Årets bästa skivor 2013

1 OSSLER - Stas

Fantastiskt vackert. Ett jäkla oväsen. Existentiella frågor det inte går att svara på. Stora känslor och små ord som viskandes delas mellan två människor. Musik för oss som ibland grubblar lite för mycket när vi egentligen borde sova. Och en berikande insikt om livets skörhet. Unna er tid för Ossler.

2 RON SEXSMITH - Forever Endeavour

Ron Sexsmiths texter och melodier kommer närmare ju mer lågmäld han är. Hans cirka tionde skiva är en av de mest lågmälda och känns som en söndagspromenad med en vän man umgås med allt för sällan. Gillar man dåliga ordvitsar ska man förresten följa Sexsmith på Twitter.

3 EMILY WELLS - Mama

Mama´s Gonna Give You Love vara en av årets stora hits, i alla fall i ett parallellt och mer rättvist universum. Hiphop, jazz, soul och klassiskt blandas i samma låtar. Oavsett vad motsatsen till lättkategoriserad musik kallas finns det här. En Billie Holiday för 2000-talet.

4 QUEENS OF THE STONE AGE - ...Like Clockwork
 Bandets första skiva på sju år kom till under stora vedermödor för ambitiösa kaptenen Josh Homme. Och om singeln My god is the sun lät som en typisk stenålderspungspark innebar mycket annat en musikalisk nystart. Likt Led Zeppelin hårdrock med spretiga rötter för folk som inte tror sig gilla hårdrock.

5 TAMIKREST - Chatma

Både Tamikrest och Tinariwen tillhör nomadstammen Tuareg i Saharaöknen. Sången på tamashek blandar röster från kvinnor och män och instrumenten blandar elgitarrer med traditionella nordafrikanska instrument. Musik att långsamt sjunka ned i. De långsamma rytmerna tar gradvis över medvetandet.

Läs mer om liknande:
Ossler bör även upplevas live
Ron Sexsmith har gjort fler pärlor
Billie Holiday är med i Ken Burns dokumentärserie om jazz
Hårdrock för nybörjare
Tamikrest spelar världsmusik. Vad är det?
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Sven-Ingvars bjöd på klassiker

Plats: Konserthuset.
Tid: Söndagen den 15 december.
Längd: 110 minuter.
Publik: Så gott som fullt.
Bäst: Antalet klassiker är onekligen imponerande.
Saknade mest: Borde de inte hunnit med Någon Att Hålla I Hand?

Sven-Ingvars bildades 1956. Då var Sven-Erik Magnusson 14 år. Nu är han lite äldre och enda kvarvarande originalmedlemmen. Oavsett hur vindarna blåst har bandet funnits där. På sextiotalet när alla andra svenska popband sjöng på engelska och ville vara The Beatles sjöng Magnusson på värmländska och bandet hade jättehits med låtar som Säg Inte Nej Säg Kanske, Vid Din Sida, Börja Om Från Början, Min Gitarr, Fröken Fräken, Te Dans Mä Karlstatösera och Ett Litet Rött Paket. Samtliga framförs men lika många saknas.

I slutet av åttiotalet blev sextiotalet trendigt igen och Sven-Ingvars fick status som kultband. De har sedan dess fått specialskrivna låtar av bland andra Py Bäckman, Staffan Hellstrand, Plura Jonsson och Nisse Hellberg. Peter LeMarcs Hus Till Salu och Per Gessles Nio Liv spelas. Niklas Strömstedts Byns Enda Blondin får vi konstigt nog inte höra. Nils Annerssas Vise framförs på så bred värmländska att det bitvis är svårt att urskilja texten, men det är ändå en av konsertens höjdpunkter.

Showen är välregisserad med snyggt ljus, ibland kanske lite väl uppstyrd. Mellanpratet, där vi får veta hur allt började med klarinett och fortsatte med gitarr, blir ibland närmast innantilläsning. Detta balanseras av att Magnusson fortfarande besitter en pojkaktig charm och att han uppenbarligen tycker det är kul att sjunga de här i vissa fall minst sagt sönderspelade låtarna. Och han har kvar några Elvisrörelser i benen. Det är lika uppenbart att publiken har kul, även om allsången inledningsvis är lite söndagsblyg.

Till konserthuset kommer bandet med en föreställning kallad Musikhistoria, Gustaf Fröding & rock´n´roll. Fröding, ja. Borlängebandet Mando Diao släppte 2012 en skiva där de tonsatt Frödings (1860-1911) dikter. I en tid när det inte längre går att sälja skivor har den sålt trippel platina. Sven-Ingvars hade samma idé redan 1971 och att de återupplivar den just nu är inte en slump. Vi får veta att idén föddes efter att deras film Under Ditt Parasoll floppat och deras revisor förklarade att de behövde tjäna pengar. För er kalenderbitare: tre av skivans låtar tog sig in på Svensktoppen. Det Var Dans Bort I Vägen, En Litten Lôt Om Vår´n och E´ Fin Vise. För yngre bör det påpekas att Fröding inte hade dyslexi, men han var stolt över sin värmländska dialekt. Den först och sistnämnda inleder konserten.

