Klubb Kalabalik: syntens näste

I linje med Henry Fords kända citat om att man kunde beställa hans bil i valfri färg förutsatt att man valde svart föredrar syntare också att klä sig som Johnny Cash. De som vill skoja till det lite har gråa jackor. Andra färger är strikt hänvisade till håret. Det finns ett undantag till de här reglerna och det är rött. Vill ni veta varför får ni kolla in omslaget till Kraftwerks skiva The Man Machine.

I helgen var det med andra ord återigen dags för Klubb Kalabalik på Tyrolen utanför Alvesta. Det uppstår en intressant kontrast när det spelas elektronisk musik i en gammal folkpark. Under fredagen och lördagen var där fullt av syntar, trummaskiner och bensindunkar. Artister från väl valda delar av Europa och Kanada var på plats.

På lördagseftermiddagen bjöd svenska duon Stumm/Risberg på förtätade ljudsjok på Joddeleroscenen. Det finns tak, men inga väggar. Lite så är musiken också. Traditionell låtstruktur är inte deras grej, men det är en häftig upplevelse. De bjuder på dagens första och eventuellt sista bensindunksolo. Musiken hade möjligtvis gjort sig bättre i skymning, men det går att trösta sig med att det i alla fall regnar. Ska det vara Östberlin 1987 så ska det. Inte för att det hindrar någon att behålla solglasögonen på. Tillsammans med åtta andra är Stumm/Risberg en del av skivbolaget Kollaps Records showcase - det vill säga ett paket med smalare artister som gör kortare spelningar för att visa upp sig. 

Sedan över till danskkanadensiska (ett ord så gott som något) Sally Dige som utöver att vara musiker också är designer. Det märks på hennes framtoning att hon är estetisk medveten. Scenen dränks i blått. Rösten är monoton och minspelet nollställt. Tänk Lana Del Ray som sångare i Human League. Kollegan bakom synten dansar lite ibland, spelar lite ibland, men står oftast still med armarna bakom ryggen. Det är punk. På tal om det är det många punkare på plats. Betyder det att synt är den nya punken? Eller att punk är den nya synten? Sally pratar förresten danska mellan låtarna. Det borde alla artister göra, oavsett om de är från Danmark eller inte. Tosen tagg!

Förresten - vad kul att du nämner vädret. Vädret ser till att det inte går att sitta på gräset och ha syntpicknick även om man vill. Några sitter på gräset ändå, andra har stolar med sig. Campingen är full av tält som trotsar vädret och folk som åker på festival för att njuta av sammanhållningen snarare än musiken. Och varför inte?

Under återuppståndna Stockholmsbandet Art Facts spelning börjar solen skina. De är besvikna; deras mest kända låt heter Rain In The South och nu skiner den förbannade solen i södern och förstör allt. Men det är fullt framför scenen och de får ljudliga applåder. Tycker man att Depeche Mode-låtarna World In My Eyes och Strangelove är de två bästa låtarna som gjorts - och sämre smak kan man ha - är Art Fact ett utmärkt band.

Grekiska duon Selofan låter och ser ut som om Jenny Wilson och Lady Gaga har fått en anabolabiffad dotter. De låter väldigt tyska på ett unzunzigt sätt. Men alla som kallar en låt för Love Is A Mental Suicide är värda en applåd.

På väg ut genom grinden bjuds det på bonuskonsert av enmansorkestern Anders Flanderz. För egen hand och fot hanterar han blås, klaviatur, dragspel, hi-hat och cymbal och bjuder på leenden bland publiken som samlas runt honom. Och för att se till att det inte blir panik på området kan man ladda telefonen i tre timmar för 20 kronor. Det är 180 kr billigare än en gammal vinyl med Cat Rapes Dog. Inget lätt val.

Läs mer om liknande:

Kraftwerks framtidsnostalgi är tidlös

Depeche Mode för nybörjare

Jenny Wilson live i färg

Mer om mannen i svart: Country för nybörjare

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.