Tut-tut!

Sopranos är finito och The Wire har bara två avsnitt kvar av den pågående säsongen. Vad gör man nu? Var vänder man sig? Vem kan ersätta Silvio Dante och Bunk? Pingu naturligtvis.

Han bor numera med sin familj (föräldrar och ett mindre syskon) på Barnkanalen. För dem av er som tolkar detta som att Pingu är ett program för barn kan jag bara säga att ni är ute och cyklar! Vättern! Runt! I! Tropisk! Hetta! Utan! Att! Dricka!

Pingu är nämligen inte bara berättelsen om en pingvin som säger tut-tut med näbben formad som en trumpet, Pingu är den bästa genomgången av det mänskliga psyket sedan Shakespeare avslöjade Hamlets innersta tankar.

I det senaste avsnittet av Pingu målade han en djävul av tandkräm på badrumsspegeln för att imponera på sin lillebror (lillasyster? vem vet?). Deras mamma kommer in och säger tut-tut och då sätter sig Pingu på toaletten och fiser istället medans hans lillebror (?) sätter sig på sin potta.

Sedan går de och lägger sig. Eftersom de inte kan somna börjar de göra skuggfigurer. Det börjar med kaniner och fåglar för att snabbt utvecklas till segelbåtar med tre master och flaggor som svajar i vinden, komplett med ljud. Då kommer deras pappa in i deras pingvinsovrum och ställer sig bakom dom för att förklara att det faktiskt är dags att sova. De båda syskonen ser bara hans pingvinskugga och hör hans pingvinröst och blir förstås mäkta imponerande av den skuggfigur to end all skuggfigur som dyker upp på väggen. När missförståndet är utrett går de och lägger sig. Pappan, som är tröttast av de tre, faller baklänges och somnar i Pingus pingvinsäng. När mamman kommer in i rummet morgonen efter ligger de där alla tre med pappan i mitten. Pappan pingvinsnarkar och mamman ler och lägger en pingvinfilt över dem. Slut.

Det finns faktiskt inte ett enda hållbart argument att inte följa Pingus äventyr. Och det säger jag inte bara för att han är en pingvin, det säger jag för att det är så.

Dagens låt är Cissy Strut av The Meters.

Lite av inte allt men ganska mycket

När The Office började sändas i SVT var Ricky Gervais det roligaste sedan Eddie Izzard som kanske var det roligaste sedan Seinfeld som förmodligen var det roligaste sedan jag ca tio år gammal upptäckte Monty Python. The Simpsons ska väl också in där någonstans, mellan Python och Seinfeld. I den här intervjun med den gode Gervais får vi i alla fall bl a veta vikten av att ha dubbla kattvakter.

Det finns förresten mycket mer jag skrattar åt, men dessa är de viktigaste, tror jag. Hasse & Tage, Hassan och Killing kan väl representera den svenska sidan.

Mats Olsson menar att man ska gå och se American Gangster. Då ska man väl det. Olsson har ju faktiskt Peter Bogdanovichs The Last Picture Show som absoluta favoritfilm. Hur ska man inte kunna lita på honom? Bogdanovich har förresten nyligen gjort en dokumentär om Tom Petty som inte är en eller två eller tre timmar lång. Den är fyra timmar lång. Peter Jackson sägs förbereda en trippeldisc-utgåva.

Peter Sellers också, förresten. På tal om humor. Om man gillar honom kanske man inte ska se The Life And Death Of Peter Sellers. En av de allra största visar sig nämligen ha varit en ganska odräglig människa. Men filmen är bra och Geoffrey Rush gör en av sina bästa rollprestationer. Så är det också sagt.

Linus På Linjen har fått en helt egen DVD-box. 290 minuter! Rättvist, förstås. Äntligen någon med kortare stubin än jag själv. Hoppas det finns kommentarspår. Har alltid undrat om han pratar så där på riktigt, även när han är hemma med frun och barnen eller om det bara är när han är på linjen. Men 290 minuter? Kan det bli jobbigt i längden? Nästan fem timmar linje är ganska mycket. Kanske borde nöja sig med att köpa soundtracket som finns på cdon?

Dagens låt är I Walk The Line av Johnny Cash.

Vem betalar för det här?

Just nu rullar en reklamfilm, eller förlåt - en informationsfilm, på SVT. Poängen är att förklara vilka bolag som äger vilka tv-kanaler och tidningar. Bl a äger Stenbeck TV3. Det slutar med att de förklara att SVT ägs av ingen mindre än mig, Göran Ola Torbjörn Claesson. Säga vad man vill om både Stenbeck och TV3, men de är inte så tröga i sin enfald att de betalar Lasse Kronér för att leda den helfestliga underhållningen med tokroliga inslag för hela familjen som går under namnet Doobidoo. Det gör däremot jag. För SVT är min kanal och man måste ju skratta också.