2013 är Sven-Ingvars ett sexmannaband och av den kalibern att de kan fylla en konsert med klassiker - och gör det nästan. Två Mörka Ögon, från deras dansbandsår, framförs i en fin akustisk version av far och son Magnusson. Som extranummer får vi rockiga versioner av Börja Om Från Början, Jag Ringer På Fredag och Torparrock som slutar med allsång och utdraget förvridet gitarrljud. Magnusson avslutar kvällen med att hälsa att vi ska leva livet leende. 

Läs mer om liknande:

Sextiotalspop för nybörjare

I år är det femtio år sedan The Beatles kom till Sverige

Plura var nyligen i staden med Eldkvarn

Staffan Hellstrand sjöng på Växjö Visfestival

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Recension: Eric Clapton

ERIC CLAPTON - Give Me Strength: The 1974/75 Recordings
(UNIVERSAL)
Betyg: 3/5

I mitten av sjuttiotalet gjorde Eric Clapton comeback som soloartist med skivan 461 Ocean Boulevard. Då hade han under några år efter Creams splittring och en förvirrad soloskiva varit djupt nere i ett herointräsk och inte gjort någon skiva på fyra år. Sedan kom floden. Så pass att det nu kommer en box med den skivan, haltande uppföljaren There´s One In Every Crowd, liveskivan EC Was Here och tidigare outgivna låtar, alternativa versioner och jam. Sammanlagt fem skivor på fem och en halv timme. Till detta en bok på 60 sidor. 

Det är en rejäl dos blues, rock, gospel och versionen av Bob Marleys I Shot The Sheriff - Claptons första listetta i eget namn. 

Eventuellt årets julklapp för Claptoniten, eventuellt i mesta laget för oss andra som väljer dubbel-CDn med bara de utökade versionerna av de två studioskivorna istället. 461 Ocean Boulevard håller än. Lyssna på den fina slidegitarren i lågmälda pärlorna Give Me Strength och I Can´t Hold Out. Musiken har en avslappnad stämning som påminner om Claptonvännen JJ Cale.

There´s One In Every Crowd är inte lika kul. Efter hiten med Marley-covern valde Clapton, som ofta följt minsta motstånds lag, att låta halva skivan vara reggaelåtar, tyvärr med oinspirerat resultat. Efter att ha blivit fri från heroinet hade han börjat dricka istället, ett beroende som skulle visa sig vara ännu svårare att bryta. 

Däremot finns här låtar som inte kom med på EC Was Here som förtjänar våra öron. En avslappnad och stillsam tolkning av Jimi Hendrix Little Wing sprider värme i kroppen. Här finns också några 25 minuter långa liveinspeladebluesjam som förmodligen är en fråga om läggning, även om de visar att Clapton är en utmärkt gitarrist om han bara vill.

Claptons karriär har haft många toppar och dalar. De här inspelningarna gjordes när han, i alla fall musikaliskt, oftast var på väg uppåt - en uppgång som kulminerade med Slowhand 1977. Men både innan och efter det har han haft en sällsynt förmåga att sätta krokben på sig själv, trots all uppenbar talang. Lådan är ett dokument över att kunna, men inte alltid orka hela vägen.

Läs mer om liknande:

Clapton var med i The Rolling Stones Rock´n´roll Circus

JJ Cale 1938-2013

Bob Marley gav ut många skivor på klassiska skivbolaget Island

Så spelar du blues!

Publicerades ursprungligen i en kortare version i Smålandsposten.

Eldkvarn får inte i sista växeln

Plats: Folkets park
Tid: Lördagen den sjunde december
Längd: 90 minuter.
Publik: Strax över 200.
Bäst: Carlas solo i Största Skvallret I Stan.
Saknade mest: Det lilla extra infann sig inte.

2007 hamnade Eldkvarn för första gången etta på försäljningslistan. Då hade de gjort skivor i 33 år. Det är inte en helt vanlig formkurva. Sedan dess har det gått ytterligare sju år och denna lördagskväll är ännu en dag på scen för Norrköpings envisaste band (även om det egentligen bara är bröderna Plura och Carla Jonsson som föddes där). Hur gör man för att låtar som spelats tusentals gånger i ska gå på rutin och bli trötta? Hur många gånger har de spelat Pojkar, Pojkar, Pojkar?

Först ut: en oväntad Nånting Måste Gå Sönder. Sist ut: Ikväll. Däremellan  bland annat En Liten Kyss Av Dig, Fulla För Kärlekens Skull, Mauro Scocco-tolkningen Jag Saknar Oss, Vår Lilla Stad, som fått nytt liv som signatur till Pluras Kök och Carlas Å´hej Å´hå. Väntat blandas med oväntat. Mina Stjärnor Har Slocknat och Ett Fall Av Kärlek tillhör den sistnämnda kategorin. Inför Kärlekens Tunga berättar Plura att det efter Petra Marklunds tolkning i Så Mycket Bättre slutade med att banken ringde för att säga att de inte hade plats för hans pengar längre. Bilåkarcountryn Största Skvallret I Stan pyntas med ett lysande James Burton-solo av Carla.

