Växjö Visfestival med Staffan Hellstrand

Under augustis sista dag kunde man lyssna på musik och framträdanden i Museiparken från tre på eftermiddagen till midnatt. Festivalens underrubrik är visor för alla barns rätt till utbildning. Det är en vacker tanke i ett land där vi tar det för givet. Programmet hade en imponerande bredd med bland annat Åsa Jinder och Sonja Aldén. Alla är tilldelade 30 minuter.

Eftersom det är på gränsen till höst har arrangörerna valt att placera en av de två scenerna inomhus. Det gör Växjö visfestival mindre väderkänslig, som det står på hemsidan. Programmet bjöd också på trolleri och sagor för barnen bland träden. Det hänger ner grenar framför scenen. Ett tält, där man kan köpa mat och dryck till förvånansvärt sympatiska priser, är placerat så att även de som vill sitta under tak kan se och höra musiken vid utomhusscenen.

Lokala löftet Melina Borglowe har så mycket talang att det nästan är konstigt att hon inte exploderar på scenen där hon står ensam med gitarr. Låtar, sångröst och gitarrspel pekar mot genombrott. Och inte minst hennes scennärvaro. Hon har det som kallas nerv, lika påtagligt som svårförklarat. När hon berättar att hon tidigare på dagen spelat Håkan Hellström-låtar vid Speakers Corner är artisten knappast en slump. Men summan är större än influenserna och hon är bara sexton år. När hon hänger av sig gitarren blir hon plötsligt blyg på scenen. Det är svårt att inte tycka om henne.

Vädret, som tidigare under dagen pendlat mellan regn och mer regn, blir framåt kvällen riktigt fint. Molnen spricker upp och Växjös gamla trätobroder solen tittar fram. Trots detta är stadens rutinerade invånare utrustade med paraply och rejäla skor. Ett förutseende äldre par har tagit med sig te och plastmuggar. Det ser i alla fall ut att vara te. Andra har tagit det väldigt säkra före det osäkra och klätt sig som statister i filmklassikern Örnnästet.

Staffan Hellstrand är något äldre än Borglowe. Han har en imponerande låtkatalog och spelar i närmare en timme under stjärnklar himmel för drygt 200 personer. Han blandar nya favoriter som Romeo I Stocksund och Hungrig Väg med gamla diton som Lilla Fågel Blå och Fanfar, som i en rättvis värld skulle sjungas på nationaldagar och skolavslutningar. En ännu äldre favorit är a cappella-versionen av Dan Anderssons Spelmannen från 1918. Den inleds med en berättelse om hur Hellstrand i början av karriären blir förolämpad av en nittioårig man i rullstol när han spelade på ett åldringsboende. I Växjö går det betydligt bättre.

Bonusrecension från Karl Oskar-festivalen:

JOHN DE SOHN
Plats: Stortorget.
När: Fredagen den nionde augusti.
Längd: 75 minuter.
Publik: 300 framför scenen och lika många till som tittar på publiken och undrar vad som pågår.
Bäst: Publiken.

Discjokeyn som av sin familj kallas Björn sålde platina redan med debutsingeln Long Time som avslutar konserten. Musikens målgrupp är avancerad gymnasieungdom med spegelglasögon. Och när ska man ha spegelglasögon om inte klockan elva på kvällen? Om man inte tillhör målgruppen är fenomenet däremot obegripligt, om än intressant. Hiten Under The Sun (Where We Belong) möts av kvällens kanske största jubel. Andreas Moes röst, live från skiva, fyller torget. Är det någon som kan texten, undrar De Sohn och ja, folk verkar kunna samtliga sex ord. Dance Our Tears Away höjer också temperaturen. Konstigt vore väl annars - den har spelats över tio miljoner gånger på Spotify. Det är tiotalets motsvarighet till att vara långliggare på Svensktoppen. Fråga: Växjö, har ni det bra? Svar: Iiiiiiiiiiiiiiiii!

Läs mer om liknande:

Melina Borglowe var även med på Livekarusellen

Åsa Jinder spelar folkmusik och då tänker man på Korrö

Clint Eastwood spelar huvudrollen i Örnnästet

B*j*ö*r*n R*a*n*e*l*i*d har ingenting med det här att göra

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

I originaltexten om visfestivalen nämndes också Lasse Tennander som skulle spelat. Han blev tyvärr sjuk och ställde in sin konsert. Hans namn är därför borttaget. Beklagar misstaget.