Krister Jonsson Trio med Svante Henryson rockar till jazzen

Plats: Alvesta jazz & blues
Tid: Lördagen den 21 september.
Längd: 100 minuter plus paus.
Publik: Ett femtiotal och därmed fullt.
Bäst: Ökningen i temperatur efter paus.

Krister Jonsson Trio inleder med Voices där gitarren gör valljud. Det är avslappnat och fortsätter på samma spår med Velor som börjar med plockad cello. I inledningen av nya låten Woohoo får trummisen Peter Danemo ur sig ett plötsligt det är den innan han snabbt plockar upp trumpinnarna. Rytmsektion lägger en stämningsfull grund för Jonsson att lägga atmosfärisk gitarr över. Samtidigt spelar de hela tiden tillsammans - det blir inte bara ett enda långt gitarrsolo med anonyma kompmusiker som trios med gitarr i täten ibland är.

Henrysons cello bidrar ibland med toner från mellanöstern som ger musiken en tyngd och känsla som påminner om några av de mer progressiva ögonblicken från Led Zeppelins Physical Graffiti. Samtliga musiker tycks ha vuxit upp med hårdrock. Ibland finns det också en ton av svensk folkmusik och svenska proggrockbandet Kebnekajse.

- Vi vill gärna att publiken ska vara delaktig i den konstnärliga processen, säger Jonsson när han inleder konsertens andra halva med att stämma gitarren. Då har han också tagit av sig sin bandana och fått höra att han är snyggare utan den. Sedan brakar de igång med The Out som låter som The Jimi Hendrix Experience med en cello. Det är inte något man hör varje dag. Det visar sig också att cellon kan låta som en kossa när så krävs.

Kossan följs av betydligt mer finstämda Luna, komplett med borstar på trummorna och lågmält vacker Peter Green-gitarr. Men trots några lugnare stunder för musikerna betydligt mer väsen och skapar en helt annan laddning efter paus. Även om det inte är den sortens musik man står upp och hoppar till så blundar många, gungar med överkroppen och drömmer sig långt bort. Några gitarrsolon närmar sig rent av gränsen för vad som är mer tekniskt imponerande än intressant, men de landar ändå på rätt sida.

Truckload Of Wisdom har ett bassolo som innehåller några riff som skulle kunna vara från klassiska hårdrockslåtar - och kanske faktiskt också är det. Det finns dagar när Dan Berglund går på stadens gator som en helt vanlig man, men hans sätt att spela kontrabas är hans väldigt egna och högst personligt. Samma låt innehåller ett ylande gitarrsolo spelat på cello.

- Tack för att ni kom hit och för att ni stannade, påpekar Jonsson mot slutet av konserten. Det var så lite så. Och tack det samma.

Läs mer om liknande:

Led Zeppelin för nybörjare
Kebnekajse turnérar fortfarande

Det finns fler som inspireras av Jimi Hendrix
Dan Berglund var även med i Esbjörn Svensson Trio

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Heldag med brittisk musik och dans

Vad ska man göra en lördag om man inte ska dansa engelsk folkdans och lära sig mer om hur musiken spreds över världen? I Araby park arena var det heldag för de med bra kondition och bekväma skor. Ville man ha mat, och det kunde behövas, fanns det också. Under rubriken Rular, rillar och jiggar - brittisk musik och dans uppmärksammande Valshuset traditionell folkdans.

När man tänker på folkdans tänker man gärna på svensk folkdans som utgår från polskor som funnits i Sverige sedan sent 1400-tal. En liknande tradition, för lekmannen är det svårt att skilja dem åt, finns i England och Skottland. De kallas inte helt långsökt för engelskor. Och det som kallas schottis har inte helt oväntat sina huvudsakliga rötter i Skottland.

- Den här musiken kommer från Skottland och spred sig senare bland annat genom  emigration under mitten av 1700-talet till Appalacherna, Quebec, Australien och Skandinavien, berättar Magnus Gustafsson som jobbar på Musik i Syd och är en av fyra musiker under dagen.

- Musiken gavs olika namn i olika områden, men grunden är densamma. Även om den idag låter typiskt irländsk har den funnits lika länge i till exempel Bohuslän, fortsätter han.

