Dean Allen Foyd tar det förlutna till nuet
Tid: Onsdagen den 29 augusti.
Publik: Ett femtiotal.
Längd: 75 minuter.
Bäst: Att ett solo som görs på rätt sätt aldrig är för långt.
Saknade mest: Växjö skulle må bra av mer psykedelisk blues.
Stockholmskvartetten Dean Allen Foyd släppte sitt debutalbum The Sounds Can Be So Cruel tidigare i år. De blandar inslag av den skruvade
bluesen hos Captain Beefheart (Don Van Vliet, 1941-2010), med Jimi Hendrix
drömskt progressiva version av samma genre och The Stooges monotona
puls med Syd Barretts (1946-2006) tidiga Pink Floyd. Vi befinner oss
mellan ungefär 1967 och 1972. Volymen står bitvis på elvan, men är också
tyst, försiktig och kännande, närmast filmisk. Första låten klockar in
på tio minuter och på den vägen är det. Dramaturgin, som bandet har
utmärkt känsla för, är närmast jazzig. Improvisationerna känns
improviserade. Det är inte så vanligt som det borde.
Det är läge att nämna musikerna vid namn. Vi har Francis Rencoret på
utmärkt rocksång och gitarr, Fredrik Cronsten på bastant bas, Erik
“Errka” Petersson på Bo Hansson-orgel (riktig orgel, inte en synt som
låtsas) och trummisen Wille Alin på svängigt bergfasta rytmer och
respektingivande afro. Musiken kan inte anklagas för att vara originell,
men är kul som själve den och har ett stort hjärta
Läs mer om liknande:
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.
upplagd av Ola Claesson
16:52:00
0 kommentarer:
Skicka en kommentar
Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]
<< Startsida