Mönsterås Bluesband imponerar lågmält

Plats: Kafe De Luxe.
Tid: Lördagen den första september.
Publik: Ett sjutttiotal.
Längd: Två timmar plus paus.
Bäst: Den lediga självklarheten i framförandet.

Vad passar bättre än blues denna första september när man vare sig man vill eller inte börjar förstå att sommaren oåterkalleligen närmar sig höst? Då är man i trygga händer med Mönsterås Bluesband. De bildades redan 1974 och tre av de fem på scen har varit med sedan dess. Det förtjänar respekt. Mönsterås Bluesfestival startades till och med som ett sätt att fira bandets tjugoårsjubileum och antalet svenska band som fått egna festivaler i födelsdagspresent är ganska lätträknande.

Kvällen domineras av egna låtar från MBBs nio skivor, den senaste heter Frön Från Fjärran Tid och kom tidigare i år. De blandar dans med gung med ballader, de blandar svenska med engelska, nytt med gammalt och Mönsterås med Chicago. På tal om Chicago får vi höra om när medlemmarna åkte till Chess Studios och träffade Willie Dixons barnbarn.

Bandet utstrålar ett samspelat lugn som är väldigt klädsamt. Konstigt vore annars, den senast tillkomna nya medlemmen har varit med i 17 år. De har dessutom turnerat i hela Norden och norra Europa. Det skulle kunna vara något som resulterar i att saker går på rutin, med det är uppenbart att de har kul på scenen, särskilt när de blir varma i kläderna. Andra delen är märkbart mer avslappnad än första och Freddie King tolkas med rejäl pondus.

Om snittåldern på Kafe De Luxe i vanliga fall ligger på strax över tjugo är bluespubliken, ska vi säga, strax över strax över tjugo. Oavsett vilket är de med på noterna.

Gitarristen, sångaren, munspelaren (som tolkar Little Walter med ära) och låtskrivaren Calle Engström tar täten och är även en jäkel på slide. Mats Grönqvist sjunger även han några låtar och spelar några solon - ja, det är två lysande sologitarrister - men framförallt gör han ett utmärkt jobb i den ofta orättvist undanskymda rollen som kompgitarrist. PO Fahlström och hans piano kan utan någon som helst tvekan stava till både boogie och woogie. Bosse Olsson spelar bas så att det skorrar i golvet och Tommy Medner är en väldigt lyhörd trummis. Lyhörd är ett genomgående tema för hela bandet. Ödmjukheten sticker ut mest. 

- Ja, vad ska vi säga då? Nu kör vi, säger Engström som inledning av konsertens andra halva. Nu kör vi är en bra filosofi och när sista balladrysaren Solsken är slut är bandet märkbart rörda av responsen. Att sköta mellansnacket på Mönsteråsdialekt borde förresten vara obligatoriskt.

 Läs mer om liknande: 

 Willie Dixon skrev låtar åt bland andra Muddy Waters

Årets bästa blueskonsert så här långt - Big Joe Louis & King David

Blues - så funkar det!

Charlie Patton spelade in skivor när Hedenhös gick i blöja (nästan)

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.