Dagen började runt tre med två timmars danslektion med Mats Nilsson och Ingegärd Sigfridsson som pedagogiska och humoristiska instruktörer. Fokus låg på gruppdans snarare än pardans. Bitvis blir man yr bara av att titta på.

Efter en liten vattenpaus blev det konsert som bjöd på musik som enligt fiolinisten Göran Premberg var ett sammelsurium av grejer som ofta korsbefruktats på olika håll. Berättelser och musik, under mottot om gud vill och byxorna håller, kombinerades med dansuppvisning av nu omklädda instruktörer.

- Kläderna förstärker dansen och ger en ökad känsla, förklarar Mats och Ingegärd och menar att det rör sig om scenkläder snarare än folkdräkt. Det visuella intrycket är viktigt. Kjolen är tre meter vid och sydd efter medeltidsmode med hög midja.

- Det har hänt att folk blivit besvikna när vi bara haft våra vardagskläder på oss, förklarar Ingegärd. De har dansat ihop i 25 år och Mats i sammanlagt 50 år. Imponerande för någon som inte ser mycket äldre ut än 52.

Medelåldern bland deltagarna är annars just i övre medelåldern, även om det finns några ungdomar också. Ungdomar i det här sammanhangen är alla som inte fyllt femtio. Någon har en tröja med texten Dancing is my life. Alla leenden på golvet leder fram till en oundviklig fråga: Blir man glad av att dansa eller dansar man för att man är glad?

Mer om liknande: 
Väsen och Le Vent Du Nord blandar också stilar
Magnus Gustafsson var medlem i Sågskära

Esbjörn Hazelius och Navarra har rötter i bl a folkmusik

På föreläsning om medeltida ballader

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Proggen kanske inte var ond?

Jag hade länge svårt för det som i Sverige kallas proggmusik. Om man växte upp på åttiotalet blev man tvångsmatad med välmenande böcker om fattiga gatubarn i Nicaragua och dockprogram från Tjeckoslovakien om kartongfabriker där det utbryter strejk.

Full av fördomar som jag är avfärdade jag all progg som osvängig, pekpinnig och bara väldigt tråkig. Jag ville inte lyssna på mustaschprydda skåningar som var lite förnuftigare och pekpinnigare än alla andra. Ingen nämnd och ingen glömd, eftersom jag inte har något personligt mot Mikael Wiehe.

Men skam den som inte konfronterar sina egna fördomar, som en förnuftig människa som till exempel Wiehe hade kunnat säga. För några år sedan hörde jag Träd, Gräs Och Stenar. De lät som ett svenskt Crazy Horse och spelade låtar som aldrig tog slut. Jag föll pladask. Och de var också progg, trots att de inte alls lät som Hoola Bandoola Band eller Nationalteatern. Och de var varken från Malmö eller Göteborg.

Här någonstans tvingade jag mig själv att börja botanisera i proggdjungeln. Det var inte lätt. Mycket av musiken hade jag fortsatt svårt för, inte minst på ett textmässigt plan. Plakattexter har aldrig varit min grej. Det här gör att många av de banden jag nu lyssnar på från det här kapitlet av svensk musikhistoria är instrumentala.

För några veckor sedan hittade jag i bibliotekets katalog något kallat Progglådan. Den borde väl kunna hjälpa mig hitta några nya favoriter, tänkte jag och reserverade. Jag trodde att den, i likhet med de flesta CD-boxar, kunde tänkas innehålla fyra-fem skivor. När det blev dags att hämta den upptäckte jag att den innehöll 40 skivor. 40. Fyrtio. Det är fler än 39, men å andra sidan inte lika många som 41. Skivorna är indelade i fyra kategorier med tio - broderligt och systerligt ska det vara - i varje. Melodisk rock, instrumentala /experimentella/urproggare/punk, tung rock &blues samt folkprogg/sjungande låtskrivare.

Och det är inte några greatest hits-varianter. Det är Sveriges Radios inspelningar av alternativ musik mellan 1967 och 1985, som underrubriken säger.

Så här långt har jag lyssnat på bland andra Träd, Gräs &Stenar, Kebnekaise, Made In Sweden, EGBA och Hansson & Karlsson. Progg är ett väldigt brett begrepp. Bland dessa namn finns folkrock, psykadelia, jazz, funk, fusion och något som jag inte vet vad det är.