Förra gången de spelade i Växjö hade trummisen Werner Modiggård feber och både kämpade och svettades som en tok på scenen. Det gjorde också att Plura pratade mycket mellan låtarna så att Modiggård skulle hinna vila upp sig. Berättelsen om Lasse Berghagen dyker upp den här gången också. Men ikväll är det Plura som har problem. Rösten håller inte hela vägen och han ser trött ut. Det stör egentligen inte, men det märks. Plura har förvisso aldrig varit någon Smokey Robinson, men ändå. Möjligtvis är det därför de börjar med två lugna låtar innan Plura byter från akustisk gitarr till elgitarr och inleder berättelsen om mammans varningsord: bli aldrig musiker, du blir slav under buteljen. Då vet alla rutinerade fans att det är dags för klassikern Ta Min Hand.

Modiggårds son Adrian på tamburin ser ut som Marvin Gaye i början av sjuttiotalet och har turnérat med bandet i flera år. Han sjunger två låtar, varav Jag Har Gjort Det Igen funkar bäst. Men att även låta honom sjunga kvällens näst sista låt känns dramaturgiskt klumpigt, även om han har en väldigt bra röst. Att han sjunger två låtar och Carla bara en är också lite konstigt med tanke på hur många fans lillebror har i publiken.

I sin nyutkomna självbiografi påpekar basisten Tony Thorén att det är försent att lägga av nu. Även om kvällens konsert inte når upp till den vanliga gåshudsnivån - inte ens Fulla För Kärlekens Skull - visar bandet att det inte är en slump att de överlevt alla år. Och att de även en kväll när de inte är i topp håller godkänd nivå, även om sista växeln uteblir, är egentligen mest ett bevis på vilken nivå de brukar hålla. Allt annat än fantastiskt blir en besvikelse. 

Läs mer om liknande:

Kungarna från Broadway kungar även i Växjö

Eldkvarnboken Den Stora Landsvägen

Studiebesök i Eldkvarn-land (Norrköping)

Resa Genom Ensamheten med Plura som guide

Eldkvarn - rätt band på fel plats

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Daniel Lemma fixar en trevlig kväll på sommaraltanen

Plats: Kafe De Luxe.
Tid: Lördagen den 30 november.
Längd: 70 minuter.
Publik: Tämligen smockat.
Bäst: Den sköna atmosfären musiken skapar.
Sämst: Lite för mycket mellanlunk.

Daniel Lemma börjar plocka poäng direkt när han kommer in ensam på scenen och inleder med Mississippi John Hurts Candyman. Eller i alla fall något som låter väldigt mycket som just den låten. När han slog igenom hade han ofta ekon av soul, men sedan dess har han rört sig mot singer-songwriter. Vi får under kvällens konsert höra låtar av Loudon Wainwright III (för en yngre publik känd som pappa till Martha och Rufus), Joni Mitchell och Bob Dylan. Samtliga artister med stor musikalisk bredd. I fallet Dylan gräver han fram den relativt okända Oxford Town som spelas som extranummer. Det är intressant att se publiken glatt klappa med till textrader om mord och rasism. Wainwright och Mitchell tolkas i form av The Swimming Song och Big Yellow Taxi. Artisterna ger en nyckel till Lemmas stil.

Hans framtoning gör ett lika sympatiskt intryck som musiken. Rösten påminner om en nedtonad Björn Skifs, och det är en komplimang. Vill man hoppa och skrika har man inte mycket att hämta, men vill man mysa en stund och njuta av välskrivna låtar sitter musiken som en vante och är nästan lika värmande. På något sätt har det hunnit gå tolv år sedan genombrottet med If I Used To Love You. Den framförs i en smått funkig version och resulterar i allsång. Musiknörden Lemma stoppar också in - om ordvalet tillåts - några rader från Marvin Gayes Sexual Healing.

Senaste skivan Telescope är mer akustiskt avskalad med doft av amerikansk folkmusik. En fint stampig Worries och Barber från just den skivan är två av höjdpunkterna under konserten. Trots att det bara är tre musiker på scen och två av dem spelar akustiska gitarrer är det rytmiskt och gungigt. Stefan Vingfors spelar både ståbas, dragspel och melodica, men inte samtidigt. Bandet är väldigt avslappnat och samspelt och när de sjunger stämsång påminner det bitvis om The Band. Det är anspråkslöst och lekfullt utan att vara slarvigt. Under några mer stillsamma låtar blir folk längre bak förvisso otåliga och börjar prata, men talangen för melodier som bär låtarna framåt är uppenbar.

Vissa artister jobbar hårt för att bli omtyckta och kommunicera. Lemma däremot verkar helt hemma, som en dag på altanen. Det finns inget avstånd mellan publik och artist. Bara kanelbullarna saknas. Efter konserten ställer han sig i DJ-båset och kvällen kan fortsätta.

Läs mer om liknande:

Bob Dylan för nybörjare

The Band lade grunden för skäggrocken

Marvin Gaye spelade in skivor för Motown

Bra dokumentär om amerikansk folkmusik

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.