Rock- och bluesfestival på Tyrolen
KARIN RUDEFELDT & DOCTOR BLUES
Scen: Rotundan
Betyg: ***
Americana
Växjöbandet
Karin Rudefeldt & Doktor Blues har inte gått den enkla vägen. För
det första är deras tolkning av bluesen väldigt fri, för fri för många
puritaner. Det är lika mycket rock med självgungande knän. Musiken är en
salig blandning av amerikansk rootsmusik och följer ingen mall i en
genré som är full av åsikter om hur musiken SKA låta. Voodoo blandas med
funk blandas med träsk blandas med traditionell motorvägsrock. Och för
all del även det som hände i England på sextiotalet. Gitarristen, som
också spelar ruskigt snygg slide, och sångaren Lennart Olofsson låter
John Fogerty skaka hand med Peter Green mer än en gång under konserten.
För det andra spelar de bara egna låtar och det kan vara nog så
provocerande. Första skivan No Pain No Gain kom för nio år sedan och
möttes med lovord även utomlands. Senaste Walk The Walk är den fjärde.
Även om det egna materialet ibland har tydliga förebilder bakåt går det
inte förneka att de skriver låtar där vissa skulle kunna vara gamla
klassiker på riktigt.
Karin Rudefeldt har varit med sedan 1996 och kan verkligen sjunga
och fastnar heller inte i fällan att skrika för att visa att hon menar
allvar. Bonnie Raitt och Louise Hoffstens nyanserade uttryck ligger bra
till som referens. I bland annat Cold Wind Blowing imponerar hon och
visar vilken kontroll hon har på rösten.
Bandet består också av Peter Borgström (bas) och Tobias Magnusson
(trummor). Bitvis kan man höra att rytmsektionen är förtjust i hårdrock,
bitvis i funk. Deras avskalade och svängiga samspel passar Olofssons
smakfulla och enkla riffande. Men i Robert Johnson-hyllningen Magic Brew
visar de också att de kan skramla ordentligt och i Still Got The Juice
att vissa rytmer är självstudsande. Det är låtarna och groovet som står i
centrum snarare än de enskilda medlemmarnas vilja att spela solon,
trots ett funkigt slap bas-solo som mot allt vad god smak heter ändå
lyckas fylla en funktion.
Musiken är bitvis lite för långsam för en festivalpublik som vill
dansa, hur bra det än är och hur mycket det än svänger och gungar.
Kanske spelar Karin Rudefeldt & Doctor Blues lite för tidigt på
kvällen (18:00) för att festen ska ha kommit igång ordentligt, även om
folk efter hand stillsamt börjar gunga med och spela luftgitarr.
Olofsson ser förresten med solglasögon, skägg, hatt och hästsvans ut som
den fiktiva jazzlegenden Bleeding Gums Murphy från The Simpsons. Men
det är förmodligen en slump.
*****FIVE FINGER DISCOUNT
Scen: Joddelero
Betyg: ****
Punkblues/Bluespunk
Gitarr
och trummor. Svårare behöver det inte vara. Josef Steinwall och Linus
Sollin skramlar rejält. Tempot är genomgående högt och publiken reagerar
därefter. Glädjen går inte att ta fel på och de flesta låtarna går att
sjunga med i redan i första refrängen. Variation kan förvisso vara
trevligt ibland, men Five Finger Discount vinner snarare på knock med
charmig enfald. När det är dags för trumsolo hänger Josef av sig
gitarren och hjälper till. Det finns inget dökött i någon av låtarna. De
gör en underbar pungkrossarversion av Jimmy Reeds Big Boss Man och att
våga sig på Howlin´ Wolfs Spoonful mitt på ljusa dagen - och ta sig
levande ur striden - förtjänar respekt.
*****HONEYBOY SLIM AND THE BAD HABITS
Scen: Joddelero
Betyg: ****
Rhythm´n´blues
Vetlandas
främsta Bo Diddley-ambassadörer med bröderna Jacob och Josef Steinwall
längst fram, båda utmärka sångare, och Sven Andersson och Linus Sollin
näst längst fram visar att man kan ha kul och mena allvar samtidigt. Att
spela musik som en kul grej räcker nämligen inte. Det krävs allvar för
att kunna vara bra på riktigt. Glöm inte det. Det förhindrar inte att
musikerna, bland annat med titlar från Lazy Lester, har minst lika kul
som publiken - som bjuder på både bugg och fridans redan från start. Om
bandet fått en timme till hade de kunnat passera kokpunkten, men genom
att gå ut på max och sedan gradvis öka hinner de i alla fall med två
extranummer.
Gillar du det här vill du kanske läsa det här:
Louise Hoffsten rockar, soular och bluesar
Så spelar och blir du blues
Muddy Waters sköt ingen i Memphis, men är ganska bra ändå
Martin Scorsese har gjort en rejäl resa genom bluesens historia
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar
Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]
<< Startsida