Jaron Freeman Fox & The Opposite Of Everything blandar friskt

Plats: Kafe De Luxe.
Tid: Onsdagen 27 augusti.
Publik: Ett trettiotal.
Längd: 105 minuter plus paus.
Bäst: Spelglädjen och publikkontakten.

Hur ska musiken beskrivas? Bluegrass, klezmer, lite blues, lite indiskt, lite afrikanskt. Längst fram en överförfriskad sjöman. Folkmusik? Ja, i ordets allra mest förvirrande och vidaste mening. De har spelat både på folkmusikfestival, jazz och bluesditon. Världsmusik? Nu kanske det börjar närma sig. Men så är världsmusik en benämning som kan användas på i det närmaste all musik. De blandar musik med rötter i Europa, Afrika och Asien så världsmusik är väl en rimlig krona att kröna dem med. Det är dans och det är psykedelia. Och zydeco. Och traditionell svensk folkmusik från Värmland. Och något de kallar för en afroarabiskmongolisk sjömansvisa.

För att förvirra lite till - och varför inte nu när det går så bra - spelar musikerna ståbas (Charles James), trummor (Daniel Stadnicki), fiol (Jaron själv), klarinett (Samuel Davidson) och dragspel (David Atkinson). Det är inte den vanligaste av kombinationer. Stadnicki fyller förresten 30 år just denna onsdag och firas med att publiken spontansjunger Ja må han leva. Bandet gästas av Simon Nyberg på gitarr. I hans hemstad har bandet ätit äckliga korvar och det resulterar i en dovt mullrande sång som bara består av ordet Örebro. 

Inför Eyeball berättar Freeman Fox att han led av sömnlöshet som barn och brukade vika upp ögonlocken på sin bror i sängen bredvid - utan att brodern vaknade. Låten består av melodier han brukade nynna på de där sömnlösa nätterna. The Rabid Rabbi börjar snabbt och slutar ännu snabbare. Freeman Fox har publiken i sin hand och lockar till skratt. Han gör en grej av att inte kunna uttala Växjö och hittar på nya varianter varje gång (Veieixczoooouu).

Läser man recensioner om bandet hittar man referenser till Sun Ra, Tom Waits och Frank Zappa. Från Waits har de i alla fall väldigt konkret lånat låtarna Pony och Get Behind The Mule, men gjort om dem rejält. Pony blir en naken ballad med bara sång och fiol som avslutar första halvan. The Doors People Are Strange görs i en version som utspelar sig i filmregissören David Lynchs huvud. Attityden är i alla fall rock´n´roll, inte minst i förhållningssättet. Zappareferensen kommer in när det ibland blir mer teknisk komplex uppvisning än njutbart.

Konsertens första halva sker inför sittande publik. Den andra halvan inför dansande och tjoande. Det känns mer passande.

Läs mer om liknande:

Tom Waits nästan på riktigt

Världsmusikfestival i Växjö

OK Star Orchestra är sin egen världsmusikfestival

Väsen och Le Vent Du Nord

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Klubb Kalabalik: syntens näste

I linje med Henry Fords kända citat om att man kunde beställa hans bil i valfri färg förutsatt att man valde svart föredrar syntare också att klä sig som Johnny Cash. De som vill skoja till det lite har gråa jackor. Andra färger är strikt hänvisade till håret. Det finns ett undantag till de här reglerna och det är rött. Vill ni veta varför får ni kolla in omslaget till Kraftwerks skiva The Man Machine.

I helgen var det med andra ord återigen dags för Klubb Kalabalik på Tyrolen utanför Alvesta. Det uppstår en intressant kontrast när det spelas elektronisk musik i en gammal folkpark. Under fredagen och lördagen var där fullt av syntar, trummaskiner och bensindunkar. Artister från väl valda delar av Europa och Kanada var på plats.

På lördagseftermiddagen bjöd svenska duon Stumm/Risberg på förtätade ljudsjok på Joddeleroscenen. Det finns tak, men inga väggar. Lite så är musiken också. Traditionell låtstruktur är inte deras grej, men det är en häftig upplevelse. De bjuder på dagens första och eventuellt sista bensindunksolo. Musiken hade möjligtvis gjort sig bättre i skymning, men det går att trösta sig med att det i alla fall regnar. Ska det vara Östberlin 1987 så ska det. Inte för att det hindrar någon att behålla solglasögonen på. Tillsammans med åtta andra är Stumm/Risberg en del av skivbolaget Kollaps Records showcase - det vill säga ett paket med smalare artister som gör kortare spelningar för att visa upp sig. 

