Proggen kanske inte var ond?

Jag hade länge svårt för det som i Sverige kallas proggmusik. Om man växte upp på åttiotalet blev man tvångsmatad med välmenande böcker om fattiga gatubarn i Nicaragua och dockprogram från Tjeckoslovakien om kartongfabriker där det utbryter strejk.

Full av fördomar som jag är avfärdade jag all progg som osvängig, pekpinnig och bara väldigt tråkig. Jag ville inte lyssna på mustaschprydda skåningar som var lite förnuftigare och pekpinnigare än alla andra. Ingen nämnd och ingen glömd, eftersom jag inte har något personligt mot Mikael Wiehe.

Men skam den som inte konfronterar sina egna fördomar, som en förnuftig människa som till exempel Wiehe hade kunnat säga. För några år sedan hörde jag Träd, Gräs Och Stenar. De lät som ett svenskt Crazy Horse och spelade låtar som aldrig tog slut. Jag föll pladask. Och de var också progg, trots att de inte alls lät som Hoola Bandoola Band eller Nationalteatern. Och de var varken från Malmö eller Göteborg.

Här någonstans tvingade jag mig själv att börja botanisera i proggdjungeln. Det var inte lätt. Mycket av musiken hade jag fortsatt svårt för, inte minst på ett textmässigt plan. Plakattexter har aldrig varit min grej. Det här gör att många av de banden jag nu lyssnar på från det här kapitlet av svensk musikhistoria är instrumentala.

För några veckor sedan hittade jag i bibliotekets katalog något kallat Progglådan. Den borde väl kunna hjälpa mig hitta några nya favoriter, tänkte jag och reserverade. Jag trodde att den, i likhet med de flesta CD-boxar, kunde tänkas innehålla fyra-fem skivor. När det blev dags att hämta den upptäckte jag att den innehöll 40 skivor. 40. Fyrtio. Det är fler än 39, men å andra sidan inte lika många som 41. Skivorna är indelade i fyra kategorier med tio - broderligt och systerligt ska det vara - i varje. Melodisk rock, instrumentala /experimentella/urproggare/punk, tung rock &blues samt folkprogg/sjungande låtskrivare.

Och det är inte några greatest hits-varianter. Det är Sveriges Radios inspelningar av alternativ musik mellan 1967 och 1985, som underrubriken säger.

Så här långt har jag lyssnat på bland andra Träd, Gräs &Stenar, Kebnekaise, Made In Sweden, EGBA och Hansson & Karlsson. Progg är ett väldigt brett begrepp. Bland dessa namn finns folkrock, psykadelia, jazz, funk, fusion och något som jag inte vet vad det är.

Lite mer oväntat dyker Ulf Lundell upp på ett hörn. Han accepterades aldrig av proggarna. Hans texter ansågs inte vara tillräckligt politiska. Så kan det gå. Piska Mig Hårt dyker också upp på ett hörn. Det blev senare något mer kända med det kanske mer kommersiella men inte lika roliga namnet Eldkvarn.

Är jag på riktigt bra humör någon dag innan lånetiden går ut kanske jag till och med lyssnar på låtarna där Mikael Wiehe medverkar. Han förekommer i olika konstellationer. Är jag på ännu bättre humör kanske jag till och med ger Röda Bönor en chans.

Och är jag på riktigt dåligt humör kan jag alltid sätta i mig de 15 låtarna med Peps som också finns med på ett hörn. Åtta låtar blues och sex låtar reggae.

Läs mer om liknande:

Boken 99 Proggplattor rekommenderas

Träd, Gräs & Stenar live i en liten källare

En bok om Ulf Lundell som kanske inte är lika bra

Eldkvarn live! Med tröjan på!