Kraftwerks historia från insidan

Få tyska band har varit tyskare än Kraftwerk och få band i musikhistorien har heller varit mer stilbildande än Kraftwerk. De är den elektroniska musikens motsvarighet till The Beatles. Bandets förgrundsgestalter Ralf Hütter och Florian Schneider föddes åren efter andra världskriget och började från noll i ett land som låg i ruiner och inte ville/fick/kunde prata om sitt förflutna - don´t mention the war.

Istället för att romantisera myten om den gamla goda tiden eller utgå från musiken de växte upp med - som nästan alla andra band gör - valde de istället att romantisera framtiden. Datorer, robotar och teknikens utveckling var återkommande ämnen. Detta gjorde att de både i teman och musikalisk utformning låg långt före sin tid.

När nästan alla samtida amerikanska och engelska band hade långt hår, tajta jeans och spelade evighetslånga solon såg Kraftwerk ut som en kammarorkester hämtad från Star Trek. Och några långa gitarrsolon såg man inte skymten av utmed Trans-Europe Express när det passerade hemstaden Düsseldorf. Man såg inga gitarrer alls. Däremot allt mer avancerade syntar, hemmabyggda trummor och ibland en flöjt. 

Deras stora genombrott kom med den över 22 minuter långa låten Autobahn - ett av få tyska politiska projekt det gick att lyfta fram - som också blev en stor hit i USA i en nerkortad version. I samband med den framgången inleddes ett intensivt turnéprogram.

Hütter turnérar fortfarande med Kraftwerk och spelar nästa helg i Göteborg på Way Out West.

En av de två andra i bandet under de mest kreativa åren från mitten av sjuttiotalet till mitten av åttiotalet heter Wolfgang Flür och har skrivit den underhållande och rörande självbiografin I Was A Robot (Sanctuary Encore). Flür och Karl Bartos (den andra av de två andra) har av de två första sedan sina avhopp mer eller mindre censurerats från bandets historia.

Grundaren Schneider har förresten också hoppat av, men när Kraftwerk släppte en remastrad box 2009 hade Flür och Bartos namn försvunnit från nästan alla omslag - tillsammans med bandets tre första skivor som inte heller tycks räknas längre. Den officiella historieskrivningen börjar just med albumet Autobahn.    

Flürs bok - vilket detaljminne han har! - handlar om hans liv fram till och med Kraftwerk, bland annat var han med i The Beathovens i mitten av sextiotalet, innan den fokuserar på de allt mer krävande och kärva åren i ett av världens mest inflytelserika band och sedan fortsätter med vad han haft för sig åren efter avhoppet. Vi får bland annat läsa om nya bandet Yamo.

Och om han ibland framstår som bitter mot sina forna kollegor går det att förstå honom. Men i början tycks de ha stått varandra nära trots några konstiga klausuler vad gäller till exempel betalning.

Även om det är svårt att bortse från att de andra två onekligen inte är mycket mer än de andra två har Kraftwerk bara fått ur sig en skiva med nya låtar sedan 1986. Det säger något, även om jag inte vet vad.

I ärlighetens namn gav de 1999 också ut singeln Expo 2000 som är en av deras bästa låtar.

Och nu när vi lever i en Computer World kan det vara trevligt att logga ut och njuta av en gammeldags bok skriven av en föredetta robot som trots allt verkar njuta av livet och ta dagen som den kommer.

Lyssna på Yamo-skivan Time Pie på Spotify.

Lyssna på en spellista med låtarna Kraftwerk spelade på sin turné 1981.

Läs mer om Kraftwerk och tysk musik:

Kraftwerk släpps remastrade

Läs en intervju med Ralf Hütter

Krautrock för nybörjare

Cans skiva Tago Mago är ett sant mästerverk och en personlig favorit

Krautrock? Fler korkade namn på musikstilar!

Bruce Springsteen! & The E Street Band! På Ullevi!

 

Imorgon och på lördag står Bruce Springsteen & The E Street Band på Ullevi i herrens år 2012. Jag får gåshud bara av att tänka på det. Mannen som är född att springa, mannen som tror på det förlovande landet, mannen som väntar på en solig dag och som skriker ONETWOTHREEFOUR tills solen gått både ner och nästan upp. Vi 150 000 som kommer mötas i dans, armgung, allsång och förmodligen en hel del tårar är beredda att mötas i landet bestående av hopp och drömmar. I låten sjunger han att man inte behöver någon biljett, men det blir förmodligen svårt att ta sig in på Ullevi utan den där lilla pappersbiten. Men att vara hemma och lyssna på skivorna är inte fy skam det heller. 