Sedan över till danskkanadensiska (ett ord så gott som något) Sally Dige som utöver att vara musiker också är designer. Det märks på hennes framtoning att hon är estetisk medveten. Scenen dränks i blått. Rösten är monoton och minspelet nollställt. Tänk Lana Del Ray som sångare i Human League. Kollegan bakom synten dansar lite ibland, spelar lite ibland, men står oftast still med armarna bakom ryggen. Det är punk. På tal om det är det många punkare på plats. Betyder det att synt är den nya punken? Eller att punk är den nya synten? Sally pratar förresten danska mellan låtarna. Det borde alla artister göra, oavsett om de är från Danmark eller inte. Tosen tagg!

Förresten - vad kul att du nämner vädret. Vädret ser till att det inte går att sitta på gräset och ha syntpicknick även om man vill. Några sitter på gräset ändå, andra har stolar med sig. Campingen är full av tält som trotsar vädret och folk som åker på festival för att njuta av sammanhållningen snarare än musiken. Och varför inte?

Under återuppståndna Stockholmsbandet Art Facts spelning börjar solen skina. De är besvikna; deras mest kända låt heter Rain In The South och nu skiner den förbannade solen i södern och förstör allt. Men det är fullt framför scenen och de får ljudliga applåder. Tycker man att Depeche Mode-låtarna World In My Eyes och Strangelove är de två bästa låtarna som gjorts - och sämre smak kan man ha - är Art Fact ett utmärkt band.

Grekiska duon Selofan låter och ser ut som om Jenny Wilson och Lady Gaga har fått en anabolabiffad dotter. De låter väldigt tyska på ett unzunzigt sätt. Men alla som kallar en låt för Love Is A Mental Suicide är värda en applåd.

På väg ut genom grinden bjuds det på bonuskonsert av enmansorkestern Anders Flanderz. För egen hand och fot hanterar han blås, klaviatur, dragspel, hi-hat och cymbal och bjuder på leenden bland publiken som samlas runt honom. Och för att se till att det inte blir panik på området kan man ladda telefonen i tre timmar för 20 kronor. Det är 180 kr billigare än en gammal vinyl med Cat Rapes Dog. Inget lätt val.

Läs mer om liknande:

Kraftwerks framtidsnostalgi är tidlös

Depeche Mode för nybörjare

Jenny Wilson live i färg

Mer om mannen i svart: Country för nybörjare

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Bokrecension: Viv Albertine

CLOTHES, CLOTHES, CLOTHES. MUSIC, MUSIC, MUSIC. BOYS, BOYS, BOYS.
VIV ALBERTINE
FÖRLAG: FABER & FABER

När Viv Albertine gick i skolan var hon så blyg att hon aldrig vågade räcka upp handen för att fråga om hon fick gå på toa. Det slutade med att naturen vann.

Hemma hos en kompis hör hon The Beatles för första gången. Det är som att stoppa in fingrarna i ett vägguttag. Singeln Can´t Buy Me Love förklarar att det finns något större och häftigare runt hörnet. När de vänder på skivan hittar de You Can´t Do That. Den är ännu bättre. I John Lennons röst hör hon samma längtan, ensamhet och sårbarhet hon själv känner. Och frustration. Men hur blir man en sån som gör musik? Familjen är fattig och bor i en skokartong i norra London. Enda kopplingen till musikvärlden är att hon bor i Muswell Hills som The Kinks också kommer ifrån.

Via Lennon, Yoko Ono och senare Patti Smith drömmer Albertine om att våga göra något som är lika utlämnande, kompromisslöst och självständigt som dem. Attityden hos punken befriar henne innan hon inser att den är lika dogmatisk, fördomsfull och trångsynt som världen den gör uppror mot. Hon skriver kärleksfullt om den blyge nära vännen Sid Vicious. De har mycket gemensamt med och bildar ett band. Hon skriver om Mick Jones som också sätter ihop ett band och fastnar för namnet The Clash. Det är han som ger henne modet att våga köpa gitarr och det leder till att hon blir medlem i The Slits med sångerskan Ari Up (den förmodligen mest kända tyska rastafarin, trots hård konkurrens) i spetsen.

