Lennart + Elvis = sant

Kung Lennart har gjort det jag inte gör längre: skrivit en väldigt lång och bra text om musik. Det är varken första eller sista gången han skriver om the boy from Tupelo.

Dagens låt är The Shape I´m In av The Band.

Neil när han verkligen var ung

På skivan Live At Massey Hall är Neil Young ensam på scenen med gitarr och piano. Konserten spelades in innan det stora genombrottet med Harvest många av de låtar som spelas skulle senare ges ut just där. Producenten David Briggs menade att det var den konserten som borde ges ut som Neils nästa skiva, men så blev bekant inte fallet. Young har i efterhand erkänt att Briggs förmodligen hade rätt.

Intressant är att A Man Needs A Maid sitter ihop med Heart Of Gold. Neil Youngs mest kända låt och enda regelrätta hit började som ett mittenparti i en annan betydligt mindre låt. Det är ganska intressant. Hur hade Youngs karriär utvecklats om Heart Of Gold aldrig hade hänt?

Förmodligen ungefär som den utvecklades efter att det faktiskt blev en hit. Trött på den stora publikens omfamning valdeYoung snart att köra ner i diket igen. Han har sagt i en intervju publiken kommer tyvärr först i tredje eller fjärde hand. Trots att jag är publiken tycker jag att det är en skön inställning. Trots att hans lugnare sida är den jag tycker bäst om (After The Gold Rush, Harvest Moon, Unplugged och Silver And Gold) skulle det förmodligen bli ganska tröttsamt om han inte emellanåt valde att grisa loss med Crasy Horse. Femton minuters gitarrsolo på en ton är inte att underskatta.

Men när jag vill ha en stilla gåshudsafton framför stereon återvänder jag till Massey Hall.

Dagens låt är A Man Needs A Maid/Heart Of Gold av Neil Young.

PS. I tegelstenen Frukost På En Annan Planet funderar Ulf Lundell på vilken låt som är tyngst. Hans första förslag är Ace Of Spades, men sedan ångrar han sig och väljer Highway 61 Revisited istället. Min poäng är att jag nog inte behöver umgås med Tommy längre. Ulf verkar faktiskt ha bätte koll. DS.

Maskerad och anonym

Igår såg jag Masked And Anonymous. Det är en helt okej film som ändå framstår som ett smärre mästerverk. I rollerna finns några av mina personliga favoriter som John Goodman och Jeff Bridges (dessutom en faktiskt lysande Val Kilmer i en väldigt liten roll). Handlingen utgår från artisten Jack Fate, utdömd av alla och dömd till fängelse. Hans manager - Goodman - är skyldig några aggressiva män pengar och sätter ihop en välgörenhetsgala där Jack Fate verkar vara enda artisten.

Det här skulle vara en ganska beige historia om det inte vore för att Jack Fate spelas av Bob Dylan. Ärligt talat är det en ganska beige historia även trots Bob Dylan. Men den puttrar på i makligt tempo och blir aldrig varken särskilt dålig eller särskilt spännande. Dylan gör inte så mycket skådespel, men han är inte så dålig som jag trodde. Och han är bra på att muttra. Dessutom är dialogen fylld av Dylanska sett allt, gjort allt, trött på allt-bittra repliker.

De bästa scenerna är de där Jack Fate och hans band Simple Twist Of Fate - förstås - spelar låtar. Dylan har förmodligen inte haft ett svängigare gäng musiker bakom sig sedan han spelade med The Band i mitten av 1800-talet.

Slumpen är så snäll att Jack Fates repertoar delvis består av Dylan-låtar. Så det kan gå. Bl a får vi en väldigt bra version av enorma Cold Irons Bound, men vi bjuds även på några avslappnade halvakustiska folkvisor. Under eftertexterna bjuds vi dessutom på en version av Blowing In The Wind som jag inte känner igen förrän refrängen.

Det är, inte helt oväntat, musiken som är det bästa med Masked And Anonymous.

Om Jack Fate valt skådespeleriet hade han i bästa fall kunnat bli sextiotalets Ben Affleck. Tur att han valde musiken. Han förtjänar faktiskt samma status som Bob Dylan.

Dagens låt är Diamond Joe av Jack Fate.

Bibliotek till för folket

På universitetsbiblioteket i Växjö har de börjat med CD, men man får inte låna dem. Tanken är att man ska sitta här och läsa dem, svarade den säkert välmenande tanten bakom kassan. Läsa? Det är skivor. Där rök Dr John, The Band, Sonny Rollins, Miles Davis och den fetaste jazz-boxen jag någonsin sett. Ska jag lyssna igenom den på plats får jag gå dit när de öppnar 09:00 och sitta där tills de stänger vid 22:00.

Hittade några böcker också. Har glömt lånekortet men kanske kan låna dem på mitt födelsenummer, tänkte jag. Ja, men det kostar 20 kronor, svarade den säkert välmenande tanten bakom kassan.

Dags att ge sig?

Dagens låt är Accidental Murder At The Library av The Woolfmoon Experience.

Hej hej (hej hej)!

