Konsertrecension: Lisa Ekdahl

Lisa Ekdahl

Plats: Tyrolen i Blädinge.

Tid: Julis sista fredagskväll.

Publik: 450.

Bäst: Publiken är verkligen taggad.

Det har gått snart trettio år sedan Lisa Ekdahl slog igenom med sin debutskiva. Att överleva den framgången tyder på målmedvetenhet. Frågan är om hon ens har försökt följa upp succén.

Till Tyrolen denna årets sista julifredag kommer hon med ett femmannaband som ger kött och blod till musiken. Efter den tidiga framgången med vistradition har hon gjort bland annat bossanova och jazz. Den bredden visas under kvällen.

Ofta blir det någon sorts mellantempo. Ibland är det så lågmält att tankarna börjar vandra. Risken är att det mitt bland all finstämd mysighet blir bakgrundsmusik, hur välspelat det än är. Men bandet klarar balansgången och bjuder till och med på lite Neil Young-munspel.

Det är en vacker kväll och inramningen på Tyrolen är mer eller mindre perfekt. Konserten sker under tak med sittande publik, även om det blir lite dans mot slutet.

Publiken, ja. De har bestämt sig för att är det sommar så är det. Ekdahl verkar genuint tagen av bemötandet. Redan när lamporna tänds på scenen börjar folk jubla. I andra låten blir det handklapp. En gammal favorit som ”Öppna upp ditt fönster” möts av tjoanden trots att det låter som att bandet, just där, snubblar lite i de första takterna.

”Vraket” framförs med bara två gitarrer och blir inledningen på en mer intim del av showen.  ”Dom band som binder mig” är en höjdpunkt, även om Lars Winnerbäck inte är på plats. Men kanske håller detta parti på lite för länge. Publiken börjar kolla sina telefoner. Under ”Med kroppen mot jorden” smyger bandet i alla fall upp på scenen igen och det blir saxofonsolo.

På skiva blandar Ekdahl svenska och engelska, ikväll blir det mest svenska. En jazzig bossatolkning av The Supremes ”Stop! In the name of love” utgör ett av undantagen, komplett med fint gitarrsolo. Om det varit en jazzpublik hade det fått applåd. Tempot höjs nu, efter en timme.

Om ni tror att ”Vem vet” avslutar tror ni rätt. De som går hem besvikna är förmodligen lätträknade. 

Och då har publiken till och med sjungit ”Ja, må hon leva” för födelsedagsartisten. 

Läs mer om liknande:

Konsertrecension: Amanda Ginsburg

Konsertrecension: Bo Kaspers Orkester 

Reportage: Tyrolens progg- och visfestial 

Konsertrecension: Växjös visfestival 

 

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Reportage: Kalas! har premiär på Tyrolen

Efter flera års uppehåll är det åter dags för Kalas-turne. Premiären skedde på Tyrolen i Blädinge utanför Alvesta på fredagen.

Första upplagan var redan 1997. bob hund (inga versaler) var med redan då. Några andra av kvällens artister var inte födda. De sju (plus DJ) artisterna gör att det går att ha en helkväll för den som vill. De spelar mellan trettio minuter (Gina Dirawi och Esther) och nittio (Markus Krunegård). DJ Tomas Forssell avslutar runt midnatt, i alla fall denna kväll.

Spelschemat är tajmat och klart in i minsta detalj. Det sätter höga krav på arrangörerna och de som jobbar bakom de två scenerna för att allt ska klaffa. Vädret blandar lite regn med övervägande sol. Tyrolen tycks vara på ständigt glatt humör så det spelar ingen roll vilket.  

bob hund debuterade på skiva 1993 och har en timme på sig. Där många band vägrar sluta älta sitt utanförskap har bob hund istället gjort det till en styrka. ”På vår fest får du gå endast utan inbjudan”, konstaterar de i ”Bli aldrig som oss, bli värre”. Det är en av många låtar de inte hinner spela. De har, tvärtemot andra band, blivit mindre musikaliskt krångliga med åren, men passar fortfarande inte i något fack. Av publiken att döma fortsätter de tilltala ungdomar som inte är populärast i klassen. Thomas Öberg får snabbt publiken att äta ur hans hand.

 Jämfört med bob hund lägger Cherries publik något mer tid på sina frisyrer innan de går hemifrån. Hennes moderna r’n’b med svenska texter har gjort henne till kvällens största artist om vi ser till spelningar på Spotify. Skildringarna av ett liv i Stockholms innerstad, eller möjligtvis var som helst där det finns olycklig kärlek, står ut bland träden, traktorerna och kossorna i Blädinge och skapar en intressant kontrast. Hon bjuder på snygg  ljusshow och delar ut röda rosor till publiken.

För de i publiken som kör hela distansen blir det några tvära musikaliska kast under kvällen. Kanske upptäcks en ny favorit. Det är väl något av det bästa med festivaler, att bekant och obekant blandas. Att det hela utspelas i så fin miljö gör saken ännu bättre.

 

Läs mer om liknande: 

Konsertrecension: Markus Krunegård

Konsertrecension: bob hund 

Reportage: Tyrolens progg- och visfestival 

Reportage: Växjös visfestival 

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.