Det här en nybörjarguide till några av mina favoritskivor. Och eftersom Bruce inte är den som nöjer sig halvmesyrer tar vi i ordentligt och går igenom de bästa skivorna både med och utan The E Street Band. 

Vi börjar med skivorna där han - liksom i helgen - spelar med sitt mest kända band: 

Darkness On The Edge Of Town (1978)

Efter att ha fått sitt stora genombrott med sin tredje skiva Born To Run 1975 återkom Bruce med en skiva där han skulle hitta den tonen han mer eller mindre ägnat de följande 31 åren att finslipa. Fler nyanser, men inte lika färglatt yviga tonårskänslor. Mer vardagsrum och motorvägar, färre slott och drottningar. Han har själv sagt att han såg familj och vänner kämpa för att leva anständiga och produktiva liv och såg ett vardagshjältemod i detta. Det är alltså här han går från att vara en Romeo med ros i munnen med alldeles för många ord att berätta som försöker ta sig ifrån den dömda hemstaden och tar på sig flanellskjortan med upprullade armar och inser att man är fast i Badlands - och att det är lika bra att göra sitt bästa av situationen. Talk about a dream, try to make it real. Det är samma dröm han jobbar på än i dag. Det här var första skivan med Steven "Miami Steve/ Little Steven/ Silvio Dante" van Zandt som gitarrist. Darkness On The Edge Of Town är den sortens skiva som får män att gråta. Och det kan behövas ibland.

The River (1980)

Om man inte kan bestämma sig för om man gillar rock-Bruce, pop/klockspels-Bruce, rysarballad-Bruce, Romeo-Bruce, country-Bruce, raggarrockmedkepsenbackochfram-Bruce (inte min favorit), folkmusik-Bruce eller bilåkar-Bruce bäst är det till mäktiga dubbeln The River man ska vända sig, för här finns allihop. Jag vågar inte sätta mina polisonger på att detta är det bästa han gjort, men ska ni bara ha en Springsteen-skiva hemma är det nog denna. Det påstås att 100 låtar spelades in. 20 av dem kom med på skivan. När fyra-cdboxen Tracks släpptes 1998 med tidigare outgivet material, var 25 procent av låtarna från The River-perioden. Hungry Heart blev hans första singelhit i eget namn. När Drive All Night tonar ut efter åtta och en halv minut brukar det vara lite svårt att svälja. Då har jag inte ens nämnt Out In The Street och hans sätt att sjunga you i raden I´ll be waiting for YOOOOOOU. Det här är arbetarklassgospel när den är som bäst. The E Street Band spelar varje låt som om det vore kvällens sista extranummer.

Magic (2007)

När E Street Band gjort skivcomeback efter 18 år på den lite stela The Rising blev Magic en positiv överraskning. Texterna är genomgående mörka och det är inte svårt att räkna ut vem den allt mer partipolitiska Bruce haft i tankarna med rader som your fingerprints on file, left clumsily at the scene i Your Own Worst Enemy och who´ll be the last to die for a mistake i Last To Die. Men här finns också Girls In Their Summer Clothes, I´ll Work For Your Love och Terry´s Song där Bruce tar farväl av en gammal vän med en text vars enkelhet endast förunnas de stora. Den här är den sortens skiva där många av låtarna får en att veva med armarna, men om man lyssnar på texterna är det en dystrare historia. Man kan se det här som en fortsättning på Darkness On The Edge Of Town. Blues och gospel hand i hand. Människorna är lite äldre och erfarnare, men den ständiga Springsteen-drömmen om vänskap och kärlek finns där fortfarande. Redan i första låten Radio Nowhere frågar han is there anybody alive out there?

Fortsätt gärna med några av de skivor han gjort utan The E Street Band:

Tunnel Of Love (1987)

Efter jättespektaklet som följde Born In The USA tog Springsteen ner det hela till jorden igen med dessa dämpade betraktelser över relationer. Några plastiga åttiotalssyntar till trots är detta en personlig favorit. Brilliant Disquise är en av hans bästa låtar. God have mercy on the man who doubts what he is sure of. Året efter begärde hans fotomodellfru (förstås) skilsmässa efter att Bruce synts med körsångerskan Patti Scialfa. Paret har nu varit gifta i 18 år och har tre barn.