Lite mer oväntat dyker Ulf Lundell upp på ett hörn. Han accepterades aldrig av proggarna. Hans texter ansågs inte vara tillräckligt politiska. Så kan det gå. Piska Mig Hårt dyker också upp på ett hörn. Det blev senare något mer kända med det kanske mer kommersiella men inte lika roliga namnet Eldkvarn.

Är jag på riktigt bra humör någon dag innan lånetiden går ut kanske jag till och med lyssnar på låtarna där Mikael Wiehe medverkar. Han förekommer i olika konstellationer. Är jag på ännu bättre humör kanske jag till och med ger Röda Bönor en chans.

Och är jag på riktigt dåligt humör kan jag alltid sätta i mig de 15 låtarna med Peps som också finns med på ett hörn. Åtta låtar blues och sex låtar reggae.

Läs mer om liknande:

Boken 99 Proggplattor rekommenderas

Träd, Gräs & Stenar live i en liten källare

En bok om Ulf Lundell som kanske inte är lika bra

Eldkvarn live! Med tröjan på!

Thorbjørn Risager Band - dansk blues i världsklass

Thorbjørn Risager Band
Plats: Kafe De Luxe.
Tid: Lördagen den sjunde september.
Publik: Ett hundratal.
Längd: Två timmar plus paus.
Bäst: Svänget, svänget och svänget. I den ordningen.

Förbannade danskar. Räcker det inte att de gör bättre film, tv, ost och korv än oss? Ska de även slå oss när det gäller att gräva ner sig i den amerikanska musikmyllan? Bluesen hamnar annars ofta i välmenande men pömsiga händer och blir stelbensopererad Ålandsfärja och betongröv långt ifrån allt vad sväng heter.

Danmark är inte nödvändigtvis det första land man tänker på när man hör ordet blues. Det bryr sig inte Thorbjørn Risager och hans sexmannaband om. Och det gör de rätt i. Det är modigt och uppfriskande med mestadels egenskrivna låtar i en genre som dras med en tendens att luta mer åt det förflutna än nuet. Att låtarna dessutom är bra är förstås en tacksam start. Som sångare har Risager förmodligen lyssnat på Ray Charles mer än en gång. Sämre influenser kan man definitivt ha. Delbert McClinton skymtar också förbi.

I bandet finns också jazz och funk med doft av New Orleans. Det här skulle kunna innebära att musiken hamnar, som det brukar heta, mellan två stolar. Eller åtta. Men blandningen blir inte ett problem förrän slutresultatet inte är bra. Här blandas John Coltrane, JJ Cale, ZZ Top och Bootsy Collins som vore det lika självklart som kladdkaka och grädde. Och det finns inga motargument som håller. Det är bilåkarblues, det är dans och det är trots bandets storlek och ett antal solon inte en ton för mycket. Mr Bad Luck bygger på samma småputtriga rytm som gör Bob Dylans sentida mästerverk Love Sick oemotståndligt. Back Home svänger som en skallerorm på en solvarm motorväg i Texas. Och till detta en version av Baby Please Don´t Go som hade fått Van Morrison att tappa hakorna.

Redan efter några låtar har de piskat upp en stämning som många band aldrig når fram till. Närmare 100 spelningar om året har gett resultat. Musiker och publik blir ett och applåderna och jublet stiger för varje låt.

Bandet har också den goda smaken att innehålla en blåssektion bestående av trumpet och saxofon. Det gör att det bitvis ges utrymme att tänka på sydstatssoul från till exempel platser med magiska namn som Muscle Shoals. Inte minst i kvällens två ballader The End Of Time och On My Way.

Det är honkytonkrhythm´n´bluesboogie-woogietjonkadong när den är som bäst. Blueshösten kunde inte börjat bättre. Och om publiken inte gått hem jublar och dansar de väl än. Förbannade danskar.

Läs mer om liknande:
Även norska bluesband inspireras av Ray Charles
John Coltrane dyker upp i oväntade sammanhang
JJ Cale avled i somras
Bob Dylans Love Sick finns med på skivan Time Out Of Mind
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Växjö Visfestival med Staffan Hellstrand

Under augustis sista dag kunde man lyssna på musik och framträdanden i Museiparken från tre på eftermiddagen till midnatt. Festivalens underrubrik är visor för alla barns rätt till utbildning. Det är en vacker tanke i ett land där vi tar det för givet. Programmet hade en imponerande bredd med bland annat Åsa Jinder och Sonja Aldén. Alla är tilldelade 30 minuter.

