Konsertrecension: Ecaroh

Ecaroh 
Plats: Palladium.
Tid: Onsdagen den 21 september. 
Publik: Ett trettiotal.
Längd: 85 minuter plus paus. 
Bäst: Att en septemberonsdag kan bjuda på en så vacker upplevelse.

Pianisten Horace Silver hade en karriär som sträckte sig över nästan sextio år. Mest känd är han förmodligen för sitt arbete med The Jazz Messengers som han var med och grundade i mitten av femtiotalet. Då hade han redan spelat bakom Stan Getz och skulle även komma att spela med bland andra Miles Davis och Milt Jackson (bland MÅNGA andra). Det är inte gärdsgårdsserien vi pratar om. När Silver gick bort 85 år gammal sommaren 2014 lämnade han ett stort musikaliskt arv efter sig. 

Nu, två år senare, har ett gäng svenska jazzmusiker satt ihop en hyllningskonsert och denna sena septemberonsdag kom de till Palladium och spelade hårtsvängande och rytmisk hardbop med intrikata arrangemang. Hardbop? Jazzen kan nästan mäta sig med hårdrocken när det gäller antalet undergenrer.

Kvällens inleds, när alla delarna till trummorna är lokaliserade och monterade, med en tio minuter lång version av låten som heter just Ecaroh. Vänd på det om ni undrar vad ordet betyder. Sedan fortsätter de med en fint slingrande Señor Blues med en basrytm som driver hela bygget framåt. Peace blir aftonen första  mer lågmälda stycke. Dessutom med en melankoli som antyder en rationell insikt om att titeln är omöjlig att uppnå. Sedan blir det lite konferens om vad de ska spela näst. Den lite obskyra Silver serenade vinner, och det ska vi vara tacksamma för. Det går att rabbla samtliga låtar. Nivån hålls uppe.

Ecaroh består av Björn Jansson på tenorsax, Jonne Bentlöv trumpet, Carl Orrje piano, Niklas Fernkvist kontrabas och Daniel Fredriksson trummor. Att nämna samtliga musiker i en konsertrecension är antingen att betrakta som utfyllnad eller som ett tecken på att alla förtjänar att nämnas. I detta fall rör det sig om det sistnämnda. Några av musikerna är vikarier, påpekar Jansson. Det är alltid någon som inte kan komma. Månresor eller tvättider nämns som exempel på saker som brukar komma i vägen. Trots detta står och sitter de och diggar till varandras solon. De trivs i och med musiken. Jansson är förresten pratglad och underhållande och vi får veta att han aldrig spelat inför en publik med så låg medelålder tidigare.

Efter extranumret The Preacher (som blev Jazzbacillen på svenska)  är luften lite klarare på vägen hem. En sån här kväll känns det som att jazzen har en framtid, även om den råkar vara sextio år gammal.

Läs mer om liknande:

Konsertrecension: Bechers Brew

Miles Davis mästerverk fyller 50 år (för sju år sedan)

Svensk jazz för nybörjare

Konsertrecension: Hans Olding/Jaska Lakkarinen

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.