The Ghost Of Tom Joad (1995)

Här finns inga allsångsrefränger, klockspel eller feta saxofonsolon. Men här finns 12 lågmälda betraktelser över den amerikanska drömmens baksida och här finns några av de bästa texterna han skrivit. Inte helt oväntat är det hans minst sålda skiva. Kanske hade den gjort sig bättre som novellsamling, men trots detta är det en skiva som långsamt kryper sig på. The Ghost Of Tom Joad och Youngstown är två låtar jag inte vill vara utan. I den sistnämda får vi det amerikanska industrisamhällets uppgång och fall sammanfattat på fyra minuter.

We Shall Overcome: The Seeger Sessions (2006)

Pete Seeger är en av den amerikanska folkmusikens största, bland oss lite yngre kanske mest känd för att han påstås ha velat hugga av sladden till Bob Dylans nyköpta gitarrförstärkare med yxa någon gång på 1800-talet (1965). Om man tycker att Springsteen ibland kan bli lite stelbent - vilket jag förstår, men oftast inte håller med om - är det hit man ska vända sig. För här svänger det kattsvans när en av de mest produktiva låtskrivarna helt plötsligt gör en coverskiva med ett ca tolvmannaband i ryggen. Om ni egentligen inte gillar Bruce ska ni börja här, även om jag inte vet varför ni läst hela vägen. Men ni är väkomna ändå. Iya-haaa! One, two, three, four!

Läs mer om Bruce Springsteen:

Mer eller mindre kända fakta om Bruce Springsteen

Här kan man klicka sig vidare till en väldigt bra text om Bruce Springsteen skriven av Mats Olsson

Bruce Springsteen på CD-R

Saxofonisten Clarence Clemons (1942-2011) skrev en bok om sitt liv

Liten text om orgelspelaren Danny Federici (1950-2008)

Rock- och bluesfestival på Tyrolen

 
KARIN RUDEFELDT & DOCTOR BLUES
Scen: Rotundan
Betyg: ***
Americana

Växjöbandet Karin Rudefeldt & Doktor Blues har inte gått den enkla vägen. För det första är deras tolkning av bluesen väldigt fri, för fri för många puritaner. Det är lika mycket rock med självgungande knän. Musiken är en salig blandning av amerikansk rootsmusik och följer ingen mall i en genré som är full av åsikter om hur musiken SKA låta. Voodoo blandas med funk blandas med träsk blandas med traditionell motorvägsrock. Och för all del även det som hände i England på sextiotalet. Gitarristen, som också spelar ruskigt snygg slide, och sångaren Lennart Olofsson låter John Fogerty skaka hand med Peter Green mer än en gång under konserten. För det andra spelar de bara egna låtar och det kan vara nog så provocerande. Första skivan No Pain No Gain kom för nio år sedan och möttes med lovord även utomlands. Senaste Walk The Walk är den fjärde. Även om det egna materialet ibland har tydliga förebilder bakåt går det inte förneka att de skriver låtar där vissa skulle kunna vara gamla klassiker på riktigt.

Karin Rudefeldt har varit med sedan 1996 och kan verkligen sjunga och fastnar heller inte i fällan att skrika för att visa att hon menar allvar. Bonnie Raitt och Louise Hoffstens nyanserade uttryck ligger bra till som referens. I bland annat Cold Wind Blowing imponerar hon och visar vilken kontroll hon har på rösten.

Bandet består också av Peter Borgström (bas) och Tobias Magnusson (trummor). Bitvis kan man höra att rytmsektionen är förtjust i hårdrock, bitvis i funk. Deras avskalade och svängiga samspel passar Olofssons smakfulla och enkla riffande. Men i Robert Johnson-hyllningen Magic Brew visar de också att de kan skramla ordentligt och i Still Got The Juice att vissa rytmer är självstudsande. Det är låtarna och groovet som står i centrum snarare än de enskilda medlemmarnas vilja att spela solon, trots ett funkigt slap bas-solo som mot allt vad god smak heter ändå lyckas fylla en funktion.

Musiken är bitvis lite för långsam för en festivalpublik som vill dansa, hur bra det än är och hur mycket det än svänger och gungar. Kanske spelar Karin Rudefeldt & Doctor Blues lite för tidigt på kvällen (18:00) för att festen ska ha kommit igång ordentligt, även om folk efter hand stillsamt börjar gunga med och spela luftgitarr. Olofsson ser förresten med solglasögon, skägg, hatt och hästsvans ut som den fiktiva jazzlegenden Bleeding Gums Murphy från The Simpsons. Men det är förmodligen en slump. 