En vecka innan första turnén konstaterar Viv att hon måste öva. Hon kan fortfarande inte stå upp och spela samtidigt. Bandet har inte spelat live tillsammans och deras uppvärmning består av att de går till en klubb och brottar ner bandet som står på scen. Sedan hinner de spela en låt innan de själva blir utslängda av personalen. När de gör sin första riktiga spelning i Edinburgh hoppas hon veta vad hon ska spela och tänker att om de andra också kommer ihåg vad de ska spela borde de vara klara med låten samtidigt. Det visar sig inte riktigt fullt så enkelt.

Bokens andra halva kallas bok två och utspelas efter bandet splittras. Den handlar om resten av hennes liv, som är betydligt mer än det-som-hände-efter-att-karriären-tog-slut. Andra delen är mer gripande, med bland annat en komplett yrkesmässig omskolning och försöken att bli mamma. Och hur hon bestämmer sig för att bara ha sex med män hon kan se som far till sitt barn. Efter tre års celibat ger hon upp.

Viv Albertine har skrivit en självbiografi som är naken, personlig, som vågar vara pinsam och är väldigt rolig. Och ibland allt samtidigt. Det är en bok även för läsare som inte är intresserade av punk eller som aldrig hört talas om The Slits. Och det är en bok så uppriktig och rakt på sak att både Lennon, Ono och Smith kunnat vara stolta över den. I likhet med Smiths Just Kids förtjänar Clothes, Clothes, Clothes. Music, Music, Music. Boys, Boys, Boys. att nå långt utanför författarens vanliga fanskara.

Läs mer om liknande:

Mer punkhistoria i Please Kill Me

 John Lennon minns

Yoko Ono skriker sig rakt ut i evigheten

Patti Smiths väg till Polarpriset

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Lågmäld lördagskväll lockar till extranummer

STOCKHOLM LISBOA PROJECT
Plats: Kafe De Luxe.
Tid: Lördagen den 16e augusti.
Längd: 65 minuter.
Publik: Ett trettiotal.
Bäst: Musiken är gripande.
Saknade mest: Visst hade denna lågmälda lördagskväll förtjänat större publik.

Den uppmärksammande läsaren har redan lagt märke till att bandet har två städer i sitt namn. Stockholm är huvudstad i Sverige och Lisboa/Lissabon huvudstad i Portugal. Musikerna blandar den portugisiska fadon med svenska polskor, nytt och eget blandas med tradition, långsamt blandas med dansant stampande. De oändliga skogarna och de ljusa sommarnätterna som anas i svensk folkmusik passar bra ihop med det portugisiska temperamentet, det oändliga havet och längtan. Utan att förstå portugisiska grips man av känslan i Micaela Vaz sång.

Att försöka återskapa de portugisiska låttitlarna i skriven form är dömt att misslyckas, men en av låtarna handlar om att plocka vindruvor. Vi får förklarat för oss att låten egentligen handlar om förlorad kärlek. En mer lättstavad titel är valsen som skrevs för att spelas på bröllop när tårtan skärs - den heter Tårtlåt och innehåller en munspelsduell som visar sig vara en underskattad företeelse.

Kvartetten har släppt tre skivor med denna personliga blandning av musikstilar som tycks ha både väldigt olika och väldigt lika temperament. Förutom sångerskan hör vi Filip Jers på munspel, Simon Stålspets på mandola (släkt med gitarren) och Sérgio Crisótomo på violin. Han skrev Utlandspolska och döpte den så för att han skrev den i utlandet - det vill säga Portugal - innan han flyttade till Sverige. Stålspets berättar att bandet funnits i tio år och att de under många år främst turnerade i Portugal och Spanien, men att den ekonomiska situationen inneburit att de turnerar mer i norra Europa.

