Rix FM Festival får inte riktigt igång publiken

Plats: Stortorget.
Tid: Fredagen den åttonde augusti.
Längd: 125 minuter.
Publik: Torget är ungefär halvfullt.
Bäst: Säga vad man vill om musiken, men Eric Saade bjuder på mer show än de andra artisterna tillsammans.

Hur väljer Rix FM vilka artister som ska vara med på festivalen? Skivbolagen och radiokanalen kommer överens om att vissa artister ska spelas ofta och som tack görs de tillgängliga för turné. Kanske cyniskt, men ingen ny överenskommelse. Det här gör att Rix FM väldigt mycket sitter i knät på skivbolagen och övriga annonsörer. I en perfekt värld skulle de olika programledarna spela musik de gillar, men man kan inte få allt. Och det är inte Robin Stjernbergs fel att han, till skillnad från Frank Sinatra, inte har kopplingar till maffian som kan förhandla åt honom.

Artisterna som står där uppe är genomgående proffsiga och bitvis charmiga, men när de ber publiken klappa takten är det inte många som låser upp armarna. Sanna Nielsen är proffs ut i Melodifestivalfingerspetsarna, men blev förmodligen inte till under någon av de mest inspirerade dagarna vid löpande bandet. Att sjunga tre ballader på rad är inte helt klockrent. Melodifestivalvinnaren Undo framförs sist. Det är första gången under kvällen applåderna sprider sig lite längre ut i publiken.

Innan dess har vi hört Ulf Nilsson och hans hästsvans köra två bredbenta rockballader, energiska Amanda Fondell som verkar ha inspirerats av Björk till sång och frisyr, Basim (iii!) som är Danmarks svar på Darin men tyvärr vägrar prata danska mellan låtarna och Linnea Henriksson som känns mer P3 än Rix FM. Samtliga är duktiga, men lyckas inte överbrygga gapet till publiken. Det är inte lätt att få till atmosfär med bara två-tre låtar. Robin Stjernberg (iiiiiii!) sjunger två gympapass och en ballad och är - med rätta - stolt över sin falsett. Några meter bort säljs det sockervadd. Ibland är slumpen förvillande lik en planerad metafor.

Mellan artisterna pratar och sjunger Niclas och Basse, bandet får också köra en låt. Det tillför inte mycket. När det visas film på storskärm från turnén med bland annat intervjuer är ljudet så lågt (det finns stränga regler för hur högljudd man får vara på ett torg i en stad) att det är svårt att höra vad som sägs även om man är bra placerad i publiken. Skrikandet från det närliggande tivolits åkattraktion Kräkotromben överröstar bitvis ljudet från scenen. Publiken är annars som publiken oftast är på stadsfester. Längst fram står folk i yngre tonåren och klappar och sjunger. De flesta andra är förmodligen här mer för att vädret är fint och inträdet gratis än för musiken. Applåderna riskerar inte välta residenset.

Eric Saade (IIIIIIIIIIIIIIIII!) är också han proffsig, har fyra dansare och dessutom en charmig utstrålning - även om han försöker vara lite tuff med solglasögon -  som Nielsen inte kommer i närheten av. De kör Popular och nya Take A Ride som båda är effektiva även om de inte har lika mycket personlighet som framförandet. Men han spelar inte Manboy. Skandal.

Läs mer om något helt annat:

Country för nybörjare

Svensk jazz för nybörjare

Skäggrock för nybörjare

Årets bästa skivor 2013

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.