*****

FIVE FINGER DISCOUNT
Scen: Joddelero
Betyg: ****
Punkblues/Bluespunk

Gitarr och trummor. Svårare behöver det inte vara. Josef Steinwall och Linus Sollin skramlar rejält. Tempot är genomgående högt och publiken reagerar därefter. Glädjen går inte att ta fel på och de flesta låtarna går att sjunga med i redan i första refrängen. Variation kan förvisso vara trevligt ibland, men Five Finger Discount vinner snarare på knock med charmig enfald. När det är dags för trumsolo hänger Josef av sig gitarren och hjälper till. Det finns inget dökött i någon av låtarna. De gör en underbar pungkrossarversion av Jimmy Reeds Big Boss Man och att våga sig på Howlin´ Wolfs Spoonful mitt på ljusa dagen - och ta sig levande ur striden - förtjänar respekt.

*****

HONEYBOY SLIM AND THE BAD HABITS
Scen: Joddelero
Betyg: ****
Rhythm´n´blues

Vetlandas främsta Bo Diddley-ambassadörer med bröderna Jacob och Josef Steinwall längst fram, båda utmärka sångare, och Sven Andersson och Linus Sollin näst längst fram visar att man kan ha kul och mena allvar samtidigt. Att spela musik som en kul grej räcker nämligen inte. Det krävs allvar för att kunna vara bra på riktigt. Glöm inte det. Det förhindrar inte att musikerna, bland annat med titlar från Lazy Lester, har minst lika kul som publiken - som bjuder på både bugg och fridans redan från start. Om bandet fått en timme till hade de kunnat passera kokpunkten, men genom att gå ut på max och sedan gradvis öka hinner de i alla fall med två extranummer.

Gillar du det här vill du kanske läsa det här:

Louise Hoffsten rockar, soular och bluesar

Så spelar och blir du blues

Muddy Waters sköt ingen i Memphis, men är ganska bra ändå

Martin Scorsese har gjort en rejäl resa genom bluesens historia

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Finsk rockabilly skapar fånleende

Mike Bell & The Belltones

Plats: Kafe De Luxe.
Tid: Lördagen 30/6.
Längd: En femtiotalstimme.
Publik: Ett femtiotal.
Bäst: Buddy Holly lever!
Saknade mest: Mer, mer och mer. Vissa konserter ska inte ta slut.

Rockabilly från Finland? Kan det vara något? Det visar sig ganska omgående att svaret på den frågan är ett tveklöst ja. Gänget från Helsingfors visar så mycket kärlek till den sorts rockabilly som spelades in och gavs ut av det lilla skivbolaget Sun Records i korsningen mellan country och rock´n´roll i Memphis på femtiotalet att man inte kan bli annat än barnsligt förtjust. Det görs med glimten i ögat och på blodigt allvar. Och med snygga skjortor. Bandet har bara funnits i fyra år, men de har redan hunnit vara med på en samlingsskiva utgiven av det alltid lika smakfulla skivbolaget Bear Family. Det är rootsmusikens motsvarighet till att bli upptagen i Svenska Akademien.

Mike Bell på sång och gitarr hickar nästan lika snyggt som Buddy Holly och har samma glasögon. Timo Kalijärvi på sologitarr spelar det som ska spelas och låter bli att spela det som inte ska spelas. Carl Perkins och Chet Atkins har tydligen en okänd son i de tusen sjöarnas land. Iikku Riepponen på ståbas (förstås) och Japi Saario på trummor driver bitvis på som två skenande ånglok. Trumsetet är så litet att det får plats i en normalstor bakficka. Låtar som Bye Bye Baby Blue, I´m In Love och Dark Side Of The Moon rivs av i ett rasande tempo. Några få lugnare stunder får också plats. De flesta låtarna klockar in på under två och en halv minut. Allt sitter exakt där det ska. Det är på gränsen till omöjligt tajt och förutsägbarhet kan vara underbart. Om man dessutom, väldigt oförutsägbart, spelar en låt av Charlie Feathers förtjänar man diplom.

Transportsträckor förekommer inte. Publiken och ljublet mellan låtarna blir större och större. Om ni inte var framför scenen och dansade er svettiga i lördags är det läge att ångra sig. Så här ska rockabilly låta. Svenska band borde lyssna och lära. Kiitos. Yksi, kaksi, kolme, neljä!

Läs mer om liknande:

Nisse Hellberg är också bra live

Cherry Tess & Her Rhythm Sparks kan rockabilly

Honeyboy Slim & The Bad Habits svänger rejält

George Harrison dyrkade också Carl Perkins och Chet Atkins

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.