Miriam Aida Trio vinner med gungande charm

Plats: Kosta Folkets Hus.
Tid: Måndagen den 24 september.
Publik: Ett trettiotal.
Längd: En timme plus paus.
Bäst: Det stillsamma bossanovasvänget och att den svenska visan plötsligt låter helt annorlunda.
Saknade mest: Några låtar till.

I år har det gått tio år sedan Miriam Aida skivdebuterade med Jan Lundgren Trio. För den stora publiken är hon mest känd för medverkan i Allsång På Skansen, men hon är också programledare i P2 och turnerar flitigt - närmast landad från en jazzfestival i Skottland via Höör. Senaste skivan innehåller traditionella svenska visor framförda på ett eget sätt.

Sångerskan och hennes två musiker har en glad och varm utstrålning. Trion består också av Mats Andersson på en mästerligt spelad sjusträngad akustisk gitarr och Ola Bothzén på den förmodligen mest imponerande samlingen slagverk Kosta sett. Inramningen är sparsmakad och lågmäld, men de har en förmåga att spela och sjunga det som behövs och fyller lokalen med mjuka ljud. Det är väldigt svårt att inte bli charmad - både av musiken och framtoningen. Hur ska man annars reagera på en brasiliansk bossanovaversion av Visa Från Utanmyra med sång på skånska? Två så musikaliskt nyfikna föregångare som Jan Johansson och Monica Zetterlund ler i sin himmel.

Trion (om)tolkar även bland andra Cornelis Vreeswijk, Georg Riedel, Barbro Hörberg och ett flertal Olle Adolphson. De två sistnämnda görs på portugiska. Jag sitter och retar mig på att jag känner igen låten som framförs, men inte kan placera den. Det är en översatt Med Ögon Känsliga För Grönt. Vi får den vackra berättelsen bakom Ulf Peder Olrogs Violen Från Flen, faktiskt lika vacker som själva visan. Violen lever förresten fortfarande och är 94 år. Det Strålar En Stjärna framförs också på portugisiska. En upplevelse lika udda som oemotståndlig - och i sammanhanget helt naturlig. Eftersom vi nog inte träffas mer innan jul önskas vi dessutom en god jul.

Stora delar av publiken är i pensionsåldern och det är tydligt att de uppskattar det gamla klätt i nya spännande färger minst lika mycket som kaffet i pausen. Det är inte ofta Kosta får känna en doft av Brasilien. Även om många av visorna är bekanta vågar jag påstå att de aldrig låtit så här. Det är levande musikalisk nyfikenhet när den är som bäst.

På sin veckolånga småländska världsturné besöker trion även Älmhult (idag tisdag), Urshult, Ljungby och Norrhult. Gör er själva en tjänst - ta chansen att uppleva Miriam Aida Trio. Man ler hela vägen hem. Minst. Och Feliz Natal!

Läs mer om liknande:

Carin Lundin visar att jazzen lever

Louise Hoffsten sjöng också några visor

Miriam Aida skulle passa på Korrös Folkmusikfestival

Paul Simon besökte sydamerika på skivan The Rhythm Of The Saints

Texten publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Johan Björklund Dynamic Flavours - eklektisk jazz

 

Plats: Alvesta jazz & blues. 
Tid: Lördagen den 22 september. 
Publik: Fyrtio. 
Längd: Två timmar plus paus. 
Bäst: Stilblandningen - och helt utan synbara sömmar. 
Saknade mest: Större publik.

När jazz & blues-hösten börjar i Alvesta med en grupp som är döpt efter trummisen är det inte allt för långsökt att tro att det kommer bli en svängig och rytmisk kväll. Och det blir det, liksom varierad. Redan i inledande femtonminutaren Bumba Fatta finns inslag av Afrika. Den musikaliska bredden i saxofon, elgitarr, kontrabas - med stråke i Kebabs On Queens -  och trummor (i tur och ordning spelat av Björn Cedergren, Mats Eriksson, Magnus Bergström och redan nämnda Johan Björklund) är imponerade.

Musiken är en högst egen blandning och väldigt mycket i nuet, även om rötterna hörs så leder de framåt. Lost In Transaction inleds med ett basriff som är sjuttiotalsdeckare, Arabiska Låten (den heter så) börjar med bluesig slidegitarr, mellanlandar i Mellanöstern och har en närmast frijazzig saxofon och gitarr duett/duell medans basen spelar en hypnotisk funkrytm över innovativa trummor. Nästa låt är både bossanova, tango och Kuba. I en låt spelar samtliga musiker varsin låt samtidigt (Tolv Ton, jag tittar på dig) och ett stycke presenteras som ”en helt vanlig vals”. Och Ornette Coleman blir reggae.

Musikerna står i en halvcirkel och blundar ibland, har ögonkontakt och ler åt varandras solon ibland. Publiken smittas också av den uppenbara värmen på scenen, även om det inte precis handlar om publikfrieri, och applåderna blir - högst välförtjänt - därefter.

