minuter 
Publik: Tämligen fullt – cirka 150. 
Bäst: Musikaliteten, atmosfären och glädjen.

Hynnenäs, undrar kanske någon. Jo, om ni kör lite lätt vilse i trakterna av Grimslöv ligger det där mitt i skogen och döljer en fin bygdegård. Dit har Sofia Karlsson och The Grand Guitar Orchestra hittat. Karlsson är relativt känd, men The Grand Guitar Orchestra kanske behöver en närmare presentation. Orkestern består av Mattias Perez, Daniel Ek och Anders Nygårds. Samtliga spelar, kanske inte helt oväntat, gitarr. Det blir lite fiol också och en mandolinbas. Perez var förresten med Karlsson på Tyrolen under en visfestival för ganska exakt ett år sedan. Ikväll tar han en promenad i publiken med sin gitarr och belönas med jubel. Det visar sig också att det är första gången sedan dagis han har hängslen på sig.

Spelningarna under den här höstturnén är några av de första de fyra gör tillsammans. Eller höstturné och höstturné. Sensommarturné låter trevligare. Karlsson har under sin karriär samarbetet med en rad olika artister och samtidigt som hon alltid går att känna igen formas hon förstås av sammanhanget. Med rötter i folkmusik och visa tangerar hon också amerikansk rotmusik som country och ibland även pop. Med bara fyra gitarrer på scenen (och med bara menas att det bara är gitarrer, inte att det bara är FYRA gitarrer) går det möjligtvis att dra paralleller till Crosby, Stills, Nash & Young, även om Karlsson och gänget inte drar iväg i några långa gitarrdueller. Däremot ett och annat  vackert solo. Sofia är den självklara centralgestalten, men har hon inget emot att dela med sig av rampskummet.

Bygdegården är nämligen nersläckt så när som på några levande ljus, de flesta på scenen. Det visar sig inte vara helt lätt att se låtlistan i mörkret. Några mikrofoner eller gitarrförstärkare används inte heller. Delar av mellansnacket sker däremot för säkerhet skull med hjälp av en trattmegafon. Sången hörs i alla fall klart och tydligt ändå.

Dan Andersson dyker inte helt oväntat upp under kvällen. Men det slutar inte där. Det blir både död och brudmarsch och lite Irland, som alltid varit bra på elände. Andra Sidan blir en höjdpunkt bland de egna låtarna.

Det blir en udda, gripande och vacker upplevelse med några hjärtliga skratt. Och ibland är det så lågmält att det går att höra ett SMS falla i skogen. Om det tvunget ska bli höst kunde den inte börja bättre.

Läs mer om liknande:

Konsertrecension: Sofia Karlsson 

Konsertrecension: Sofia Karlsson värmer en mulen försommarkväll

Ett lite längre vykort från Dublin 

Växjö Visfestival med Staffan Hellstrand 

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Konsertrecension: Electric Banana Band

Electric Banana Band 
Plats: Stortorget. 
Tid: Lördagen den trettonde augusti. 
Publik: Cirka 4000. 
Längd: 75 minuter. 
Bäst: Publikglädjen. 
Saknade mest: Sången Om Den Köttätande Växten Roger Som Hatar Lever Och Egentligen Är Vegetarian.

En banaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaan! Electric Banana Band, med inga mindre än Trazan och Banarne i spetsen, verkar locka det som brukar kallas barn i alla åldrar. Trazan (Apansson i efternamn) och Banarne är misstänkt lika Lasse Åberg och Klasse Möllberg. De har kläder som inte ens Rod Stewart skulle ta på sig. Zebran är misstänkt lik Janne Schaffer.

Det blir handuppräckning på hur många i publiken som såg programmet de gjorde 1976. Förvånansvärt många. Hur många ser dem just nu? Förvånansvärt få. Möllberg tar täten från scenen, Åberg är bitvis lite inaktiv. Med på scen finns ytterligare fyra musiker samt kören Los Flamingos som får sjunga en låt a cappella. Tekniskt imponerande med snygga stämmor, men det går att misstänka att det är Electric Banana Band publiken vill höra.

Om någon skulle missat vilka som står på scen inleder de med just låten Electric Banana Band och fortsätter med Electric Banana Tajm och Morfar Och Kaninen. Den presenteras som någon sorts reggae. Den är nog mer någon sorts än den är reggae. Vi får lära oss återvinna batterier och Möllberg lär ut rörelser, inte för sista gången under konserten. Han lär publiken joddla och härma hönor. Det går förvisso sådär, men är kul. De har också bildat ett nytt parti som heter Banandemokraterna. Höj bananbidragen och ta hand om skalbolagen! Självklart är Banarne partiledare.

De vet hur man får banankontakt med bananpubliken. Det blir bananallsång och banandans ganska bananomgående. Musikerna är imponerande tajta, men det är svårt att bortse från att många av låtarna får ett anonymt och småtråkigt fyrkantigt åttiotalsrocksound.

Ett av undantagen är Vi Har Tarzan På Middag där Åberg hänger på sig banjo och Möllberg en gitarr som ser ut som en banan. Förstås. Där blir det svängig gladjazz. Kanske är Trazan & Banarne-låtarna mer musikaliskt varierade än Electric Banana Band? Mot slutet av konserten blir det medley med bland annat Min Piraja Maya (alla utom vakterna härmar pirajor med händerna) och förstås Banankontakt.

Torget är, trots en ganska hotfull himmel och regn på slutet, tämligen smockat. Publiken är utrustad med regnkläder och paraplyer. Och ingen konsert värd namnet är komplett utan en låt om människan ständiga vilja att bo in en svamp. Det blir förstås rejäl allsång.

Karl Oskar-festivalen från tidigare år:

Konsertrecension: John Bull Gang

Konsertrecension: Thomas Di Leva

Konsertrecension: Rix FM-festival

Konsertrecension: Pugh

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.