Eftersom det är på gränsen till höst har arrangörerna valt att placera en av de två scenerna inomhus. Det gör Växjö visfestival mindre väderkänslig, som det står på hemsidan. Programmet bjöd också på trolleri och sagor för barnen bland träden. Det hänger ner grenar framför scenen. Ett tält, där man kan köpa mat och dryck till förvånansvärt sympatiska priser, är placerat så att även de som vill sitta under tak kan se och höra musiken vid utomhusscenen.

Lokala löftet Melina Borglowe har så mycket talang att det nästan är konstigt att hon inte exploderar på scenen där hon står ensam med gitarr. Låtar, sångröst och gitarrspel pekar mot genombrott. Och inte minst hennes scennärvaro. Hon har det som kallas nerv, lika påtagligt som svårförklarat. När hon berättar att hon tidigare på dagen spelat Håkan Hellström-låtar vid Speakers Corner är artisten knappast en slump. Men summan är större än influenserna och hon är bara sexton år. När hon hänger av sig gitarren blir hon plötsligt blyg på scenen. Det är svårt att inte tycka om henne.

Vädret, som tidigare under dagen pendlat mellan regn och mer regn, blir framåt kvällen riktigt fint. Molnen spricker upp och Växjös gamla trätobroder solen tittar fram. Trots detta är stadens rutinerade invånare utrustade med paraply och rejäla skor. Ett förutseende äldre par har tagit med sig te och plastmuggar. Det ser i alla fall ut att vara te. Andra har tagit det väldigt säkra före det osäkra och klätt sig som statister i filmklassikern Örnnästet.

Staffan Hellstrand är något äldre än Borglowe. Han har en imponerande låtkatalog och spelar i närmare en timme under stjärnklar himmel för drygt 200 personer. Han blandar nya favoriter som Romeo I Stocksund och Hungrig Väg med gamla diton som Lilla Fågel Blå och Fanfar, som i en rättvis värld skulle sjungas på nationaldagar och skolavslutningar. En ännu äldre favorit är a cappella-versionen av Dan Anderssons Spelmannen från 1918. Den inleds med en berättelse om hur Hellstrand i början av karriären blir förolämpad av en nittioårig man i rullstol när han spelade på ett åldringsboende. I Växjö går det betydligt bättre.

Bonusrecension från Karl Oskar-festivalen:

JOHN DE SOHN
Plats: Stortorget.
När: Fredagen den nionde augusti.
Längd: 75 minuter.
Publik: 300 framför scenen och lika många till som tittar på publiken och undrar vad som pågår.
Bäst: Publiken.

Discjokeyn som av sin familj kallas Björn sålde platina redan med debutsingeln Long Time som avslutar konserten. Musikens målgrupp är avancerad gymnasieungdom med spegelglasögon. Och när ska man ha spegelglasögon om inte klockan elva på kvällen? Om man inte tillhör målgruppen är fenomenet däremot obegripligt, om än intressant. Hiten Under The Sun (Where We Belong) möts av kvällens kanske största jubel. Andreas Moes röst, live från skiva, fyller torget. Är det någon som kan texten, undrar De Sohn och ja, folk verkar kunna samtliga sex ord. Dance Our Tears Away höjer också temperaturen. Konstigt vore väl annars - den har spelats över tio miljoner gånger på Spotify. Det är tiotalets motsvarighet till att vara långliggare på Svensktoppen. Fråga: Växjö, har ni det bra? Svar: Iiiiiiiiiiiiiiiii!

Läs mer om liknande:

Melina Borglowe var även med på Livekarusellen

Åsa Jinder spelar folkmusik och då tänker man på Korrö

Clint Eastwood spelar huvudrollen i Örnnästet

B*j*ö*r*n R*a*n*e*l*i*d har ingenting med det här att göra

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

I originaltexten om visfestivalen nämndes också Lasse Tennander som skulle spelat. Han blev tyvärr sjuk och ställde in sin konsert. Hans namn är därför borttaget. Beklagar misstaget.