Klubb Kalabalik: syntens näste
I linje med Henry Fords kända citat om att man kunde beställa hans bil i
valfri färg förutsatt att man valde svart föredrar syntare också att
klä sig som Johnny Cash. De som vill skoja till det lite har gråa
jackor. Andra färger är strikt hänvisade till håret. Det finns ett
undantag till de här reglerna och det är rött. Vill ni veta varför får
ni kolla in omslaget till Kraftwerks skiva The Man Machine.
I helgen var det med andra ord återigen dags för Klubb Kalabalik
på Tyrolen utanför Alvesta. Det uppstår en intressant kontrast när det
spelas elektronisk musik i en gammal folkpark. Under fredagen och
lördagen var där fullt av syntar, trummaskiner och bensindunkar.
Artister från väl valda delar av Europa och Kanada var på plats.
På lördagseftermiddagen bjöd svenska duon Stumm/Risberg på förtätade
ljudsjok på Joddeleroscenen. Det finns tak, men inga väggar. Lite så är
musiken också. Traditionell låtstruktur är inte deras grej, men det är
en häftig upplevelse. De bjuder på dagens första och eventuellt sista
bensindunksolo. Musiken hade möjligtvis gjort sig bättre i skymning, men
det går att trösta sig med att det i alla fall regnar. Ska det vara
Östberlin 1987 så ska det. Inte för att det hindrar någon att behålla
solglasögonen på. Tillsammans med åtta andra är Stumm/Risberg en del av
skivbolaget Kollaps Records showcase - det vill säga ett paket med
smalare artister som gör kortare spelningar för att visa upp sig.
Sedan över till danskkanadensiska (ett ord så gott som något) Sally
Dige som utöver att vara musiker också är designer. Det märks på hennes
framtoning att hon är estetisk medveten. Scenen dränks i blått. Rösten
är monoton och minspelet nollställt. Tänk Lana Del Ray som sångare i
Human League. Kollegan bakom synten dansar lite ibland, spelar lite
ibland, men står oftast still med armarna bakom ryggen. Det är punk. På
tal om det är det många punkare på plats. Betyder det att synt är den
nya punken? Eller att punk är den nya synten? Sally pratar förresten
danska mellan låtarna. Det borde alla artister göra, oavsett om de är
från Danmark eller inte. Tosen tagg!
Förresten - vad kul att du nämner vädret. Vädret ser till att det
inte går att sitta på gräset och ha syntpicknick även om man vill. Några
sitter på gräset ändå, andra har stolar med sig. Campingen är full av
tält som trotsar vädret och folk som åker på festival för att njuta av
sammanhållningen snarare än musiken. Och varför inte?
Under återuppståndna Stockholmsbandet Art Facts spelning börjar
solen skina. De är besvikna; deras mest kända låt heter Rain In The South och nu skiner den förbannade solen i södern och förstör allt. Men
det är fullt framför scenen och de får ljudliga applåder. Tycker man att
Depeche Mode-låtarna World In My Eyes och Strangelove är de två bästa
låtarna som gjorts - och sämre smak kan man ha - är Art Fact ett utmärkt
band.
Grekiska duon Selofan låter och ser ut som om Jenny Wilson och Lady
Gaga har fått en anabolabiffad dotter. De låter väldigt tyska på ett
unzunzigt sätt. Men alla som kallar en låt för Love Is A Mental Suicide
är värda en applåd.
På väg ut genom grinden bjuds det på bonuskonsert av enmansorkestern
Anders Flanderz. För egen hand och fot hanterar han blås, klaviatur,
dragspel, hi-hat och cymbal och bjuder på leenden bland publiken som
samlas runt honom. Och för att se till att det inte blir panik på
området kan man ladda telefonen i tre timmar för 20 kronor. Det är 180
kr billigare än en gammal vinyl med Cat Rapes Dog. Inget lätt val.
Läs mer om liknande:
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar
Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]
<< Startsida