Läs mer om saker som liknar jazz: 

Här fyndade jag Ornette Coleman och mycket annat

OK Star Orchestra bjuder på gränslös musik

Ken Burns dokumentärserie om jazz är en upplevelse

Svensk jazz för nybörjare

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Så enkelt blir man en bättre gitarrist

 I mars 2009 var jag i Malmö för att lyssna och titta på Bob Dylan på Malmö Arena. Dagen efter konserten var det frukost där jag bodde tillfälligt. När jag skar en fralla till frukost skar jag inte bara i frallan utan höll också på att hyvla av en del av toppen på vänster hands långfinger. Det blödde lite, jag satte ett plåster på och tryckte till på den pulserande fingertoppen. När jag senare under dagen kom hem igen visade det sig att snittet låg exakt där gitarrsträngen hamnade när jag spelade och skulle trycka ner ackorden.

Det gjorde med andra ord rejält ont att ens tänka på enn Dm. Att låta bli att spela under de veckor det skulle ta fingertoppen att läka var inte ett alternativ. Mitt beroende är för stort. Istället sträckte jag på fingret så att strängen la sig längre ner. Det gjorde att de andra fingrarna följde efter, handen sträckte på sig och handleden slappnade av. 

Under de här veckorna utvecklade jag helt enkelt en greppteknik som både var mer ekonomisk och ergonomisk. Det gjorde också att min fingerteknik blev bättre och jag kunde spela mer avslappnat - detta var något som hela armen och axeln tjänade på.

Något år senare testade jag tumplektrum till högerhanden och där lades också grunden för att högerhanden skulle kunna spela mjukare och ändå få bättre klang på strängarna.

Sensmoralen är alltså att om ni kört fast i ert gitarrspel är det bara att köpa lite frallor och ta fram en vass kniv. 

Det kan funka med en vanlig limpa också. Har inte vågat testa. :)

Mer om liknande: 

En text om den där Bob Dylan-konserten jag gick på

Bob Dylan har nyligen släppt Tempest - men vilka av hans gamla skivor är egentligen bäst?

Säger man Bob bör man nämna The Band också

The Band la grunden till skäggrocken, men hur ser egentligen mustaschens roll i musikhistorien ut?

Jack White och The Peacocks är kärlek

Sedan tisdags kväll har jag gått runt och försökt smälta Jack Whites spelning på Hovet i Stockholm. Jack White är något av en husgud och detta var, av outgrundlig anledning, första gången jag såg honom live. Att konserten skulle vara en intensiv upplevelse var jag beredd på. Men att den skulle vara så intensiv. Det var jag inte beredd på. De flesta artister som spelar live lägger upp någon sorts dramaturgisk kurva under den där stunden de är på scenen. De går ut hårt, spelar lite ballader och bygger sedan upp till max inför slutet. Sedan blir det några extranummer.

Men så funkar inte Jack White. Han gick, för att citera en gammal sketch med Killinggänget, ut på max och ökade. Han spelade förvisso ballader, men de var minst lika intensiva som de snabba låtarna. Han hade inget mellansnack förutom ett kort tack och bandpresentation. Han hade faktiskt nästan inga pauser alls mellan låtarna. Konserten var som ett enda långt medley.

Bandet denna kväll består av kvinnorna i The Peacocks. Männen i The Buzzards får vila. Ja, han turnerar med två band. Allt för att de inte ska bli lata och bekväma och för att White själv ska få variation och låtarna hållas levande. Vilka som ska spela på kvällen bestäms vid frukosten. 

Så vi får dundrande trummor, fiol, ståbas och elbas, lap steel, piano, orgel och White själv som springer runt runt runt på scenen och byter mellan elgitarr, akustisk gitarr och piano både mellan och i låtarna.

Vi får låtar från mäktiga solodebuten Blunderbuss, vi får låtar från The White Stripes, The Raconteurs och The Dead Weather. Vi får snuttar av låtar (han sjunger plötsligt några rader från You´re Pretty Good Looking For A Girl  till riffet från  Hang You From The Heavens), vi får hela låtar, vi får hela låtar i närmast dubbel hastighet, vi får bröt, vi får country, vi får rock, vi får blues och vi får punk. Vi får en konsert som är välregisserad och fullständigt kaos samtidigt. Vi får en ruskigt snygg ljusshow. Vi får kort sagt valuta för varenda krona. En sjunationsarmé kunde inte stoppat honom.

Det är precis så jävla tokbra som jag inte riktigt vågade hoppas.

Min mancrush på mannen som en gång döptes till John Anthony Gillis håller i sig och Love Interruption, countryduetten med Ruby Amanfu, är fortfarande årets mest laddade. Amen!

Läs mer om Jack White:

The White Stripes tog farväl med dokumentär

Mer om samma The White Stripes-dokumentär

Ett kort inlägg om The Dead Weather debutskiva Horehound

2010 gjorde The Dead Weather en av årets 20 bästa låtar

Lyssna på solodebuten Blunderbuss på Spotify

Lyssna på en massa annat av och med Jack White på Spotify

Mönsterås Bluesband imponerar lågmält

Plats: Kafe De Luxe.
Tid: Lördagen den första september.
Publik: Ett sjutttiotal.
Längd: Två timmar plus paus.
Bäst: Den lediga självklarheten i framförandet.