Sista låten innan vad som verkar vara ett helt oplanerat extranummer blir Amália Rodrigues - det största och mest legendariska namnet inom fadon - låt Vagamundo, den första låten som Alain Oulman skrev till henne. Deras samarbete blev ett av genrens mest fruktsamma. Låten handlar om att portugiser tycker om att vara ledsna, de finner tröst och styrka i det. Vagamundo följs av en vandring tillbaka till fadons rötter med en av de äldsta kända sångerna inom traditionen och då befinner vi oss i början av 1800-talet i Lissabon.

Det är en missuppfattning att musik ska byggas av glädje. Sorg, saknad och längtan är minst lika lyckade och viktiga byggstenar. Publiken är förvisso liten, men entusiastisk och berörd. För vem har inte saknat eller längtat efter någon?

Läs mer om liknande:

Carminho -från Portugal med krossat hjärta

Världsmusikfestival i Växjö

Väsen ska upplevas live

OK Star Orchestra är sin egen världsmusikfestival

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Håller Moderaterna i Växjö på att splittras?

Det här är en bild partiet som börjar på M använder i sin valkampanj. Att det är en hyllning till omslaget på The Beatles-skivan Abbey Road förstår de flesta.

The Beatles splittrades sommaren/hösten 1969 bara veckor efter att den kända bilden togs (även om splittringen inte blev officiell förrän året efter).

Så vad är det egentligen partiet som börjar på M vill säga? Möjligtvis vill de bara starta ett rykte om att Bo Frank, i likhet med vad som drabbade Paul McCartney, är död. Möjligtvis för att locka väljare som är trötta på Frank.

Läs mer om The Beatles:

50 år sedan The Beatles första Sverigebesök

The White Album är en väldigt vit skiva

Hey Bulldog - en lite borttappad låt

The Beatles någorlunda alternativa Topp 10

Bluesresa för barn i alla åldrar

AMERIKARESAN
Plats: Utvandrarnas hus.
Tid: Lördagen den nionde augusti.
Längd: 50 minuter.
Publik: Ett trettiotal.
Bäst: Musikaliteten, berättarglädjen och fisar som luktar blommor.

När Johan Hedin spelar nyckelharpa uppenbarar sig Jan Troells filmatisering av Utvandrarna framför ögonen. Så skulle en instrumental musikalversion kunna låta. Där finns vemodet, de oändliga skogarna och de ljusa vackra sommarkvällarna. Med detta inget illa menat om Björn och Bennys version, men rent musikaliskt låter den inte som något Karl-Oskar och Kristina kan ha lyssnat på när de gick ut och dansade tillsammans en varm sommarkväll.

Marcus Svensson utgår från country, boogie woogie och blues för berättelsen Amerikaresan. Den har inget med Wilhelm Moberg att göra, men handlar om drängen Gustafs resa från Småland till Louisiana. Han längtar hem ibland, har svårt med språket och blir nästan uppäten av en alligator. Det är också en historielektion. Vi får veta att det kunde ta tre månader att korsa Atlanten i slutet av artonhundratalet. Mycket stod på spel, men så var också USA drömmarnas land där, får vi veta, en fis luktar som en blombukett. Om just den faktan är historiskt belagt får vara osagt.

Countryn uppstod i mötet mellan folk som emigrerat från Europa till USA och bluesen uppstod i mötet mellan folk som togs från Afrika till USA som slavar. Oavsett om det är avsiktligt eller inte blir Amerikaresan också en politisk föreställning, om än inte uttalat. Den utspelas under en period när Sverige var ett fattigt land med hungersnöd och det är mindre än 150 år sedan. 20 procent av befolkningen valde att flytta utomlands, oavsett om de egentligen ville eller inte.

Men mest av allt är resan underhållande. Föreställningen sägs riktas till barn, men berättarglädje tilltalar barn i alla åldrar och när det lite oväntat dyker upp en cajunrövarprinsessa är det svårt att inte le oavsett om man är fem eller 85. Eftersom drängen Gustaf är en ärlig människa får han rövarprinsessan Emma att göra om bandet till ett rockband. 

För att berätta den här historien har Svensson -  som är på scen med sin Nationalgitarr från 1930-talet, en riktig skönhet, och kontrabasisten Petter Eriksson - skrivit en rad låtar i en lätt igenkännlig form. Musikerna har ett sväng som är lika svårt att fixa som det är otvunget självklart när det uppstår och de båda är samspelade från topp till tå. Det rycker i fötter och ben. Musiken är inte bara där för att föra berättelsen framåt utan står utmärkt på egna ben. Svensson har också en bra förmåga att göra publiken delaktig i berättandet, inte minst barnen längst fram. När det är dags att lägga järnväg får han alla (ALLA) att ställa sig upp, sjunga med och göra armrörelser. För man kan inte lägga järnväg sittandes.