Varje gång jag känner mig lite deppig ska jag tänka på att jag äger SVT. Varje gång min eufori hotar att gå över styr ska jag tänka på att det är SVT - helt oskyldiga människor som du och jag - som betalar Lasse Kronérs lön. Nu ska jag gå och duscha i fosterställning en timme eller två.

Dagens låt är The Revolution Will Not Be Televised av Gill Scott-Heron.

Några småsaker som inte har med varandra att göra

Skulle fika idag och kände mig lite hungrig. Istället för att bara ta en chokladboll till tekoppen slog jag därför och bara därför till med en räkmacka. Det borde jag nog göra oftare, för den satt som en stövel. Räkmackor är väldigt gott, i alla fall om man som jag gillar mackor och räkor och dessutom kan tänka sig att kombinera dem. Så det blev en trevlig fika.

Astrid Lindgren skulle fyllt hundra. Okej, hon är en helig ko. Men hon betyder inte cheese för mig. Har frågat mamma om jag läste Astrid Lindgren när jag var liten, men det gjorde jag tydligen inte. Har heller inget minne av tv-serierna. Måste förstås ha sett dem någon gång och minns att jag var kär i Malin i Saltkråkan, men det är allt. Jag förstår att Lindgren är "viktig", hon har skapat ett gäng klassiska figurer, och egentligen är det väl konstigt att inte ha någon relation till någon av dem. Pippi (förmodligen störst av dem alla) måste dessutom vara den största ADHD-hjältinnan Sverige skådat, i alla fall tills Carolina Klüft tog över den rollen. Och ja, det finns folk som gillar Klüft utan att vara ironiska. Nu har jag avsvurit mig två heliga kor och vill be lite om ursäkt.

På tal om det. Gudryn Schyman - men hon kanske inte är helig? - var med i ett program som heter Babben som leds av Babben. Där finns ett inslag som heter Heta Stolen. Där ska gästen under fem minuter hålla sig för skratt medans fem inte särskilt roliga personer ska få gästen att skratta. Gudrun började inte skratta. Den ursprungliga tanken var att påpeka att feminister inte har någon humor, men jag inser medans jag skriver att ingen frisk människa skulle börja skratta i Heta Stolen (om man inte är en härligt crazy Agneta Sjödin-människa som vill "bjuda på sig själv") så nu kommer jag fram till att jag i detta sammanhang stöttar Gudrun. Doh! Däremot gillar jag Babben nästan jämt.

Detta inläggs Liverpool-anekdot: Hittade en High Fidelity-skivaffär på en gata som hette Wood Street (som flickan sa) och var förstås tvungen att gå in där. När jag väl hade varit tvungen att gå in där var jag tvungen att titta om de hade Joy Divisions första album Unknown Pleasures remastrad med bonusspår. Det hade de inte, men deras andra album Closer fanns där, remastrad och med bonusspår. Så nu står den hemma i CD-hyllan (bredvid Iron Maidens A Matter Of Life And Death med bonus-DVD och bara en sådan sak). Closer är en riktigt bra skiva och ett snart inköp av Unknown Pleasures är oundvikligt.

Dagens låt är Go Tell It To The Mountain av Mahalia Jackson.

Two or tre flies in one smäll

Mitt första möte med Henrik Schyffert gick så här.

- Kulle.

-Är det Jarl Kulle?

- Ja.

- Bajs.

Kulle lägger på och Schyffert skrattar hysteriskt.

Programmet hette Hassan och jag var fast. Jag var så barnslig på den tiden. Sedan dess har jag följt Schyffert via bl a Killing-gängets allt mer intressanta utveckling (har numera hans signatur på omslaget till Fyra Nyanser Av Brunt). I tisdags var nämligen Schyffert tillsammans med Johan Glans på besök i Växjö. De bjöd på en stunds skratt på teatern, logiskt nog belägen precis vid Teatertorget. Det var roligt. Det var jäkligt roligt. Roligast var det när Schyffert pratade småländska. Om ni inte har tänkt på det är småländska en ful dialekt. Poängen med det här är att man inte hör sin egen dialekt och det är förmodligen en av de få fördelarna med att vara född i Växjö. Hans påhopp på Ledin var öppen dörr men inte mindre roligt för det. Man söker uppslag och filtrerar för att komma fram till kärnan, Ledin har inte det problemet. Han åker taxi i två timmar och sedan har han skrivit två ny skivor.

