söndag, september 02, 2012

Dean Allen Foyd tar det förlutna till nuet

 Plats: Kafe De Luxe.
Tid: Onsdagen den 29 augusti.
Publik: Ett femtiotal.
Längd: 75 minuter.
Bäst: Att ett solo som görs på rätt sätt aldrig är för långt.
Saknade mest: Växjö skulle må bra av mer psykedelisk blues.

Stockholmskvartetten Dean Allen Foyd släppte sitt debutalbum The Sounds Can Be So Cruel tidigare i år. De blandar inslag av den skruvade bluesen hos Captain Beefheart (Don Van Vliet, 1941-2010), med Jimi Hendrix drömskt progressiva version av samma genre och The Stooges monotona puls med Syd Barretts (1946-2006) tidiga Pink Floyd. Vi befinner oss mellan ungefär 1967 och 1972. Volymen står bitvis på elvan, men är också tyst, försiktig och kännande, närmast filmisk. Första låten klockar in på tio minuter och på den vägen är det. Dramaturgin, som bandet har utmärkt känsla för, är närmast jazzig. Improvisationerna känns improviserade. Det är inte så vanligt som det borde.
Det är läge att nämna musikerna vid namn. Vi har Francis Rencoret på utmärkt rocksång och gitarr, Fredrik Cronsten på bastant bas, Erik “Errka” PeterssonBo Hansson-orgel (riktig orgel, inte en synt som låtsas) och trummisen Wille Alin på svängigt bergfasta rytmer och respektingivande afro. Musiken kan inte anklagas för att vara originell, men är kul som själve den och har ett stort hjärta
Läs mer om liknande:
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter: ,

0 kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]

<< Startsida