 De 50 minuterna går alldeles för snabbt och det ska mycket till för att inte bli på gott humör. Har man minsta lilla barnasinne kvar är det en hjärtevärmande resa med humor, rövare, vänskap, spelglädje, slidegitarr och alligatorbrottning.

Läs mer om liknande:
Johan Hedin på folkmusikfestivalen i Korrö
Blueslovers, where art thou?
Så spelar du blues! Hela listan!
Country för nybörjare
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Rix FM Festival får inte riktigt igång publiken

Plats: Stortorget.
Tid: Fredagen den åttonde augusti.
Längd: 125 minuter.
Publik: Torget är ungefär halvfullt.
Bäst: Säga vad man vill om musiken, men Eric Saade bjuder på mer show än de andra artisterna tillsammans.

Hur väljer Rix FM vilka artister som ska vara med på festivalen? Skivbolagen och radiokanalen kommer överens om att vissa artister ska spelas ofta och som tack görs de tillgängliga för turné. Kanske cyniskt, men ingen ny överenskommelse. Det här gör att Rix FM väldigt mycket sitter i knät på skivbolagen och övriga annonsörer. I en perfekt värld skulle de olika programledarna spela musik de gillar, men man kan inte få allt. Och det är inte Robin Stjernbergs fel att han, till skillnad från Frank Sinatra, inte har kopplingar till maffian som kan förhandla åt honom.

Artisterna som står där uppe är genomgående proffsiga och bitvis charmiga, men när de ber publiken klappa takten är det inte många som låser upp armarna. Sanna Nielsen är proffs ut i Melodifestivalfingerspetsarna, men blev förmodligen inte till under någon av de mest inspirerade dagarna vid löpande bandet. Att sjunga tre ballader på rad är inte helt klockrent. Melodifestivalvinnaren Undo framförs sist. Det är första gången under kvällen applåderna sprider sig lite längre ut i publiken.

Innan dess har vi hört Ulf Nilsson och hans hästsvans köra två bredbenta rockballader, energiska Amanda Fondell som verkar ha inspirerats av Björk till sång och frisyr, Basim (iii!) som är Danmarks svar på Darin men tyvärr vägrar prata danska mellan låtarna och Linnea Henriksson som känns mer P3 än Rix FM. Samtliga är duktiga, men lyckas inte överbrygga gapet till publiken. Det är inte lätt att få till atmosfär med bara två-tre låtar. Robin Stjernberg (iiiiiii!) sjunger två gympapass och en ballad och är - med rätta - stolt över sin falsett. Några meter bort säljs det sockervadd. Ibland är slumpen förvillande lik en planerad metafor.

Mellan artisterna pratar och sjunger Niclas och Basse, bandet får också köra en låt. Det tillför inte mycket. När det visas film på storskärm från turnén med bland annat intervjuer är ljudet så lågt (det finns stränga regler för hur högljudd man får vara på ett torg i en stad) att det är svårt att höra vad som sägs även om man är bra placerad i publiken. Skrikandet från det närliggande tivolits åkattraktion Kräkotromben överröstar bitvis ljudet från scenen. Publiken är annars som publiken oftast är på stadsfester. Längst fram står folk i yngre tonåren och klappar och sjunger. De flesta andra är förmodligen här mer för att vädret är fint och inträdet gratis än för musiken. Applåderna riskerar inte välta residenset.

Eric Saade (IIIIIIIIIIIIIIIII!) är också han proffsig, har fyra dansare och dessutom en charmig utstrålning - även om han försöker vara lite tuff med solglasögon -  som Nielsen inte kommer i närheten av. De kör Popular och nya Take A Ride som båda är effektiva även om de inte har lika mycket personlighet som framförandet. Men han spelar inte Manboy. Skandal.

Läs mer om något helt annat:

Country för nybörjare

Svensk jazz för nybörjare

Skäggrock för nybörjare

Årets bästa skivor 2013

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.