Glans var lite snällare än Schyffert, men drog ner lika stora skratt. Schyffert sa en gång där passerade jag gränsen efter ett lite dämpat skratt där det förbjudna ordet som börjar med fitt och slutar på a förekom. Schyffert kontrade på bred småländska att det heter snippa. Där och då var det väldigt kul. Glans berättade om att han varit skolpolis. När det kom bilar höll man ut armarna så att barnen visste att de inte skulle gå, när det var fritt sänkte man dem. Denna uppgift var inte riktigt vad Glans hade hoppats på. Övergångsstället han blev tilldelad hade dessutom redan ett rödljus. Han hade hoppats det skulle vara lite mer Dirty Harry. Röd gubbe, motherfucker.

Det blir inte lika kul här och nu så jag slutar här och nu och fortsätter på ett helt annat spår.

Musikbyrån visade igår ett reportage om Bill Withers. Det här inlägget borde jag skrivit tidigare under veckan, men jag skriver det nu istället för med SVT:s alla underkanaler går det ändå i repris 15-20 gånger. Bill Withers har tyvärr hamnat lite i skymundan. Främst pga av att han inte varit särskilt förtjust i att framhäva sig själv. Han tröttnade på musikbranschen 1985 och gick i pension - i intervjun förklarar han varför. I programmet spelas också några av hans klassiker (Ain´t No Sunshine, Lean On Me, Grandma´s Hands, Harlem och Lovely Day bl a) och i intervjun framstår han som en man nöjd med att vara en doldis bakom sina betydligt mer kända låtar. Musikindustrin skulle må bra av fler människor som tycker att musiken är viktigare än kändisskapet.

Missade ni dessa trettio minuter musikhistoria igår tycker jag definitivt ni ska se någon av repriserna.

Dagens låt är Save The Last Dance For Me av The Drifters.

Stackars Pierce

Die Another Day gick på tv i söndags. Jag hade inte sett den innan och jag önskar att jag fortfarande inte sett den. Pierce Brosnan fick med undantag för GoldenEye inte något bra manus att arbeta med. Som Bond klarade han sig bra, men det hjälpte inte. Det är svårt att förstå hur man kan få så lite uträttat med så stor budget. Titelmelodin var tom dålig för att vara Madonna (världens mest överskattade artist?). Filmen är förvisso bättre än A View To A Kill, men inte så mycket som man skulle kunna hoppas (läs mer om detta epos här). Och i den kändes det ändå som att Roger "Loffe" Moore fick vad han förtjänade.

Pierce förjänade bättre.

Dagens låt är The Apologist av REM.

Kontoret och källaren

När amerikanska The Office började sändas på femman hade jag inte femman och kunde alltså inte se amerikanska The Office på femman. När säsong två av amerikanska The Office började sändas på femman hade jag femman och kunde alltså se amerikanska The Office på femman. Nu sänds det på kanal 9 istället men jag har kanal 9 också. Jag fastnade nästan direkt och detta trots att jag skrattade mig fördärvad åt det brittiska originalet. Jag skrattar inte lika mycket åt den amerikanska versionen, men jag tycker nog den är lika bra. Kanske.

Meniallafallochallafall. Den har fått fler säsonger, britterna hade bara 12 avsnitt och två specialavsnitt, och karaktärerna har därför fullt logiskt kommit längre.

På torsdag kl 22:00 verkar det som att säsong ett börjar sändas i repris på Kanal 9. Då kan jag tänka mig att titta, som flickan sa.

Och om en Nicklas eller någon sån kan fixa det avsnitt av The Wire som sändes förrförra veckan skulle det uppskattas (alltså det näst senaste SVT-sända). Missade! Nääääääj!

När jag var i Liverpool - det blir mycket sånt här närmaste tiden - gick jag till The Cavern och såg och hörde ett väldigt bra band (bra melodier, välgjorda arrangemang, korta låtar utan utfyllnad). En kvinna i publiken var betydligt äldre än alla andra där och jag frågade henne om hon var mamma till någon i bandet. Det var hon och jag frågade vad de hette. The Vangos. Efter spelningen kom hennes son ut i lokalen, hon visade sig vara sångarens mamma. Efter ett tag kom han fram till mig. Vi tog i hand, jag tackade för en väldigt bra spelning och han gav mig en demoskiva. Den har spelats flitigt den senaste veckan. Samma tre låtar som finns på skivan finns på myspace. Alltså:

Dagens låt är The Things We Already Know av The Vangos.

Greetings auf Liverpool

Ville bara tala om att jag ar i Liverpool. Sa ar det. The Rutles kommer harifran.

Dagens lat ar Some Other Guy av ett valdigt bra coverband som spelade pa The Cavern igar.