Lågmäld lördagskväll lockar till extranummer
STOCKHOLM LISBOA PROJECT
Plats: Kafe De Luxe.
Tid: Lördagen den 16e augusti.
Längd: 65 minuter.
Publik: Ett trettiotal.
Bäst: Musiken är gripande.
Saknade mest: Visst hade denna lågmälda lördagskväll förtjänat större publik.
Plats: Kafe De Luxe.
Tid: Lördagen den 16e augusti.
Längd: 65 minuter.
Publik: Ett trettiotal.
Bäst: Musiken är gripande.
Saknade mest: Visst hade denna lågmälda lördagskväll förtjänat större publik.
Den uppmärksammande läsaren har redan lagt märke till att bandet har två städer i sitt namn. Stockholm är huvudstad i Sverige och Lisboa/Lissabon
huvudstad i Portugal. Musikerna blandar den portugisiska fadon med
svenska polskor, nytt och eget blandas med tradition, långsamt blandas
med dansant stampande. De oändliga skogarna och de ljusa sommarnätterna
som anas i svensk folkmusik passar bra ihop med det portugisiska
temperamentet, det oändliga havet och längtan. Utan att förstå
portugisiska grips man av känslan i Micaela Vaz sång.
Att försöka återskapa de portugisiska låttitlarna i skriven form är
dömt att misslyckas, men en av låtarna handlar om att plocka vindruvor.
Vi får förklarat för oss att låten egentligen handlar om förlorad
kärlek. En mer lättstavad titel är valsen som skrevs för att spelas på
bröllop när tårtan skärs - den heter Tårtlåt och innehåller en
munspelsduell som visar sig vara en underskattad företeelse.
Kvartetten har släppt tre skivor med denna personliga blandning av
musikstilar som tycks ha både väldigt olika och väldigt lika
temperament. Förutom sångerskan hör vi Filip Jers på munspel, Simon
Stålspets på mandola (släkt med gitarren) och Sérgio Crisótomo på
violin. Han skrev Utlandspolska och döpte den så för att han skrev den i
utlandet - det vill säga Portugal - innan han flyttade till Sverige.
Stålspets berättar att bandet funnits i tio år och att de under många år
främst turnerade i Portugal och Spanien, men att den ekonomiska
situationen inneburit att de turnerar mer i norra Europa.
Sista låten innan vad som verkar vara ett helt oplanerat extranummer
blir Amália Rodrigues - det största och mest legendariska namnet inom
fadon - låt Vagamundo, den första låten som Alain Oulman skrev till
henne. Deras samarbete blev ett av genrens mest fruktsamma. Låten
handlar om att portugiser tycker om att vara ledsna, de finner tröst och
styrka i det. Vagamundo följs av en vandring tillbaka till fadons
rötter med en av de äldsta kända sångerna inom traditionen och då
befinner vi oss i början av 1800-talet i Lissabon.
Det är en missuppfattning att musik ska byggas av glädje. Sorg,
saknad och längtan är minst lika lyckade och viktiga byggstenar.
Publiken är förvisso liten, men entusiastisk och berörd. För vem har
inte saknat eller längtat efter någon?
Läs mer om liknande:
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar
Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]
<< Startsida