Vad passar bättre än blues denna första september när man vare sig man vill eller inte börjar förstå att sommaren oåterkalleligen närmar sig höst? Då är man i trygga händer med Mönsterås Bluesband. De bildades redan 1974 och tre av de fem på scen har varit med sedan dess. Det förtjänar respekt. Mönsterås Bluesfestival startades till och med som ett sätt att fira bandets tjugoårsjubileum och antalet svenska band som fått egna festivaler i födelsdagspresent är ganska lätträknande.

Kvällen domineras av egna låtar från MBBs nio skivor, den senaste heter Frön Från Fjärran Tid och kom tidigare i år. De blandar dans med gung med ballader, de blandar svenska med engelska, nytt med gammalt och Mönsterås med Chicago. På tal om Chicago får vi höra om när medlemmarna åkte till Chess Studios och träffade Willie Dixons barnbarn.

Bandet utstrålar ett samspelat lugn som är väldigt klädsamt. Konstigt vore annars, den senast tillkomna nya medlemmen har varit med i 17 år. De har dessutom turnerat i hela Norden och norra Europa. Det skulle kunna vara något som resulterar i att saker går på rutin, med det är uppenbart att de har kul på scenen, särskilt när de blir varma i kläderna. Andra delen är märkbart mer avslappnad än första och Freddie King tolkas med rejäl pondus.

Om snittåldern på Kafe De Luxe i vanliga fall ligger på strax över tjugo är bluespubliken, ska vi säga, strax över strax över tjugo. Oavsett vilket är de med på noterna.

Gitarristen, sångaren, munspelaren (som tolkar Little Walter med ära) och låtskrivaren Calle Engström tar täten och är även en jäkel på slide. Mats Grönqvist sjunger även han några låtar och spelar några solon - ja, det är två lysande sologitarrister - men framförallt gör han ett utmärkt jobb i den ofta orättvist undanskymda rollen som kompgitarrist. PO Fahlström och hans piano kan utan någon som helst tvekan stava till både boogie och woogie. Bosse Olsson spelar bas så att det skorrar i golvet och Tommy Medner är en väldigt lyhörd trummis. Lyhörd är ett genomgående tema för hela bandet. Ödmjukheten sticker ut mest. 

- Ja, vad ska vi säga då? Nu kör vi, säger Engström som inledning av konsertens andra halva. Nu kör vi är en bra filosofi och när sista balladrysaren Solsken är slut är bandet märkbart rörda av responsen. Att sköta mellansnacket på Mönsteråsdialekt borde förresten vara obligatoriskt.

 Läs mer om liknande: 

 Willie Dixon skrev låtar åt bland andra Muddy Waters

Årets bästa blueskonsert så här långt - Big Joe Louis & King David

Blues - så funkar det!

Charlie Patton spelade in skivor när Hedenhös gick i blöja (nästan)

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Dean Allen Foyd tar det förlutna till nuet

 Plats: Kafe De Luxe.
Tid: Onsdagen den 29 augusti.
Publik: Ett femtiotal.
Längd: 75 minuter.
Bäst: Att ett solo som görs på rätt sätt aldrig är för långt.
Saknade mest: Växjö skulle må bra av mer psykedelisk blues.

Stockholmskvartetten Dean Allen Foyd släppte sitt debutalbum The Sounds Can Be So Cruel tidigare i år. De blandar inslag av den skruvade bluesen hos Captain Beefheart (Don Van Vliet, 1941-2010), med Jimi Hendrix drömskt progressiva version av samma genre och The Stooges monotona puls med Syd Barretts (1946-2006) tidiga Pink Floyd. Vi befinner oss mellan ungefär 1967 och 1972. Volymen står bitvis på elvan, men är också tyst, försiktig och kännande, närmast filmisk. Första låten klockar in på tio minuter och på den vägen är det. Dramaturgin, som bandet har utmärkt känsla för, är närmast jazzig. Improvisationerna känns improviserade. Det är inte så vanligt som det borde.

Det är läge att nämna musikerna vid namn. Vi har Francis Rencoret på utmärkt rocksång och gitarr, Fredrik Cronsten på bastant bas, Erik “Errka” Petersson på Bo Hansson-orgel (riktig orgel, inte en synt som låtsas) och trummisen Wille Alin på svängigt bergfasta rytmer och respektingivande afro. Musiken kan inte anklagas för att vara originell, men är kul som själve den och har ett stort hjärta

Läs mer om liknande:

Jimi Hendrix dyker upp på en lista över de bästa gitarr-riffen

Läs mer om var du kan läsa mer om The Stooges

Albert Hoffman gick bort 2008 - vem?

Bitvis påminde det om svenska progglegendarerna Träd, Gräs & Stenar

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.