Reporter: Kan man sjunga om tonårskärlek när man är 48?
Per-Håkan: Ja, man kan ju försöka.

Dagens låt är Jag Pratar Med Min Müsli (Hur Det Än Verkar) av Per Gessle.

Oväntad utveckling

För ungefär tio år sedan, när Blur var ett av de banden jag lyssnade på mest, var Alex James den coola killen med den långa luggen. Damon var ledaren, Graham hatade allt och Dave var... trummisen. Alex James var den långa basisten som alltid stod lite i bakgrunden och log som hade han druckit ett glas vin för mycket.

Nu är han gift, har tre barn och är bonde. Ja, varför inte? Eftersom det numera tar sådär tre-fyra år mellan varje Blurskiva hinner han också med att skriva roande krönikor för The Independent. Bara att njuta.

Micke trävlig på Olandet

Det var ett tag sedan jag kunde slappna av och bara finnas till. Utan rastlöshet, stress eller huvudvärk. Men i helgen lyckades det. Långhelg på Öland med klarblå himmel, god mat, bra musik, långa cykelturer, en mopedrunda, drack eventuellt lite pilsner, hittade ett trevligt bibliotek, tittade på en isman, badade nästan i havet med mobil, plånbok och kamera i fickorna, bad i pool - havet var för kallt för en kruka som jag - och trevligt sällskap.

Jag har varit så lättretad, gnällig och trött senaste tiden att jag nästan glömt att livet är till för att njutas, trots allt. Man kan i alla fall försöka. På samma sätt som en kebabtallrik på piren är till för att njutas. Hade jag kunnat trycka på paus där och då hade jag gjort det.

Den ständigt närvarande solen innebar också att årets fläskbukbränna redan är här. Det har inte varit särskilt kul att ha en tröja på sig idag, det kan jag säga. Jag kanske kan ta anställning på flygplats som riktmärke? Vänder jag ryggen till blir det vitt (betyder: landa) och vänder jag magen till blir det rött (betyder: cirkulera ett varv till, det blåser för mycket).

Det har sagts förr på den här sidan och det kan sägas igen: om jag någon gång får tummarna ur och flyttar så flyttar jag till en stad som ligger vid havet. Jag vet inte vad det beror på men jag trivs vid havet. Växjö är förvisso översållat med sjöar, men det är inte samma sak när man ser sjukhuset på andra sidan vattnet som när man ser en fiskebåt långt där ute.

Alltså: hus med nästan strandtomt på Öland bytes mot signerad Tomas Ledin-skiva.

Och nästa gång diskar jag varje dag som tack för senast.

Dagens låt är Island In The Sun av Weezer.

Fyrtio years ago idag

Beroende på vem man frågar kan det vara världens mest överskattade skiva, världens bästa skiva, Pauls stora egoprojekt eller "inte lika bra som Revolver" (mitt förslag). Oavsett vad man tycker är det inte många skivor som fortfarande uppmärksammas fyrtio år efter de släpptes.

Sgt Pepper´s Lonely Hearts Club Band är med stor sannolikhet den mest inflytelserika pop/rock-skivan någonsin. Inte minst vad det gäller inspelningsteknik, även om just den aspekten kanske inte är vad gemene man lyssnar på i första hand.

Med tanke på att albumet numera verkar vara på väg ut som uttrycksform i musikvärlden är det heller inte sannolikt att någon kan ta vid. Albumet är, på gott och ont, en symbol från förr. Den senaste rockskivan som lyckades låta som något från framtiden och samtidigt nå ut till en miljonpublik var Radioheads OK Computer.

1968 - alltså året efter Pepper - var första året som det såldes fler album än singlar i världen och 2007 minskar albumförsäljningen med ca 25% för femte året i rad. Även om det - förhoppningsvis - kommer göras musik som är lika bra även imorgon kommer inget kunna få samma kulturella genomslagskraft eller göra samma stilbildande avtryck.

Inte heller kommer omslagskonsten ha samma betydelse i en epok där man bara skriver ner låttitlarna med sin egen hafsiga handstil. Peter Blakes omslag är klassiskt.

På många sätt är det därför lite synd när gamla tråkiga farbröder - vissa ännu inte trettio fyllda - sitter och pratar om en skiva som släpptes 1967 och säger så blir det aldrig mer, men jag tror de har rätt.

På många andra sätt är det lite vackert att The Beatles fortfarande stor där, orubbliga, i sina mustacher och ler. Om det verkligen är popkulturens höjdpunkt som finns fångad i det där omslaget är det i alla fall en färglad och kreativ höjdpunkt.

Billy Shears sjunger om sina vänner, man får nästan till det med Rita, tv:n står på, teét är nästan klart (indiskt te med kakor) och det är ännu en dag i livet. Himlen är förvisso inte klarblå, men i alla fall gjord av marmelad. Alltid något. Och självklart dansar hästen Henry vals. Dessutom måste George Harrisons Within You, Without You vara en av deras mjinst typiska låtar. Och i deras fall säger en hel del.

Dagens låt är A Day In The Life av The Beatles.