Konsertrecension: Toni Holgersson

Toni Holgersson

Plats: Växjö teater.

Publik: Ett femtiotal.

Bäst: Närvaron och den intima känslan.                                               

Sämst: Att inte fler hittade till konserten.

Toni Holgerssons senaste skiva Nordic Noir, den sista delen i en trilogi gjord i samarbete med sonen Dante Kinnunen, släpptes förra året och en regnblaskig novemberkväll passar hans lugna och lugnande framtoning utmärkt.

Till teatern kommer han ensam med gitarr, sin mjuka röst och berättelser från sitt liv. Medans han stämmer gitarren innan han börjar med En Skortensblick frågar han sig högt  ”kunde han inte gjort det innan?”. Stämt gitarren alltså.

Han har tio skivor att välja låtar från. Det avskalade formatet gör att melodierna, låthantverket, lyfts fram. Hans skivor är bra, särskilt de två senaste, men ibland blir det svårt att skilja alla medelålders män som till lågmält och välspelat komp, gärna i lågt tempo, grubblar över sitt åldrande och gör det med litterära ambitioner. Det är väl förresten något vi har gemensamt. Ingen blir yngre.

Holgersson har ibland kallats rockpoet. Inget fel på varken rock eller poesi, men rockpoesi brukar inte vara särskilt upphetsande. Till hans ära bör sägas att han lyckas undvika de vanliga klyschorna och skriver texter som kryper nära och berör på riktigt. Som tar upp de stora frågorna med vardagliga ambitioner utan att ta till fullmånar, hav och bilar längs E4:an.  

Texterna, formuleringarna och berättelserna, kommer förstås extra mycket i fokus i ett så här avskalat sammanhang. Med ett antal pedaler till gitarren och fotstamp varierar han sig så gott det går även musikaliskt.

Som extranummer får vi en helt ny låt, en hälsning till en förlorad vän, som han skrev klart tidigare idag.

Mellan låtarna berättar han ibland historierna bakom sångerna och skapar känslan av att dela en kanna te med en vän. Om att bli pappa tidigt och inse att han gjorde om saker hans egen pappa gjort. Om sitt missbruk. Om återkomsten. Det är, trots det mörker (eller tack vare) han inte skyggar för, en värmande kväll.

En känsla av att vi är mindre ensamma när vi är tillsammans infinner sig. Att det kan vara gemensamma rädslor, lika gärna som sidor vi hellre lyfter fram, som för oss samman.

Han påpekar att låtlistan påminner om en dödsmässa, men att han på de tidiga skivorna ofta var pilsk och nyförälskad. Och även om de gamla låtarna håller fortfarande är det de nyare som träffar hårdast. Vägen Till Paris, Blå Moln (Över Stockholm) och Inga Kläder tillhör topparna. De borde vara allmän egendom.

Läs mer om liknande:

Växjö visfestival med bland andra Staffan Hellstrand

Konsertrecension: Anna Ternheim

Konsertrecension: Sofia Karlsson och The Grand Guitar Orchestra

Konsertrecension: Tomas Andersson Wiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiij

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Konsertrecension: Torsson

Torsson

Plats: Palladium i Växjö.

Publik: Fullsatt.

Bäst: Att Torsson gör världen lite gladare.

Sämst: Att Bo Åkerströms morgonrock tycks gått i pension.

Det fjärde bästa bandet i Lund, till vardags mer känt som Torsson, är på besök i Växjö en regnig fredag i november. Att kalla det turné är att ta i, de gör lite spelningar här och där då och då. De är lite som Fantomen. För det finns dagar när Bo Åkerström går på stadens gator som en till vardags helt vanlig professor vid biomedicinskt centrum i Lund. Men ikväll är han sångare, gitarrist och skarpsynt skildrare av vardagen i Torsson.

De inleder med Lena Green, Elmia Jordbruksutställning och Max & Nisse. En inledning så stark att en McCartney eller Springsteen skulle tvingas lägga på ett kol. Sedan förstås som sig bör en låt om den svenska läroplanen.

Det blir nya låtar också. Den Stora Smällen från förra årets fyrtioårsjubileumsskiva är en av höjdpunkterna. Och självklart får vi Det Spelades Bättre Boll som rent av blev en hit på riktigt. Rock, rhythm´n´blues och country blandas under kvällen. Ibland rockas det rejält med tre gitarrer.

Att gilla Torsson är som att tillhöra en hemlig sekt, en sekt i en värld som förvisso är lik den riktiga världen, men annorlunda. Lite långsammare, varmare och snällare. Kanske är det därför vi älskar dem. Oavsett vad som händer fortsätter Torsson vara Torsson.

En ständig fråga om Torsson är om de är på allvar eller på skoj. Och svaret är att ja, det är de. Kvällen slutar med stående ovation. Förstås.

Läs mer om liknande:

Konsertrecension: Torsson x 2

Paul McCartney för nybörjare

Bruce Springsteen för nybörjare

Konsertrecension: Vit Päls

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Konsertrecension: Oddjob

Oddjob

Plats: Kafe De Luxe i Växjö.

Publik: Ett femtiotal.

Bäst: Att det är underbart i största allmänhet.

Sämst: Inget från Jazzoo? Hovet rasar!

Senare i november gör Oddjob två spelningar på Fasching i Stockholm för att fira att de fyller tjugo år. Innan dess hinner de med fyra konserter i södra Sverige och en i Frankrike. Dessutom har de en del två på gång av sin underbara Jazzoo, en skiva med bilderbok för vad vi kan kalla barn i alla åldrar.

Att kalla Oddjob för ett av Sveriges bästa jazzband är lite för snävt. Närmare sanningen är att kort och gott kalla dem ett av Sveriges bästa band. Rötter i jazzen, ja, men de tangerar också psykedelisk drömmande rock à la Träd, Gräs & Stenar. De bitvis monotona rytmerna påminner om tyska Neü!. På något sätt svänger det och står still samtidigt.

Oddjob blandar också in traditionell svensk folkmusik. Tre av de fyra låtarna före paus kommer från skivan som heter just Folk och blandar traditionella svenska lockrop och vallåtar med bitvis närmast frijazzlarmande. Det är svårt att avgöra om de vill locka korna eller skrämma iväg dem, men publiken njuter. Vi får också ett nummer från senaste albumet Weather Report, en hyllning till bandet med samma namn. Efter pausen blir det bland annat vad som kan vara en rejält omgjord Joni Mitchell och Lead Belly. Hela setet sätts ihop till ett enda långt stycke. Helt **vla lysande.

Längst fram står Goran Kajfes på främst trumpet och Per ”Ruskträsk” Johansson på främst saxofon och byter ibland små leenden och skratt med varandra. Bakom pumpas det på med kontrabas, trummor och elpiano. Musikerna håller intensiteten uppe även när de sänker tempot och är förlorade i musiken, som om de spelar under en stjärnklar himmel på toppen av ett berg.

Om vi levde i en värld där den här sortens musik skapade hits skulle kvällen vara full av sådana. Nu får Oddjob nöja sig med att vara fantastiska på rent musikaliska grunder. Det är en kväll att bära med sig i hjärtat när kylan biter till i vintermörkret.

Läs mer om liknande:

Konsertrecension: Oddjob

Svensk jazz för nybörjare

Konsertrecension: Träd, Gräs & Stenar

Krautrock för nybörjare

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.