Tut-tut!

Sopranos är finito och The Wire har bara två avsnitt kvar av den pågående säsongen. Vad gör man nu? Var vänder man sig? Vem kan ersätta Silvio Dante och Bunk? Pingu naturligtvis.

Han bor numera med sin familj (föräldrar och ett mindre syskon) på Barnkanalen. För dem av er som tolkar detta som att Pingu är ett program för barn kan jag bara säga att ni är ute och cyklar! Vättern! Runt! I! Tropisk! Hetta! Utan! Att! Dricka!

Pingu är nämligen inte bara berättelsen om en pingvin som säger tut-tut med näbben formad som en trumpet, Pingu är den bästa genomgången av det mänskliga psyket sedan Shakespeare avslöjade Hamlets innersta tankar.

I det senaste avsnittet av Pingu målade han en djävul av tandkräm på badrumsspegeln för att imponera på sin lillebror (lillasyster? vem vet?). Deras mamma kommer in och säger tut-tut och då sätter sig Pingu på toaletten och fiser istället medans hans lillebror (?) sätter sig på sin potta.

Sedan går de och lägger sig. Eftersom de inte kan somna börjar de göra skuggfigurer. Det börjar med kaniner och fåglar för att snabbt utvecklas till segelbåtar med tre master och flaggor som svajar i vinden, komplett med ljud. Då kommer deras pappa in i deras pingvinsovrum och ställer sig bakom dom för att förklara att det faktiskt är dags att sova. De båda syskonen ser bara hans pingvinskugga och hör hans pingvinröst och blir förstås mäkta imponerande av den skuggfigur to end all skuggfigur som dyker upp på väggen. När missförståndet är utrett går de och lägger sig. Pappan, som är tröttast av de tre, faller baklänges och somnar i Pingus pingvinsäng. När mamman kommer in i rummet morgonen efter ligger de där alla tre med pappan i mitten. Pappan pingvinsnarkar och mamman ler och lägger en pingvinfilt över dem. Slut.

Det finns faktiskt inte ett enda hållbart argument att inte följa Pingus äventyr. Och det säger jag inte bara för att han är en pingvin, det säger jag för att det är så.

Dagens låt är Cissy Strut av The Meters.